Björling var knepig, Parland och Södergran roliga
Översättaren Klaus-Jürgen Liedtkes tolkningar av de finlandssvenska modernisterna har gjort stor succé i Tyskland i höst. Hans personliga favorit? Den kluriga Rabbe Enckell!
Då anrika Die Zeit gav 66 boktips inför julen återfanns bland dem två finländska översättningar. Tove Janssons Das Sommerbuch och Finnlandschwedische Literatur der Avantgarde, en serie översättningar där de främsta finlandssvenska modernisterna fått tysk språkdräkt av Klaus-Jürgen Liedtke.
HBL träffade Liedtke i början av december i samband med att Svenska Litteratursällskapet ordnade ett symposium i Berlin tillsammans med Svenska Akademien, förlaget Josef Kleinheinrich BuchKunst och LCB (Literarisches Colloquium Berlin). Det blev en åtta timmar lång djupdykning i modernismen, som avrundades med att översättaren avtackades med ord som ”epokgörande”, ”stordåd” och ”fullvärdig”.
– Jag tilltalas av den kärva finlandssvenskan, av den djärvhet som kommer sig av att språket så att säga befinner sig i skarven mellan två stolar. Ur den positionen blickar man naturligare utåt, förklarar Liedtke själv.
– Och min språkliga nyfikenhet finns ju med, viljan att förstå och tolka det främmande…
Den nyfikenheten har, efter ett arbete som inleddes för över 30 år sedan, alltså resulterat i Finnlandschwedische Literatur der Avantgarde. På bokmässan i Frankfurt i oktober, där Finland var temaland, presenterades Liedtkes översättningar av Edith Södergran, Gunnar Björling, Elmer Diktonius, Henry Parland och Rabbe Enckell i varsin volym, en utgåva på sammanlagt 900 sidor.
Mottagandet var entusiastiskt – i Tyskland har klassiker och äldre litteratur en trogen läsekrets och poesin många vänner.
Efter det har det bara rullat på: Översvallande recensioner, välbesökta boksalonger, symposiet i Berlin… Och strax innan jul mottog Liedtke Svenska Akademiens Gerard Bonnier-pris i Stockholm.
Kampen om själarna
Klaus-Jürgen Liedtkes intresse för det svenska hade till en början ändå inte så mycket med språk att göra. 1970 var han inte den enda unga man, som hade svårt att finna sig tillrätta i den konservativa Förbundsrepublik, som växt fram i det kalla krigets skugga. I det neutrala Sverige kunde han slippa militärtjänsten.
– Jag ville helt enkelt bort från Tyskland.
Han ler lite urskuldande, som om hans livsval borde ha haft noblare grunder. Men att han blickade norrut gynnade i synnerhet den finlandssvenska litteraturen. Efter studier i Uppsala hamnade Liedtke nämligen i Åbo, där han fick plats som språkpraktikant på Goethe-institutet. Institutet var aktivt på ett tiotal orter i Finland och konkurrerade med det väletablerade östtyska Herder-institutet.
– Kampen om själarna var hård på den tiden. DDR satsade mycket på kulturverksamhet och för Västtyskland var det bara att svara på utmaningarna.
Sålunda fick Liedtke ett redaktörskontrakt på Otava, vars chef Heikki A. Reenpää ville ge ut finländsk litteratur i Västtyskland.
– Det var nog också litet hans privata hobby, säger Liedtke.
Han berättar hur den legendariske Reenpää intervenerade hos skyddspolisen, för att arbetstillståndet för hans översättare skulle förlängas.
– Det var tuffa tider för utlänningar i Finland. När jag kom 1978 var vi 14 000 utländska medborgare, när jag åkte därifrån 1986 var vi 11 000.
För att motivera sitt uppehälle gjorde Liedtke en litterär programförklaring i Åbo Underrättelser.
– Jag deklarerade tre ting jag ville göra för den finlandssvenska litteraturen: översätta Karl August Tavaststjernas Hårda Tider, Elmer Diktonius Janne Kubik och Christer Kihlmans Människan som skalv, berättar han med glimten i ögat
Några år senare resulterade Reenpääs projekt i 22 volymer och sex årsböcker. Poeten Manfred Peter Hein översatte bland annat Eino Leino, Paavo Haavikko och Veijo Meri, berättar Liedtke och söker i sin bokhylla. Han drar ut en bok med titeln Homo tremens…
– Christer Kihlman godkände titeln över ett glas på en krog i Schöneberg, säger översättaren belåtet.
Från tysk expressionism till rysk futurism
I början av åttiotalet var Liedtke med i ett översättningskollektiv i Västtyskland som förberedde en bred poesiantologi, som skulle omfatta det litterära bältet från Finland till Bulgarien, allt mellan tysk expressionism och rysk futurism, finlandssvensk modernism och tjeckisk poetism. Det fanns så många beteckningar att gruppen småningom började tala om ”avantgarde” – det täckte alla.
Arbetet pågick hela åttiotalet och var enormt givande, säger Liedtke.
– Det blev en fin antologi som kom ut i Schweiz 1991, men att vi över huvud taget fick till det berodde nog främst på att boken sattes i Leipzig redan 1989, i dåvarande DDR. De hade expertis – bland annat hade bulgarerna ett annorlunda kyrilliskt alfabet.
– Och där blev det inte heller så dyrt…
Bända, vända och riva
Under den tiden gjorde han sina första försök att tolka Edith Södergran men det skulle dröja till 2002 innan hans första översättning kom i tryck.
En kritiker menade att den var ”filologiskt felaktig”.
– Ja, naturligtvis kan man säga så, säger Liedtke. Men det var originalet också. Södergrans språk är helt enkelt sådant att man så att säga måste borsta mothårs för att nå fram till spänningen i originaltexten. Jag bände på raderna och vände på syntaxen. Man måste egentligen riva upp dikten helt och hållet för att sedan sätta ihop den på nytt…
Liedtke hävdar också att Södergran bara är skenbart enkel.
– Hon har ett alldeles eget ordförråd, mycket influerat av tyskan och ryskan, och använder ord som i våra öron låter arkaiska. Men det var ju så hon talade själv, både hon och modern använde verbformer, som till exempel ”vi hava” som egentligen var ur modet redan då.
Bortglömd favorit
Edith Södergran är utan tvekan den mest omskrivna i det finlandssvenska avantgardet. Är hon din favorit?
– Jag gillar dem alla, de är väldigt olika! De är också roliga och humoristiska, som Södergran, eller vitsigt kvicka, som Elmer Diktonius. Parland är rapp och var kul att översätta, medan Björling var knepigast.
Liedtke medger till slut att det är den lite bortglömda Rabbe Enckell som tilltalar honom speciellt mycket.
– Han är finurlig och ganska klurig, säger Klaus-Jürgen Liedtke och ler, just det, litet klurigt.