Kungar och kommunister
Historikern Mirkka Lappalainen och författaren Sirpa Kähkönen sammanfördes för att tala om hur historia blir läsliga berättelser. Den ena ger i höst ut en bok om Gustav II Adolf, den andra en roman om finska kommunister i Stalins rike. Båda laborerar med både dokumentation och inlevelse.
Vi träffas utanför Nationalmuseet och jag ger Lappalainen och Kähkönen en uppgift: Att önska sig en utställning helt efter egen smak, utan att ta hänsyn till ekonomi och annat trist.
Lappalainen: För mig hör Nationalmuseet nog oupplösligt ihop med den formativa upplevelsen av det där rökpörtet som jag hade som fyraåring. Men något i stil med utställningen ”Modelejonet” som jag såg i Livrustkammaren i Stockholm för några år sedan. Riktiga peruker och kläder från 1500–1700-talen gav en hemskt handgriplig känsla för människorna som burit dem, korta och päronformade och köttsliga. Och utställningen kring Vasaskeppet är oslagbar.
Kähkönen: Jag drömmer om något som skulle likna Orhan Pamuks Oskuldens museum i Istanbul. En installation med föremål som skulle knyta an till mina böcker, vardagliga föremål, skräp och krafs i kombinationer som skulle leda till associationer och upplevelser. Inget akademiskt, men förankrat i historisk dokumentation och fakta. Jag beundrar stadsmuseets framförhållning när de tar till vara sådant som i dag ter sig helt likgiltigt men som om 50 år kan vara djupt bedårande. En strumpbyxask som berättar om en svunnen värld ...
Sirpa Kähkönen är född 1964 och hennes ämnesval kommer sig, säger hon, av att hon växte upp i de gamla trähuskvarteren i Kuopio i ett slags ”tidsficka” där 30-talet genom morföräldrarnas upplevelser – allt man talade om men i synnerhet allt man inte talade om – var påtagligt närvarande. Hennes morfar hade avtjänat sitt straff för kommunistisk verksamhet på 30-talet, men också genom sina emigrerade släktingar upplevt hur drömmen om det sovjetiska rättviseriket krossades på det brutalaste vis.
Kähkönen: Jag var flickan som av samhället erbjöds alla möjligheter. Jag hade 1970-talets grundskola, studielån och mobilitet. Men morföräldrarnas upplevelse av marginalisering och utsatthet lever så stark i mig att jag samtidigt alltid innerst inne vet att jag är den som hamnar på fel sida om taggtrådsstängslet, jag är den som ska hämtas när de svarta bilarna kommer.
Mirkka Lappalainen, född 1975, talar däremot om hur hennes mor- och farföräldrar beslutsamt klippt av sin historia för att leva det nya moderna livet i ett bättre Finland. Konturerna går att urskilja: mormors far satt i fånglägret på Sveaborg, mormors bror stupade i vinterkriget.
Lappalainen: Men det fanns inget intresse att tala om det här, och farmor som var av savolaxisk bondesläkt tyckte uttryckligen att man inte skulle tjata om gamla ledsamheter nu när man hade rinnande vatten och varmt inomhus och allt var bra.
Kähkönen: Med gamla människor är det så att man inte kommer åt det viktiga genom att fråga, man måste vara där när något händer som får dem att minnas. Min mormor till exempel chockades av Vietnamkriget på ett sånt sätt att hon började tala om sina egna krigsupplevelser. Och jag fanns där och hörde när det hände.
Sirpa Kähkönens nya roman Graniittimies handlar om finska kommunister som på 20- och 30-talen följde sina ideal och emigrerade till Sovjetunionen för att där förverkliga ett rättvisans lyckorike, i kontrast till det Finland där de förföljdes på grund av sin ideologi.
Tidigare har hon skrivit den till dags dato sexdelade ”Kuopio-sviten” som handlar om en familjs öden före och under kriget, mot bakgrunden av att mannen i familjen suttit i tvångsarbetsinrättning för kommunistisk verksamhet under 20-talet.
Mirkka Lappalainen forskar i den svenska stormaktstidens historia ur finländsk synvinkel. Hennes två senaste böcker handlade om klubbekriget respektive hungersnöden 1695–1697.
Den nya boken Pohjolan leijona – Kustaa II Aadolfin Suomi handlar om hur Finland förvandlades från kaotisk avkrok till en del av ett organiserat rike. Syftet var att det hela skulle tjäna krigandets intressen, men effekten fick långtgående fredliga följder för det finländska samhällsskicket.
Mitt intresse för att sammanföra dem handlar om stil och läsbarhet – båda skriver en prosa som är en glädje att läsa, båda gestaltar historiska skeenden, och båda förmår skapa intressanta protagonister. De har lite olika infallsvinklar på den rådande mikrohistoriska forskningsinriktningen, den som vill flytta fokus från ”stormän” till ”vanliga människor” och från enskilda starka aktörer till socialhistoriska skeenden.
