Novell: Befriad från plikten att tala
En julaftonsnovell Av Robert Åsbacka
och jag kände hur fri jag var,
allt jag byggt upp låg i grus.
Horace Engdahl, "Nyårsballongen"
Första gången jag såg Horace Engdahl var tidigt nittiotal.
Det var på Birger Jarlsgatan. Jag befann mig i en inredningsaffär tillsammans med Helen för att handla en julklapp till hennes syster. Han kom in tillsammans med sin hustru, Ebba. Jag tror att de hade ett barn med sig också, fast på det är jag inte helt säker. Det jag däremot vet är att de efter att ha stampat snön av skorna blev stående alldeles till höger om den lilla trappan för att titta på några julstjärnor som hängde i fönstret.
Jag blev, om uttrycket tillåts, en aning starstruck. Jag kände ju till honom, mycket väl till och med, hade läst det mesta han skrivit, om än inte allt. I och för sig, i bokväg var det inte mycket, noga taget bara Den romantiska texten, avhandlingen från åttiosex. Kanske Stilen och lyckan, fast jag är inte säker på att den hade kommit då ännu. Men han skrev ju så mycket annat, förord, antologibidrag, artiklar och recensioner i Expressen och Dagens Nyheter. Och så fanns förstås tidskriften Kris, kultförklarad redan då.
Helen och jag hade träffats ett par år tidigare. Hon läste då juridik och jag själv praktisk filosofi, som visade sig inte vara fullt så praktisk som man kanske skulle ha önskat. Något som bidrog till att jag snart kom att ändra inriktning och i stället börja läsa litteraturvetenskap. Jag tänkte att den på något sätt skulle vara mer handfast. Speciellt var det en titel som fick mig att tro så: Horace Engdahls Beröringens ABC.
Det är möjligt att jag på ett omedvetet plan förknippade boken med Inge & Sten Hegelers samlivslexikon Kärlekens ABZ som kommit redan i början på sextiotalet och som på ett just handfast sätt lotsat det svenska folket in i sexualitetens mysterier.
Så när Beröringens ABC kom ut hösten nittiofyra köpte jag den med hopp om att författaren skulle leda mig fram till en, ska vi säga, uppdaterad syn på kropp och sexualitet. Nu blev det inte så. Ska man vara riktigt petnoga så håller inte boken vad titeln lovar. Den beröring det talas om är helt och hållet röstens. Men som sagt, jag ville så gärna. Till saken hör att det här var en svår tid för Helen och mig. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att hon hade önskemål som gick bortom allt jag hade lärt av Inge & Sten.
Att Horace Engdahls bok skulle handla om kroppslig beröring var egentligen inte så långsökt som det så här i efterhand kan tyckas. I åttio- och nittiotalets litteraturdiskussion spelade sexualiteten en viktig roll. Inte för inte ägnade vi litteraturvetare två terminer åt att djupstudera Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.
Nu kan man ju tycka att Proust inte har så mycket med sex att göra. Men tänker man så så tänker man fel. På seminarierna läste vi de mer betydelsemättade avsnitten högt för varandra. Det var ingen ände på tolkningarna. Veckorna blev månader och månaderna år. De frankofila tog nattåg till Paris, och åter på institutionen höll de långa och mestadels obegripliga anföranden om föreläsningar de besökt på Sorbonne och École normale. Ibland hade de med sig nyinförskaffad litteratur de läste högt ur, länge och njutningsfullt.
De mest hängivna var lärjungar till Horace Engdahl och tillhörde vad man kunde kalla den andra krisgenerationen. En generation som i regel bara vände sig till varandra oavsett hur många som befann sig i rummet. Och fanns det inte, när jag nu tänker tillbaka, något erotiskt över deras samvaro? Jag kommer speciellt ihåg en ljushårig yngling med von-namn, snedlugg och halvslutna ögonlock. Om de halvslutna ögonlocken kom sig av att han var drömsk eller ett resultat av inavel låter jag vara osagt, men genom glipan som förblev öppen satt han och iakttog hungrigt den tunnare och blekare av våra båda seminarieledare, numera Akademiledamot, som med sin tolkningsteoretiska spetskompetens trängde allt djupare in i det proustska universum vi alla kretsade kring.
"Men du Anders", kunde linluggen säga med ögon som redan befann sig i ett varmt och dunkelt rum, "det begär Girard skriver om och tycker sig se överallt, kan det också så att säga styra vår läsning av Proust via Girard?"
Vad menade han? Ingen visste, alla hade ett svar.
Hur som helst, det rullade på under hela nittiotalet, och att avhandlingen aldrig riktigt ville bli klar berodde inte bara på proustseminarierna, utan också på att jag började undervisa och handleda uppsatsstudenter.
