Tove Jansson tecknade kriget i detalj
Tove Janssons ritade prunkande blommor och skapade fantasivärldar som eskapistisk motvikt till de dystra krigsåren 1940-talet. Kritiska skämtteckningar var ett annat sätt att hantera kriget, säger litteraturforskaren Sirke Happonen.
HELSINGFORS Krigsmotståndare. Vill man lyfta fram ett ord som beskriver Tove Jansson under krigsåren 1939–1945 så är pacifist kanske det som kommer närmast. Det säger Sirke Happonen som doktorerat på kopplingen mellan bild, ord och rörelse i Tove Janssons muminböcker. I år har det gått 75 år sedan vinterkriget bröt ut och det är orsaken till att Happonen studerat vilka uttryck kriget tagit i Janssons konstnärskap.
– Finland under och efter kriget var grått och dystert och det ligger nästan någonting revolutionärt i Tove Janssons sätt att trots det måla prunkande blommor i romantiska färger. För det mesta målade och ritade hon fantasiblomster, men det finns exempel på bilder som kunde var tagna ur en bok om den finländska faunan. Naturen hade en enorm betydelse för henne.
Dyster krigsvinter
I krigsårens teckningar och bilder rör Tove Jansson sig dels ute i skärgården, där kriget flyter i land med sovjetiska desanter och minor, dels i stadsmiljö där vardagen präglas av bombanfall och matbrist. De flesta vintriga motiven är placerade i stadsmiljö.
– Helsingfors var lika med vinter för Tove Jansson.
Tove Jansson tyckte inte om kyla och Sirke Happonen berättar bland annat om en text som beskriver barndomens isbana där människorna åker skridsko runt, runt, runt och inte kan komma bort. I en samma novell kryper skymningens fingrar in över Helsingfors och tar staden i sitt grepp.
I förordet, som Tove Jansson skrev 1991 i samband med nytrycket till den första boken Småtrollen och den stora översvämningen, beskriver hon krigsvintern 1939 som en tid då arbetet stod stilla. Då det kändes onödigt att försöka göra bilder.
Eskapism
"Kanske var det begripligt att jag plötsligt fick lust att skriva ner någonting som skulle börja med 'Det var en gång'. Fortsättningen måste ju bli en saga, det var ofrånkomligt, men jag ursäktade mig genom att undvika prinsar, prinsessor och små barn, och valde i stället min arga signaturfigur från skämtteckningarna och kallade honom mumintrollet."
– Tove själv pratade om hur hon fascinerades av eskapism. Hon tyckte om det fantasifulla, till exempel i form av dekorativa blommor, också då det inte alls var på modet i den tidens konstsyn. Jag tror att eskapism har betytt många olika saker för henne.
Ofta ses den första boken om mumintrollen som en allegori för kriget. I synnerhet vuxna läser in krig och hotbilder, tecken på en annalkande apokalyps, i berättelsen. Däremot fångas yngre läsare av äventyret. De fascineras av himlakroppar och fastnar för spänningen som en positiv kraft trots att Mumintrollet är dystert och omgivningen hotfull. Barnen ser ljust på framtiden och lägger – precis om Mumintrollet – sin tillit till att Muminmamman nog vet hur man ska rädda världen.
– Tove Jansson har själv skrivit om sund destruktivism i Den lömska barnboksförfattaren. Det inbegriper tankegången om att allting kan vändas över ända på ett ögonblick, såsom den stora vågen gör i den första muminboken.
Idyll och hot
Bildspråket i flera av muminböckerna balanserar mellan idyllens och hotets estetik – ibland illustrerade sida vid sida på samma uppslag. Ensliga bergens mörka, spetsiga bergstoppar kontrasteras av vackra, utsökt tecknade blommor och av små, konstiga figurer som är vänliga mot varandra. Symptomatiskt söker Mumintrollet i boken efter sin försvunna pappa.
I ett brev från 1941 till vännen, fotografen Eva Konikoff, kommenterar Tove Jansson kriget. I skarpa ordalag kritiserar hon män som krigar och vettlöst dödande.
