I Hans Falladas fotspår
Den tyska författaren Hans Fallada tillbringade sina sista år i den berlinska stadsdelen Pankow. Där skrev han succéromanen Ensam i Berlin men hann dö innan den publicerades.
I stadsdelen Wedding i Berlin levde Elise och Otto Hampel och likt de flesta andra arbetare knogade de på i skuggan av det växande Tredje riket. Men när Elises bror dog på slagfältet hände något med det outbildade och opolitiska paret. De bestämde sig för att göra motstånd mot regimen som försakade sitt eget folk i ett meningslöst krig. Under två års tid skrev de brevkort där de varnade för Führern och uppmanade till motstånd. Korten placerade de ut på offentliga platser i Berlin och hoppades att de som fann dem skulle föra kampen vidare. Efter två år upptäcktes de och arresterades. Elise och Otto Hampel avrättades i Plötzensee-fängelset i april 1943.
Den verkliga berättelsen om paret som gjorde motstånd mot nazismen blev utgångspunkten för Hans Falladas succéroman Jeder stirbt für sich allein (Ensam i Berlin), den allra första boken om det tyska motståndet. Han skrev den under sin sista tid i livet, 1946, då han bodde i den berlinska stadsdelen Pankow.
Till skillnad från andra delar av Berlin bär inte Pankow på fasansfulla minnen av de bombflyg som vällde in över staden vid krigsslutet 1945. Att stadsdelen skonades från de allierades bomber berodde på att den varit ett tillhåll för motståndsrörelsen mot nazistregimen. Sedermera blev den Östtysklands huvudstad i miniatyr där stora delar av DDR-regeringen bodde och västerländska författare har ofta refererat till Pankow som en synonym för DDR-regimen. I Schönhausen-slottet som byggdes av Fredrik I av Preussen inhystes gäster som Fidel Castro, Yassir Arafat och Kim Il-sung.
Bostadsområdet började byggas runt förra sekelskiftet, men merparten av de stora vita villorna kom till i mitten av 1930-talet. Längs varje gata löper almalléer och på berlinskt vis är gräset vildvuxet och ger ett lite ovårdat men charmigt intryck. Höstsolen är varm och visar upp Pankow från sin allra bästa sida när vi möts av Ralph Hoppe. Han har guidat i området sedan murens fall 1989.
− Dessförinnan var det väldigt reglerat och guiderna fick bara berätta sådant som överensstämde med regimens ideologi. Men jag brukade hålla inofficiella guidningar, berättar han och börjar sedan färden i Hans Falladas fotspår.
Namn från sagorna
Hans Fallada föddes som Rudolf Ditzen i en medelklassfamilj i universitetsstaden Greifswald 1893. Hans far var jurist, och på grund av hans arbete flyttade familjen till Berlin när Rudolf var sex år gammal.
Rudolf Ditzen led av psykisk ohälsa under stora delar av sitt liv. Särskilt illa däran var han under gymnasietiden då han kände sig utanför i skolan, skärmade sig från vuxenvärlden och var olyckligt förälskad. Tillsammans med en skolkamrat som också hade kärleksbekymmer bestämde han sig för att begå självmord genom en duell. Likt missförstådda cowboys skulle de dra sina vapen och göra slut på varandra. Men duellen gick inte som planerat.
Enbart Rudolfs kula träffade sitt mål och självmordet hade förvandlats till ett dråp. Även försöket att skjuta sig själv misslyckades. Rudolf blev skadad och togs efter vård in på en mentalinstitution.
I och med skrivandet sökte han sig till konstnärliga kretsar. Kontakten med andra författare och konstnärer blev också ingången till det morfinmissbruk som skulle vara under en stor del av hans liv. För att få råd med sitt kostsamma missbruk började han förskingra pengar på sitt arbete och när det uppdagades hamnade han för första gången i fängelse.
Men trots sitt instabila psyke och sitt missbruk hade Rudolf Ditzen en skarp stil när det kom till skrivandet. När han på allvar började satsa på författarskapet antog han pseudonymen Hans Fallada – namnet hämtades från bröderna Grimms sagor. Förnamnet kommer från sagan Lycko-Hans, pojken som skattar sig lycklig vad som än händer honom, och Fallada är namnet på hästen som får huvudet avhugget i sagan om Gåspigan.
1932 publicerades det som skulle bli Hans Falladas största succé dittills, Kleiner mann – was nun? (Hur ska det gå för Pinnebergs?). Den utkom nyligen i nyöversättning på svenska och handlar om ett ungt par och deras vedermödor i depressionens Berlin. Pinnebergare blev också ett allmänt begrepp för småborgare.
Komplicerat förhållande
Mellan 1933 och krigsstarten emigrerade runt 1 500 författare och skribenter från Tyskland. Hans Fallada hörde till fåtalet som stannade kvar med motiveringen att han inte ville "leva utomlands på något slags fånig emigrantgnällstol".
− Nazisterna tyckte nog att han kunde ha tagit tydligare ställning för regimen, men han skrev väldigt neutralt utan synliga värderingar och därför lät de honom oftast vara, berättar Ralph Hoppe.
Helt okomplicerat var dock inte Falladas förhållande till regimen och han kände sig ständigt påpassad. I Hur ska det gå för Pinnebergs? förolämpade han en tysk SS-man, och vid ett tillfälle arresterades han för att ha dragit Hitlervitsar och hamnade i fängelse en kort period. En annan gång fick han ett personligt brev från propagandaministern Goebbels: "Högt ärade Herr Fallada, jag vill göra Er uppmärksam på att Edra verk på svenska språket kommer ut hos Bonniers Förlag, som står i tyskhetsens främsta linje. Jag ber Er, att uppmärksamma detta i framtiden. Dr. Goebbels". Om detta berättar han i boken Der Trinker (På livstid), som han skrev i hemlighet under en fängelsevistelse 1944.