I allt det här var det som om jag tappat bort mitt eget ämne, och värre ändå: min drivkraft. Åren gick, Kris la ner sin verksamhet, Horace Engdahl kom in i Svenska Akademien och Sverige övertog för en tid ordförandeskapet i EU.
Jag för min del hade slagit mig till ro.
Vändpunkten inträffade hösten 2005, det år då Helen började ställa sig frågande till mitt sätt att sköta karriären.
"Avhandlingen", kunde hon säga, "hur går det med den?"
Jag stumnade. Jag ville säga att det går bra, det rullar på. Men det gick inte, inte ett ord.
"Du kan väl i alla fall svara!"
Men det fanns inget att svara på, det hon ställde var ingen fråga, det var ett ultimatum: om jag inte fullföljde vad jag en gång påbörjat skulle hon fortsätta sin resa utan mig. Själv hade hon gjort allt rätt och nyligen erbjudits anställning på Regeringskansliet.
Jag visste att jag måste vidare, tala, skriva, ut på banan igen. För det är som Horace Engdahl så riktigt säger i Cigaretten efteråt: "Det värsta en man kan göra en kvinna är att vara obetydlig."
Det första som hände var att docent Ulla-Lena Henriksson sjukskrevs för psykiska besvär och att jag under tiden fick handleda hennes studenter.
Ulla-Lenas arbetsrum var överbelamrat, som om sjukdomen först hade tagit rummet i besittning och sedan kastat sig över henne. Det var som att stiga in i ett arkiv som aldrig sorterats utan bara byggts på, årtionde efter årtionde. Väggarna var täckta av böcker, så långt var allt i sin ordning. Men också golvet var fyllt av boktravar, liksom fönsterbrädet, besöksstolarna, avställningsborden. Skrivbordsstolen och en liten yta på själva skrivbordet var fria.
Jag slog mig ner, och när jag satt där med rummets enda öppna yta för ögonen, knappt större än en famn, tyckte jag mig förstå vad Ulla-Lena måste ha genomlevt i sitt belamrade rum. Det var som om allt det skrivna höll på att ta över, som om böckerna och pappershögarna pressade sig allt närmare och det enda sättet att hålla dem undan var att, motsägelsefullt nog, producera mer text, fler ord, ytterligare böcker.
Engdahl har berört just det där i en aforism där han talar om skrivandet som tryckutjämning: "Det egna skrivandet skapar ett mottryck mot intrycket av andras ord. Det förhindrar att främmande betraktelsesätt skapar kaos i själen."
Orden som fördämning mot ett hav på väg att störta in. Jag tänker mig att Ulla-Lena i längden helt enkelt inte klarade av att stå emot trycket från all text som omgav henne och att det var därför hon dukade under.
Efter sin avhandling i mitten på sjuttiotalet hade Ulla-Lena inte publicerat mer än en artikel, och det var i Tidskrift för litteraturvetenskap, två år efter att hon disputerat. Artikeln var den första av två planerade. En dag när jag satt i hennes rum och slöplockade hittade jag ett utkast till del två. Utkastet handlade om Pär Lagerkvists Barabbas, en av de romaner jag tänkt skriva om och den saknade länk jag aldrig mäktat med.
En gudagåva. Så tänkte jag. Om det fanns en högre makt så hade den sett till att mitt arbete via ombud blivit gjort trots att jag själv dessvärre knäat till och inte orkat ända fram. Nu kunde Ulla-Lenas forskarmödor komma till användning i stället för att ligga längst nere i en hög, samla damm och efter ett antal år kastas och likt upphovspersonen slukas av mörkret. Allt jag behövde för att rädda min avhandling och mitt äktenskap låg framför mig nedtecknat med lätt lutande stil på skolhäftsrutiga papper.
Ulla-Lenas depression var svår. De som träffat henne sa att hon dag för dag gick allt djupare in i mörkret. Hon skulle aldrig återvända till institutionen. Dessutom hade pappren legat djupt nere i högarna och var med säkerhet inget som hon tänkt sätta tänderna i. Hon hade inte gjort det på tre decennier, så varför skulle hon göra det nu?
I december publicerade jag en essä med titeln Interpunktionens betydelse och betydelsens interpunktion i Pär Lagerkvists Barabbas. Kort senare anklagade Ulla-Lenas student Matilda mig för forskningsstöld. Det gjorde mig inte speciellt oroad.
Men jag tänkte ändå att det kanske var dags för ett besök på sjukhuset.
Elchocker. Vem tror att sådana fortfarande används? Jag gjorde det inte.
