Dagstidningen: En epilog och tre reflektioner
På webben förskjuts några av journalistikens grundläggande ideal i en evolutionär process, där den nya miljön gynnar vissa typer av mutationer, skriver Fredrik Sonck i en epilog till HBL Kulturs artikelserie om dagstidningens framtid.
Kommer någon om femtio eller hundra år att förstå hur vi som genomlevde digitaliseringen upplevde den, hur den kändes? Kommer någon att kunna begripa vad dagstidningen egentligen betydde vid forntida frukostbord där den vecklades ut, spilldes kaffe på, grälades om, lästes?
Jag är övertygad om att man om hundra år kommer att beskriva digitaliseringen som vår tids stora historiska skifte, jämförbar med boktryckarkonstens uppkomst eller den industriella revolutionen. Men kommer någon att inse hur förvirrande och motsägelsefullt så mycket tedde sig? Förstår vi ens själva vår vilsenhet – hur lite vi vet om hur verkligheten kommer att te sig om fem eller tio år, och om hur vi själva förändras med den?
Och samtidigt: då vi ur en synvinkel upplever att utvecklingen rusar fram som en buffelhjord, kan den ur ett lite annat perspektiv verka ganska segdragen. Redan för tio år sedan hade dagstidningarna väletablerade webbplatser som vid stora nyhetshändelser var deras primära kanal. Men oberoende av hur vi uppfattar hastigheten är riktningen tydlig, och då teknologin får historiens sociala, ekonomiska och kulturella kvarnstenar att rulla åt ett nytt håll är just dagstidningen en av de institutioner som påverkas allra kraftigast.
Därför är det kanske inte helt osannolikt att någon historiker om femtio eller hundra år hittar Tom Morings, Merete Mazzarellas och Anu Koivunens texter som publicerats i HBL de tre senaste söndagarna och behandlat dagstidningen och dess framtid. På sina olika vis säger de något om digitaliseringens tsunami, och med utgångspunkt i deras artiklar vill jag göra tre reflektioner, som en epilog.
1. Pappret dör långsamt
Låt mig ändå börja med att dissa digitaliseringen och erkänna fakta: Vid ingången till 2015 är papperstidningen fortfarande kung, på några avgörande punkter är den överlägsen sina digitala motsvarigheter. Den absoluta merparten av allt journalistiskt webbinnehåll som tidningshusen gör är kraftigt subventionerat, vanligen av papperstidningars prenumerations- och annonsintäkter. Så var det 2004, och så är 2014.
Som teknologi ger dagstidningen dessutom, då den väl hittat in genom brevluckan, ett snabbt och smart urval samt en suverän överblick över gårdagens händelser. Men förstås: den har inte framtiden för sig och dess affärsmodell är dödsmärkt, och har varit det länge. Om undergången sker ryckvis eller som ett långsamt förtvinande kan man diskutera; jag tänker mig att förloppet och hastigheten kan jämföras med ett obebott hus som förfaller. Tyvärr – och detta är journalistikens stora huvudbry – är det digitala nybygget än så länge obeboeligt, så när som på några få källarrum.
De viktigaste dragen i den här utvecklingen är följande:
1) Allt färre prenumererar på dagstidningar, framför allt har segmentet unga icke-prenumeranter vuxit sig oerhört stor. Anledningen är att det finns massor med relevant journalistisk text på nätet, och att mycket går att komma åt gratis. Detta är en av krisens långsamma processer.
2) Dagstidningarna får mindre betalt för sina annonser. Med färre prenumeranter blir man mindre attraktiv som annonsplats samtidigt som det blivit både kostnadseffektivt att annonsera via till exempel Google. Detta är en av krisens snabba processer.
3) Dagstidningarnas webbplatser inbringar än så länge – i de flesta fall – bara små annonsintäkter.
4) Webbplatsernas läsare inbringar än så länge – i de flesta fall – bara små prenumerationsintäkter.
5) De aktörer som lyckas på webben har ofta en helt annan filosofi än dagstidningen, och om de producerar egen journalistik är den ofta strikt nischad eller extremt kostnadseffektiv. Gemensamt för de flesta är att de inte tillhandahåller något eget innehåll (som Facebook och Google), att de på något sätt parasiterar på andras innehåll eller att de finansieras via obligatoriska avgifter (till exempel svenska.yle.fi).
För den finlandssvenska dagstidningen tillkommer sedan vissa försvårande omständigheter, som det faktum att minoritetens litenhet är ett större handikapp online än i print. Fallhöjden är dessutom hög, då Svenskfinland i förhållande till andra europeiska minoriteter haft ett oerhört frodigt medielandskap.
