”Skådespelarens fantasi ska kittlas fram”
Åsa Salvesen börjar som Wasa Teaters chef om ett år. Dessutom är hon aktuell med den svenska översättningen av Michail Tjechovs klassiska skådespelarhandbok och med en uppsättning av Anton Tjechovs Måsen i vår.
Hon är inte österbottning. Hon har aldrig arbetat på Wasa Teater. Ändå föll valet på Åsa Salvesen när Wasa Teater skulle hitta en efterträdare till teaterchefen Ann-Luise Bertell som slutar om ett år.
– Mitt liv har bestått av många utomlandsvistelser, jag känner mig hemma i det centraleuropeiska och jag hoppas kunna använda den erfarenheten i den österbottniska verkligheten, säger Åsa Salvesen, född Karisbo, bosatt i Ekenäs sedan tolv år.
Salvesen är regissör, skådespelare, konstnärlig ledare för den fria gruppen Ozonteatern och pedagog med nio år som ledare för teaterlinjen vid Västra Nylands folkhögskola i bagaget. Wasa Teater ser hon bland annat som en plattform för att påverka teatern i Finland.
Till intressesfären hör klassiker och nyskrivet, men Salvesen välkomnar också lokalförankrade satsningar i stil med humorgruppen Pleppos föreställning.
– Det är en stark teater i regionen, den skiljer sig från teatrarna i södra Finland så till vida att vi här är mer splittrade, vi hetsas inte upp speciellt mycket av det som sker på en scen. Wasa Teater engagerar människor väldigt starkt och att något engagerar tycker jag är exceptionellt och positivt i dag.
En mer detaljerad programförklaring vill Åsa Salvesen ännu inte komma med. Däremot diskuterar hon gärna god teater.
– Det är att ge röst åt det lilla, det skröpliga, det ofärdiga, det storslagna, det vackra, det galna. Hur vi åstadkommer god teater är den intressanta, svåra frågan. För det första måste det finnas en vilja att säga något, att göra teater för att det är trevligt eller för att vi ska ha jobb är inte en tillräcklig orsak. För det andra måste vi definiera hur vi gör det, vilka verktyg vi väljer. God teater är när vi spänner bågen så högt vi kan, och inte förlitar oss på att vara lagom. Det fantastiska finlandssvenska ordet lagom, det är nog döden för oss.
Vad tycker du om institutionsteatrars satsning på konceptmusikaler?
– Som blivande chef har jag ännu inte satt mig in i frågan, men som konstnär har jag en åsikt. Ett färdigt koncept är problematiskt per definition för konst är inte koncept, konst börjar alltid från noll. Där måste finnas en rörlighet, en dynamik, en jungfrulighet. Jag har däremot inget emot musikaler. Utomlands är det privata teatrar som har dem på repertoaren, de drar massvis med publik och folk är glada. Problemet uppstår när vi med skattemedel finansierar det som kanske borde ske på den privata sidan. Å andra sidan har vi ingen tradition av privata teatrar i Finland. Men polariseringen mellan musikal och talteater är befängd. Musikal ska få finnas, men frågan är var och hur.
Michail Tjechov som vägvisare
Sedan 2012 är Åsa Salvesen ordförande för Michael Chekhov Europe, ett nätverk av skådespelare och regissörer som undervisar i den så kallade Michail Tjechov-skådespelartekniken. Nästa vecka bär det av till Istanbul där hon ska lära ut metoden som i grunden handlar om att aktivera skådespelarens fantasi.
I oktober kom den första svenska översättningen av Michail Tjechovs handbok Till skådespelaren på Schildts & Söderströms förlag signerad Åsa Salvesen och Lars Karlsson. Boken kom första gången ut 1953 på engelska i USA dit Michail Tjechov (Anton Tjechovs brorson) hade flyttat efter en längre period i Europa.
Sovjetunionen, Konstnärliga teatern i Moskva och läromästaren och senare kollegan Stanislavskij hade han tvingats lämna redan 1928.
– Jag var nitton år och hade teater som ett alternativ där någonstans, men just då var jag inne på journalistik. Jag såg boken på tyska i en bokhandel, köpte den och satte den i bokhyllan. När jag gick på Teaterhögskolan i Helsingfors hade jag perioder då jag inte såg meningen med alltsammans. Var fanns inspirationen och det intensiva konstnärliga skapandet? Jag råkade plocka fram boken under en sådan period, och upp dök ord som atmosfär, psykologisk gest, stråla ut från scenen, inre bilder ... Jag skulle ha lagt av med teatern om jag inte hade stött på den här boken.