"- - Jag är rädd. Livet är kusligt och tråkigt och tomt och jag kan inte måla. Men så fan heller om jag producerar nån kanonföda för det! När männen slutar döda skall jag föda, – men de slutar ju aldrig."
– Det är förstås spekulation, men till exempel Tuula Karjalainen har konstaterat att om det inte blivit krig så skulle muminböckerna inte ha skrivits. Men tänker man på hur Tove ritade mumintroll på alla möjliga ställen och hade en enorm vilja att berätta historier hela tiden så är jag inte så säker på det, säger Sirke Happonen.
- Namn: Sirke Happonen.
- Ålder: 43
- Arbete: Universitetslektor, författare.
- Aktuell med: Cykla och sjunga julsånger.
- Favoritverk hos Tove Jansson: Just nu, Sent i november.
- Favoritfigur i Muminvärlden: Just nu, Homsan.
Krigskritik
I karikatyrerna för tidningen Garm får Tove Jansson utlopp för sin kritik mot kriget. Här skildras kriget tydligt, men med humorn som tillhygge. Ibland hittade hon på texterna själv, ibland kommer texten till karikatyrerna färdig.
– Kriget påverkade Tove Jansson djupt, också i vardagslivet. I teckningarna beskriver hon krigstida problem och vardagslivet på hemmafronten med hjälp av drömmar och komik. Sett ur nutida synvinkel är det vågat att skämta om kriget, men det gjorde man och det gör man också i dag där det krigas. Med hjälp av skrattet kan man distansera sig från ett tungt ämne, få andrum och se saker och ting lite klarare.
Brorsdottern Sophia Jansson har beskrivit sin faster som både modig och radikal som vågade rita till den grad tillspetsade skämtteckningar mitt under brinnande krig med osäker utgång. En av de kändaste teckningarna från 1938 beskriver Hitler som en grinig liten pojke med habegär: han vill ha "mera kaka" trots att han redan har flera bitar av Europa omkring sig. Hon tecknade också Stalin med ett svärd som är långt vid bältet men kort när han drar det ur slidan.
Kastrull på huvudet
I Garm 6/1943 beskriver Tove Jansson krigsvardagen via några barn. "Oj voj har du nu varit och lekt med det där hålet!? – Nedå, jag har lekt med Fredrik och Frida…”
– Barnen lekte krig och potatisarna var urdåliga – det var matbrist 1942 – men teckningens kvinnofigur är mest orolig för de håliga byxorna. Jag har fått berättat för mig att det var en stor skam att ha håliga kläder på sig under kriget. Lappade kläder gick däremot bra att ha. Kastrullen på huvudet-temat, som Tove Jansson använde även i de andra Garm-teckningarna, förflyttades senare till muminböcker och muminserier och även till Rådd-djurets personlighet, säger Sirke Happonen.
Bombskyddet (1940) är en av få målningar som Tove Jansson målade under kriget. Bombskyddet är också ett tema som hon återkommer till i skämtteckningarna i Garm. På en teckning springer några kvinnor till bombskyddet: "Hördu, låt oss gå till den där suojan lite längre bort, där är en så hemsk stilig karl" (Garm 1 & 2/ 1940).
Minor och mumintroll
Man kände av kriget också på det för Tove Jansson så kära Pellinge. Bland annat vissa muminserier knyter an till krigstemat. Det finns till exempel en där Muminmamman sitter och flyter på någonting svart och runt i strandvattnet: "Titta vad jag har hittat". På stranden viftar Too-ticki och ropar åt henne att sitta stilla "annars får vi flera att begrava" medan ett ynkligt Mumintroll konstaterar att "Det är en mina!"
– Tove Jansson lekte mycket med minans runda form på ett visuellt sätt. Minan, som i sig är fruktansvärd, är emellanåt en boj, emellanåt en muminrumpa som sticker fram.
I januarinumret av Garm 1941 kommenterar hon den rådande matbristen och myndigheternas försöka att få ransonerna att räcka till genom en skärgårdsinspirerad teckning. En ensam fiskare sitter på isen vid sitt pilkhål och framför honom ringlar en oändlig kö av hungriga människor. Under bilden lyder texten:
"Bara allmänheten ger sig till tåls lite så får den nog strömming. Gott Nytt År!"