Det heter egentligen ECT, elektrokonvulsiv behandling, och det som händer är att man med hjälp av el framkallar en form av epileptisk kramp som i sin tur, och i bästa fall, återställer balansen mellan vissa signalsubstanser i hjärnan. På det sättet kan man häva en svår depression.
När jag en eftermiddag i december klev ur hissen och in på den låsta avdelningen vid S:t Görans sjukhus satt Ulla-Lena vid ett av borden i korridoren och läste dagstidningen. Behandlingen hade hon fått dagen innan, och det var som om människan i henne återvänt.
Under tiden som följde fick hon två behandlingar i veckan, och verkan var fantastisk. Hon kunde le igen, vi diskuterade det som stod i tidningen, det hände att hon skämtade. Julen kom, och någon dag in på det nya året skrev jag under ett papper där jag tog över ansvaret och vi kunde under ett par timmar promenera i ett vinterkallt Stockholm, genom Rålambshovsparken, längs Norr Mälarstrand och därifrån till ett konditori vid Fridhemsplan.
Allt det här var bra. För min del också oroande. Men vad jag snart upptäckte var att Ulla-Lenas behandling inte var helt problemfri: enkelt uttryckt återfick hon nuet, men förlorade sina minnen. Hon kände igen mig när jag kom, men ibland kunde jag ana en tomhet i hennes blick, som om hon letat i sitt inre efter vägledning, oftast bara ett kort ögonblick, som om hon för en stund halkat till och sedan återfått balansen. När jag berättade för henne om vad som hände på institutionen, om kollegor som skiljt sig, som flyttat, som ansökt om forskningspengar men fått avslag, då var det som om jag berättat om min arbetsplats för en avlägsen bekant. Ibland glimtade det till och hon kom ihåg så pass mycket att hon kunde ställa en följdfråga. Andra gånger var det bara tomt. Inte ens sina egna studenter kom hon ihåg namnet på.
"Matilda. Hon som skriver om Lagerkvist."
"Lagerkvist?"
En dag i mitten av januari stegade Matilda, ambitiös och rättrådig intill bristningsgränsen återigen in på mitt rum. Med glödande kinder la hon tidskriften framför mig på bordet och sa: "Allt, precis allt du skriver om utropstecknet, om Barabbas rädsla för förändring, om hur han kämpar för att inte bli en annan, det är så gott som ord för ord taget ur mina anteckningar!"
Jag hade faktiskt reagerat på handstilen. Anteckningarna skilde sig från varandra på ett markant sätt, men jag hade tänkt att Ulla-Lena, ostabil som hon var, kanske ändrat sin handstil över tid. Dessutom hade de flesta anteckningarna legat djupt nere i högarna. Rent arkeologiskt var det osannolikt att de skulle vara så pass nya att Matilda, knappt mer är ett barn, kunnat skriva dem.
Sedan gick det bara någon vecka, och så kom Ulla-Lena tillbaka. Friskare än någonsin.
Jag stod i mitt arbetsrum när jag såg henne på parkeringen. Det var spänst i stegen, och hon kastade en blick upp mot fönstret som för att se om jag var kvar. Jag drog mig tillbaka. Orden i rummet tryckte mot hjässan, som en våg av mörker. Ulla-Lena skulle behöva några minuter för att ta sig upp till sjätte våningen. Den tiden använde jag till att läsa Drömmen om vansinnet från samlingen Meteorer. Jag visste att det var just den jag behövde, som om jag bestämt det på förhand. Men det hade jag inte. Den låg där och väntade, såsom så mycket ligger och väntar medan vi ovetande lever våra liv. Den lilla berättelsen handlar om en man som plötsligt, med full visshet, känner att han aldrig mer kommer träffa sina nära. Inte av fiendskap, utan för att vansinnet befriat honom från plikten att tala.
"Den skräck jag först känner vid upptäckten att jag blivit vansinnig", skriver Engdahl, "ger plats för ett lugn som sträcker sig till himlens botten. Jag släntrar nedför den sluttande trottoaren, utan brådska ..."
Jag stänger boken och lägger den ifrån mig. För att andas, tänka, lyssna. Hissen stiger genom huset, våning för våning. I den står Ulla-Lena Henriksson, åter beredd att sätta sig vid sitt bord omgiven av ord som trycker på från alla håll och som hon dag efter dag måste hålla ifrån sig genom att outtröttligt skriva. Tills de än en gång bryter igenom fördämningen.
För mig är det äntligen över. Befriad från plikten att tala. Jag stiger upp, öppnar dörren och släntrar längs korridoren mot hissen som plingar och stannar. Inom mig ljuder ett par strofer ur Horace Engdahls Nyårsballongen:
för när allt är förlorat
är himmelen öppen – och natten.