Efter en workshop i Michail Tjechov-teknik i Hangö med den amerikanske skådespelaren och regissören Lennart Petit var Åsa Salvesen såld. Det blev fler workshoppar runtom i världen, och när Salvesen tillträdde som ledare för Västra Nylands Folkhögskolas teaterlinje fick eleverna bli hennes försökskaniner.
– Resultaten var väldigt goda. Fullständiga amatörer direkt från gymnasiet kunde ibland prestera mer än det jag hade sett på scenskolor, där jag också har undervisat. Tjechov uppmärksammar alla som sysslar med skapande processer att jobba med den egna fantasin, att inte intellektualisera, men inte heller flumma ut i abstraktioner. Genom att kittla din fantasi kan du få fram en så stark inre bild, till exempel en känsla, en förnimmelse, en doft, en färg, en form, ett material, att din inspiration sätts i gång.
– Michail Tjechov har lyft upp objektiva principer som en skådespelare behöver. Jag tror att skådespelare precis som musiker behöver en ganska grundläggande, handfast utbildning. Arbetssättet hjälper en skådespelare till förvandling, och det efterlyser jag ännu mer på våra scener. Att transformeras i stället för att bara stå och spela sig själv. Jag tror också de flesta skådespelare längtar efter att förvandlas och bli någon helt annan på scenen.
Tjechov uppmuntrar att ta från fantasivärlden, men inte privatlivet – förklara!
– Vi bär med oss vår historia, våra personliga upplevelser, våra erfarenheter. Dem kommer vi aldrig att kunna kasta bort. Men att enbart ösa ur vår privata erfarenhet begränsar vår uttrycksförmåga. Vem kan egentligen säga hur Hamlet var, eller hur han ska vara? Ingen. Men vår fantasi är så fantastiskt funtad att din och min Hamlet kommer att bli olika om vi faktiskt öppnar upp oss för andra möjligheter. Det här arbetssättet triggar skådespelarna att göra en 360-graders vändning och publiken får se otroliga förvandlingsnummer. Dessutom tycker jag att det ur ett arbetshygieniskt perspektiv är ganska bra eftersom man inte konstant behöver gå in i såren i den egna personligheten. Gör man det blir det ganska slitsamt i längden.
Spänning mellan generationer
När Åsa Salvesen i vår regisserar Anton Tjechovs pjäs Måsen på Universum i Helsingfors som ett samarbete mellan Ozonteatern och Teater Mars är alla medel tillåtna, inte bara Michail Tjechovs. När hon regisserar är det pjäsens röst hon lyssnar till.
– Det som fascinerar är Anton Tjechovs skoningslösa blick på människans tillkortakommanden. Han dissekerar våra drömmar, våra ideal, våra fantasier. Han tar inte ställning för någon, vi kan aldrig se att han är på någons sida. Men han gör det utifrån en enorm empati och människokännedom, vi får skratta åt och med dessa arma människor som han målar fram.
– Hans pjäser är så mångbottnade, även om han skriver om vår misär kan vi läsa in att det finns möjlighet till ljus, fast Konstantin skjuter sig på slutet i Måsen. ”Vi måste arbeta, vi måste fortsätta”, säger Nina, som har en strategi för hur hon ska ta sig fram i livet. Personerna i pjäsen spelar samma skiva, förutom ungdomarna Nina och Konstantin. Den ena sätter en kula i skallen, den andra tänker fortsätta att kämpa, för vilket annat alternativ har hon?
Till sitt förfogande har Åsa Salvesen en ensemble med stjärnor som Kati Outinen. Dessutom finns det en åldersmässig bredd i gruppen, från en 23-årig studerande vid Teaterhögskolan till 76-årige Fred Negendanck.
– Måsen tar upp spänningen mellan generationer både när det gäller konsten och sättet vi lever våra liv. Frågan är intressant med tanke på dagens finlandssvenska teaterdebatt om hur och till vem de finansiella medlen kanaliseras och om vem som sitter inne med den konstnärliga sanningen. Vem utövar den rätta konsten? De unga, de lite äldre, eller rentav de gamla? Än en gång tar Tjechov i pjäsen inte ställning, men att frågan ställs är viktigt. Ligger sanningen kanske där mittemellan?