Kommunisterna i sin tur uppskattade att Falladas böcker handlade om små enkla människor, men det fanns också de som anklagade honom för att ha varit nazistsympatisör. Trots allt hade Goebbels visat uppskattning för hans bok Wolf unter Wölfen (Varg bland vargar) och velat att han skulle skriva manus till en naziproducerad film.
Med Bechers hjälp
Vi stannar upp vid ett av alla stora vita hus med staket och frodiga trädgårdar. Ralph Hoppe läser ett stycke ur Falladas Der Alpdruck (ej översatt till svenska).
"Nu svänger han av från huvudgatan, in på ett lugnt, grönt villaområde. Men det är inte lätt att komma in på gatan – det finns en röd- och vitrandig fällbom och ett vaktbås med röda och vita diagonala balkar, och i vaktbåset står en rysk postering och en tysk polis vakt, så att ingen obehörig tränger sig in på området, där bara ockupationsmaktens officerare bor. Doll har visserligen de nödvändiga identitetshandlingarna, och får utan vidare passera, men går ändå ogärna igenom dessa spärrar ... ".
Boken är en av Falladas få autobiografiska romaner och handlar om Tredje rikets kollaps, återkomsten till Berlin och det lokala livet i bostadsområdet Majakowskiring, där vi nu befinner oss. I stycket beskriver han sin känsla av instängdhet, som den ryska avspärrningen runt området ingav honom. Vi möter också mannen som bodde i huset framför oss, författaren och kulturpersonligheten Johannes R. Becher.
− Johannes Becher var den enskilt viktigaste personen för Hans Falladas skrivande. Becher såg till att många tyskar som varit i rysk exil fick hem i Pankow. Han visste att Fallada inte mådde bra och erbjöd sig att hjälpa honom.
Med Johannes R. Bechers hjälp flyttade Fallada till Pankow 1945, trots att han varken var exiltysk, ryss eller medlem i DDR som de andra i området. Det som då hette Eisenmengerweg har i dag fått namnet Rudolf-Ditzen-Weg, och på nummer 19 sitter en skylt som berättar om husets tidigare herre.
Hans Fallada hade dessförinnan bott i byn Carvitz en tid, där han träffat sin andra fru. Hon var morfinist och drog tillbaka honom in i det missbruk av alkohol och droger som han lyckats göra sig fri från.
Skräck och misstänksamhet
Johannes R. Becher försökte på olika sätt hjälpa och uppmuntra sin vän. För att få Fallada på andra tankar stack Becher till honom en Gestapo-mapp som hittats i ett arkiv och sa: "Skriv en bok om det här." I mappen låg dokument och bilder som berättade om paret Elise och Otto Hampel i arbetarstadsdelen Wedding, inte långt från Pankow. Fallada överväldigades av materialet. På sin kammare i Pankow började han skriva i oktober 1946.
− Första dagen skrev han 20 sidor, och tvingade sig själv att varje dag skriva minst lika mycket som han gjort dagen innan. Han höll sig vaken på kaffe och droger, och tog sedan tabletter för att kunna sova, berättar vår guide.
Efter 24 dagar hade han skrivit klart de 866 maskinskrivna sidorna i Ensam i Berlin.
I boken blev paret Hampel i stället Otto och Anna Quangel på Jablonskistrasse 55 i Prenzlauer Berg. Till skillnad från Wedding är Prenzlauer Berg i dag ett av Berlins rikaste områden, med dyra lägenheter och trendiga barer. På Jablonskistrasse letar vi efter nummer 55, men huset uppfanns uppenbarligen av Fallada. Gatan går bara fram till nummer 39.
Ensam i Berlin berättar inte bara om paret Quangel, utan också om den ständiga skräck och misstänksamhet som den tyska befolkningen levde under. Angiveri tillhörde vardagen och man visste aldrig vem man kunde lita på. Detta hade Fallada själv upplevt. Han misstänkliggjordes då han inte var medlem i partiet och fängslades, om så under en kort period, för antinazistiska aktiviteter. Propagandaministeriet ville att Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle tas bort från biblioteken och han blev mindre och mindre önskvärd som författare. Ensam i Berlin kan ses som en blandning av hans egna känslor och de dramatiska händelser som utspelades runt Wedding.
När boken låg färdigskriven var Hans Fallada fysiskt slutkörd. Han levde i drygt tre månader därefter och dog innan boken kom ut, i censurerad form 1947. Fram till 1981 låg han begravd i Pankow, men sedan flyttades hans kvarlevor till Carwitz. Där finns i dag ett Hans Fallada-museum och ett Fallada-sällskap som vårdar hans minne.
Intresset för hans författarskap återuppstod 2009 när Ensam i Berlin gavs ut på nytt, denna gång i icke-censurerad version. På svenska kom denna nyutgåva 2012 och har varit en storsäljare sedan dess.
Än i dag är Wedding ett av Berlins fattigaste områden. Både Pankow och Wedding har under 2000-talet haft stora problem med nynazister, vilket också skapat engagerade motståndsrörelser. Med högerextremismens framfart i Tyskland, men också i övriga Europa, är Hans Falladas berättelse om den lilla människans motstånd lika viktig nu som då.