Det svåra i att göra pengar på webbjournalistik gör att dagstidningen kan visa sig vara mer seglivad än många tror, men dess en gång så centrala funktion blir småningom alltmer perifer. För journalistikens del tyder mycket på att vissa funktioner förblir nästan identiska i den digitala världen, medan nya tillkommer och presenterar världen på ett sätt som dagstidningen inte kunde. Men vi måste också kalkylera med att viktiga funktioner som den dagligen utkommande papperstidningen fyllt, kommer att gå förlorade.
2. Journalistikens evolution
På en riktigt trivial nivå är det alltså klart att det uppstår nya möjligheter för den nätbaserade journalistiken. I dag är det lätt att kombinera text med rörlig bild, att samla bakgrundsläsning i länkar och att skapa interaktiv grafik. Men det är på ett underliggande plan som de verkliga omvälvningarna äger rum. En av teknologins mest revolutionerande konsekvenser är till exempel hur det blivit möjligt att med stor exakthet mäta vilka artiklar som tilldrar sig intresse – vilka man klickar på, hur länge man läser dem, vilka man gillar på sociala medier, vilka annonser som fungerar och så vidare.
Som Anu Koivunen skriver i sin artikel (HBL 6.12) har användardata blivit en sorts hårdvaluta för annonsförsäljare och innehållsproducenter: att veta vad som ger sidvisningar ger möjlighet att skräddarsy innehåll för att maximera reklamintäkterna. Klickjournalistiken har kritiserats för vissa avarter (läs: överrepresentation för söta kattungar och rubriker med ordet ”sex”), men betydligt intressantare är de små förskjutningarna i journalistikens ideal som användarinformationen och den digitala miljön ger upphov till, också i förhållande till ”seriös” nyhetsrapportering och opinionsbildning. Man måste inte värdera förskjutningen som bra eller dålig, men den är resultatet av en sorts evolutionär process där en förändrad miljö gynnar vissa typer av mutationer:
1) Objektivitet/balans/saklighet förskjuts mot mångfald. Då tidningarna ännu fungerade som halvmonopol hade strävan efter ”objektivitet” (något som hellre borde omtalas i termer av tillförlitlighet, balans och saklighet) en stark ställning inom journalistiken – antagligen för att detta står högt på önskelistan hos den som bara använder en (eller ett fåtal) nyhetskällor. Som ideal är ”objektivitet” fortfarande starkt men då kompletterande perspektiv och infallsvinklar alltid finns inom några klicks räckhåll blir förväntningarna på stram balans i den enskilda artikeln sakteligen mindre. Samtidigt verkar läsarna också ha en tendens att intressera sig mer för texter de kan förhålla sig till, antingen positivt eller negativt.
2) Relevans förskjuts mot engagemang. Det som är relevant och engagerade är ofta samma sak, men det finns relevanta frågor som väcker lite engagemang och engagerande frågors vars relevans kan vara överdriven. Beslutsfattande inom EU är ett typexempel något som ofta påverkar medborgarna i hög utsträckning, utan att entusiasmera dem. På nätet får medierna med andra ord ett starkt incitament att skriva om det som engagerar – i dag är det ofta frågor om till exempel sexuella minoriteter och rasism som väcker stort gensvar.
3) Granskning förskjuts mot debatt. Både granskning och debatt är viktigt, men i en ansträngd medieekonomi är debatt är mycket billigare att generera än djuplodande granskning. Parallellt har vissa intresseorganisationer (varav en del kan vara ideella) tagit på sig ett semijournalistiskt granskningsansvar – tänk till exempel Amnesty International eller Finnwatch – som journalister sedan kan granska, omformulera och sprida.
4) Inom opinionsjournalistiken har begreppet linje förskjutits mot bilder av cirklar: arenor, forum eller torg. Den mer personligt hållna och friare kolumnen har vunnit mycket terräng på den strama ledartextens bekostnad. En kolumnbaserad opin-ionsjournalistik låter en dagstidning tala med flera tungor, och medier betraktar sig i högre grad som åsiktstorg. Den traditionella ledaren blir mer nyktert analyserande, medan provokationerna, utspelen och känslorna finns i kolumnen. Tidningens uppgift visavi kolumnisten blir att erbjuda en plattform. Förhållandet är symbiotiskt och även om man inte ingår i någon åsiktsgemenskap ger tidningen kolumnisten en position, medan kolumnistens habitus återspeglas mot tidningen. Det som numera är tidningens linje är ofta en slags metalinje: redaktionens åsikt om hur åsikter kan framföras, om vilka åsikter som faller utanför torgets i regel ganska vida cirkel.
