Störst i världen – på gott och ont
Paris Photo, som i år fyller 18, har sedan flera år tillbaka varit etablerad som den globala konstvärldens viktigaste fotomässa.
Det är utifrån vem som tillåts ställa ut på Paris Photo som hierarkier inom gallerivärlden byggs upp. Det är också härifrån som stora delar av galleriernas intäkter kommer, trots deltagaravgifter på tiotusentals euro. Trikoloren vajar från en stadig liten flaggstång på Grand Palais tak likt paraplyet i handen på en entusiastisk turistguide. Flocken följer.
”Ett nödvändigt ont” – så beskriver flera konstnärer Paris Photo. Det bästa som kan hända ens karriär är att få representation av ett galleri som deltar och att bli vald att ställa ut sina verk här, där det vimlar av rika samlare och inflytelserika kuratorer.
Men för dem som ännu inte är etablerade konstkändisar innebär det att stå vid sin gallerists sida och sprudla av karisma, speciellt de två dagarna före mässans officiella öppningsdatum då Grand Palais är öppet enbart för inbjudna gäster. Det är då, före de vanliga dödliga betalande besökarnas ankomst i tiotusental, som galleristerna poppar champagnekorkar och det vilda konstshoppandet sker.
Vem är relevant om tio år?
Nan Goldin behöver inte vara på plats för att hennes verk för 36 000 dollar ska finna spekulanter. Andra kan inte ens vara på plats: många gallerier presenterar verk av avlidna konstnärer vars plats i konsthistoriens kanon redan är etablerad.
Multinationella Galerie Thaddaeus Ropac visar enbart Robert Mapplethorpe (1946–1989), tyska Feroz presenterar en genialisk dialog mellan pionjärdokumentaristen August Sander (1876–1964) och hans moderna kinesiska motsvarighet, Jiang Jian (f. 1953).
Men de vars närvaro vid Paris Photo inte är en självklarhet – största delen av de utställda nulevande konstnärerna – har en plikt att vara på plats och representera eller i alla fall surmulet signera stora högar fotoböcker.
I sin bok From Here To There: Alec Soth’s America skriver fotografen Alec Soth att han inte litar på konstvärlden: ”If you look at a twenty-year-old catalogue of the Whitney Biennial, you don’t recognize many names.” Paris Photo kämpar mot detta och alla medverkande verkar genuint försöka välja ut konstnärer som kommer att vara betydelsefulla på längre sikt.
Detta delvis eftersom det inte lönar sig för gallerister att ta alltför stora risker – det som presenteras här är det som säljer eftersom en mässa framför allt är business. Därmed är de flesta utställda fotografer konstnärer med karriär. Men liksom överallt existerar det trender i konstvärlden. Vem är relevant nog att fortfarande sälja om tio år? Det är svårt att ignorera tankar om konstmarknaden och dess för- och nackdelar på ett ställe som Paris Photo.
Kändisar och it-girls
För de betalande besökarna är Paris Photo ändå framför allt en utställning, en enorm fyra dagars karneval som presenterar de viktiga inom fotokonsten just nu. Och trots det väl tilltagna inträdespriset (30 euro) får man valuta för pengarna. Här finns så mycket att se att en hel dag inte räcker till. Föreläsningar, boksigneringar och 169 gallerier och fotoboksförläggare garanterar att inte en enda besökare rimligtvis kan bli uttråkad.
Den kommersiella aspekten av Paris Photo för med sig en viss homogenitet: många kändisar, få unga konstnärer. Noemie Goudal (f. 1984) och Cristina de Middel (f. 1975) som båda presenteras stort av sina respektive gallerier har fått sitt genomslag för flera år sedan: Goudal genom tävlingen Foam Talent och de Middel genom sin succébok Afronauts.
Parisiska Galerie du jour Agnès B. visar mässans yngsta fotografer, amerikanska Olivia Bee (f. 1994) samt kanadensiska Petra Collins (f. 1992). Inte heller dessa är stora risker – bägge två fotograferar unga vackra människor och är något av it-girls för sin egen internetbaserade generation.
Mode paketerat som konst
Vackra bilder och vackra människor är återkommande teman på Paris Photo. Mycket av den utställda konsten eftersträvar skönhet och-eller något sublimt, medan en förvånansvärt stor del är modebilder ompaketerade till konst.
Den största andelen dokumentarism finns i förläggarnas montrar, där böcker som Christoph Bangerts War Porn (Kehrer) eller Jim Goldbergs Rich and Poor (Aperture) hör till de mest explicita. På en försäljningsmässa känns det helt rätt.
Antoine d’Agatas mosaik av deadpan-fotografier på förstörda hus i Fukushima känns obehaglig med tanke på att den visas för att helst säljas som inredningskonst. Utan den kontext som en utställning eller en bok ger blir verk som d’Agatas exploaterande, för att inte tala om intetsägande.
I maj 2015 bär det av till Kalifornien, sedan två år tillbaka har Paris Photo en syskonmässa i Los Angeles. Det är talande att den internationella mässan visas i just Paris och LA: fokus ligger väldigt starkt på det västerländska och de gallerier som bryter den euroamerikanska normen är få.
Miljardbefolkade Kina och Indien representeras av några få gallerier, Dubai-baserade East Wing å sin sida visar främst europeiska fotografer. Politik, politik, politik. Paris Photo är inte ett ställe där man kan förvänta sig att fly politik, men är det något man ens vill?
Få konstmässor kan erbjuda en så informativ inblick i konstvärldens ekonomi och samtidigt hålla en så hög standard utan att bli alltför elitistisk. Det är spretigt och överväldigande, men fascinerande. Om inte i egenskap av konstupplevelse så i alla fall som en utforskning av konstpolitik.