3. Vem är vi?
Har det stora torget en gemenskap? Vid de enskilda stånden och bodarna möts folk, förstås, och interagerar. Men hur ska vi se på dem som rör sig utanför torget, i gränderna intill? Och hur rör sig folk över torget? Har vi ett torg eller flera?
Anu Koivunen för, med referenser till Benedict Anderson och Jürgen Habermas, ett intressant resonemang om dagstidningen som ett sätt att skapa en ”föreställd gemenskap”, ett ”vi” som är större än familjen och bekantskapskretsen. Anderson har pekat på dagstidningens och nationalstatens likartade historia och behov av detta ”vi”; en mytisk identitet som många kan dela.
Via sociala medier, och de bubblor de ger upphov till, blir den breda gemenskap som papperstidningen tidigare lyckade upprätthålla vagare i konturerna. Man kan tänka sig att det i grunden är en bra sak, att identiteter i den här bemärkelsen är problematiska eftersom de alltid också utesluter någon, ett ”dem”, och att gemenskapen vanligen förlitar på någon form av yttre hot för att förstå och stärka sig själv internt. Även om skillnaderna kan vara milsvida i övrigt är det samma sociala mekanismer som driver aggressiv nationalism som en minoritets isolationism. Det som drabbar dagstidningarna i det digitala medielandskapet är att de i allt lägre grad förmår fungera som navet för en gemenskap.
Man kan alltså se det som något positivt att dagstidningen, precis som nationen, lite lättat på sitt grepp om medborgaren. Men det betyder inte att (föreställda) gemenskaper som sådana skulle vara på väg att förtvina. Tvärtom tycks de bli fler till antalet, men mindre. Alla som har ett Facebook-konto vet hur dess flöden personaliseras, och hur man matas med information som ovanligt ofta ligger i linje med det man brukar intressera sig för och gilla. I stället för en någorlunda sammanhållen offentlighet får vi många små så kallade filterbubblor, åsiktsgemenskaper och kotterier som sällan möts och nöts.
Det är onödigt att sörja den offentlighet som starka dagstidningar kunde upprätthålla. Gudarna ska veta att den hade sina problem, att den gynnade eliter, att makten över debatten satt i mycket få händer. Men den var också en mötesplats som hade mångas uppmärksamhet.
Merete Mazzarella tar i sin text upp den hatkärlek som präglat många läsares förhållande till dagstidningen. Kanske är det också hatkärleken som webben inte riktigt förmår frambringa? I synnerhet på många entidningsorter är det uppenbart att en stor del av den traditionella tidningsläsningen så att säga skett ur opposition. Ett ifrågasättande eller småilsket förhållande till dagtidningen har inte avskräckt de här läsarna från att prenumerera, för tidningen har trots allt låtit dem ingå i ett samhälle, där gemenskapen varit mångtydig och där exkluderande och inkluderande mekanismer verkat parallellt.
Kan en minoritet som den svenskspråkiga i Finland få uppslutning kring ett liknande ramverk i en digital värld? En webbaserad arvtagare till dagstidningen som frammanar hatkärlek, men också lojalitet? Tyvärr verkar många unga läsare snarast känna likgiltighet för dagtidningen. På nätet odlar man nog sin kärlek och sitt hat men – verkar det som – oftast i förhållande till enskilda artiklar och skribenter. Plattformarna är man notoriskt otrogen och undrar – med rätta – varför man skulle vara annat?
Digitaliseringen är global, men då den drabbar Svenskfinland ger den kanske upphov till lite annorlunda frågor. Frågor som journalister och andra som vistas i offentligheten måste ställa sig själva, sina läsare och sin icke-läsare: Kan vi föreställa oss någon form av gemenskap kring en svenskspråkig webbjournalistik i Finland? Kan den engagera en tillräckligt stor kritisk massa som är solidarisk med plattformer och ramverk också då man ”hatar” deras innehåll? Räcker det med en mycket allmänt hållen värdegrund om åsiktsfrihet, demokrati och människovärde? Eller behöver framtidens ”tidningar” en klarare idé, en ideologi, om varför de finns till? Utesluter det senare alternativet för många? Kan folk känna något annat än likgiltighet för det förra?
Oberoende av digitaliseringen går vi på samma gator, lever våra liv i just den tid som är nu. Hur gemensamt är vårt samhälle? Hur kan vi tala om det? Varför ska vi göra det? När och var? Vem är vi?
Skribenten är kulturchef för HBL.