Lappalainen: Jag vill lite modifiera den här modesvängningen. Till exempel Gustav II Adolf var ännu i början av 1900-talet föremål för en enorm historiekult både i Sverige och i Finland. Sen efter kriget var det slut, pang! Men det betydde inte att han skulle ha upphört att vara en enormt inflytelserik person, som formade många av de samhällsinstitutioner vi i dag tar för givna. Härskare och andra stora gestalter är intressanta. Vi ska inte tappa dem ur sikte.
Kähkönen: Jag för min del är en riktig trendryttare. När den mikrohistoriska traditionen äntligen nådde Finland på 80-talet inspirerade den mig alldeles otroligt. Jag såg på historien så som den hade levts av min egen släkt, och de var inte ”stora” historiska gestalter på något sätt. Men det stora levde och verkade i deras liv också, och det intresserade mig väldigt mycket. En liten fickspegel som en kvinna tar ur handväskan för att bättra på läppstiftet kan fånga upp också något stort i omgivningen.
Lappalainen: Jag blev stormannaforskare lite av misstag eftersom jag erbjöds ett arbete inom ett projekt. Men mikrohistoriker som Giovanni Levi och Carlo Ginzburg har naturligtvis betytt mycket också för det jag håller på med, deras metoder kan också tillämpas på adelns liv. Alla människor är på sätt och vis lika små, beroende på synvinkel.
Kähkönen arbetar således med att beskriva det stora i det lilla – hur stora historiska skeenden påverkar enskilda människor utan maktposition. Lappalainen för sin del söker det lilla jämsides med det stora.
Lappalainen: Vissa lagbundenheter avspeglar sig i både kungars och pigors liv. Men vill man forska i ”vanliga människors” omständigheter på 1500-talet så finns det väldigt litet källmaterial utom det som handlar om folk som på något sätt var med om något alldeles exceptionellt. Särskilt när det gäller kvinnors liv är det svårt att hitta dokumentation. Skräckhistorier om häxor och mammor som ätit sina barn under hungersnöden stöter man på, men de handlade ju om undantag. Men särskilt när det gällde nödåren så handlar det om ett lidande som är så stort att vi kanske inte riktigt kan begripa det, och det kändes viktigt att få berätta om de här människorna som inte hade någon chans att få sin röst hörd under sin livstid.
Kähkönen: Folk som kommer i klammeri med rättvisan lämnar spår efter sig. För oss efterlevande, om också inte för dem som genomlevt det, är det väldigt lyckosamt att synen på vad som är brottsligt har varierat väldigt mycket genom tiderna. Så eftersom kommunismen var lika med landsförräderi på 20- och 30-talet, finns det ett enormt fylligt och rikt och mångförgrenat material om den sortens människor som jag skriver om, det sträcker sig in i familjen och vardagen och innefattar anteckningar om vad gummorna talade om när de köpte fisk på Hagnäs torg.
Kähkönen talar om den personliga kärnfråga som gett henne impulsen till författarskapet, känslan av att ”det här måste jag ta reda på!”. Den sammanhänger med tidsfickan där morföräldrarnas svåra och tragiska ungdomstid existerade samtidigt med hennes egen trygga barndom.
Kähkönen: Men den har också att göra med att jag bevittnade ett slags upprepning av deras trauma, hur idealen som omfattades av vänstern på 1970-talet vittrade sönder och utopin visar sin sanna natur. Vilket senare fick mig att fundera på vad Stalintiden inneburit för den äldre generationen, och hur man inte ens kunde tala om det hemska som drabbade dem som gick över gränsen. De vita slaktarnas grymhet hade man ännu ord för, men för det som hände i Ryssland, det sveket, det förblev ordlöst.
Romanerna handlar om den fiktiva familjen Tuomi, men i dokumentärboken Vihan ja rakkauden liekit utgår Kähkönen med namns nämnande bland annat från sina egna släktingars erfarenheter från tvångsarbetsinrättningen i Dragsvik.
Kähkönen: Släkten har huvudsakligen upplevt den här boken som mycket befriande. Men dess tema, hur ideologisk glöd förbyts i total desillusion eller skuld och hur idealen kollapsar, tycks ha giltighet oberoende av höger-vänster. En dam kontaktade mig för att berätta hur mycket av sin egen släkts problematik hon kände igen i boken, trots att ideologin i hennes släkt var Lapporörelsen.
Den som forskar i 1600-talet kan naturligtvis inte räkna med någon omedelbar identifikationsfaktor. Men också Lappalainen skriver uttryckligen om inlevelse, när hon beskriver hur förlopp som i efterhand ter sig rätlinjiga och konsekventa i själva verket medan de pågick var ett trassel av hotbilder och möjligheter och personer som först i efterhand skulle te sig stora eller små:
”För att förstå historien måste man kunna leva sig in i det för länge sedan levda ögonblicket, i de vyer som då öppnades och i personer vilkas framtid då var oklar,” skriver hon.
Och helt utan inlevelse skulle också forskarens arbete vara bedövande trist.
Lappalainen: Visa människor tycks ha en så stark personlighet att den lämnat avtryck också i ganska små skärvor och fragment. Också en historiker som skriver sakprosa kan med något slags intuitiv social kompetens genom att läsa brev och promemorior få en känsla för de här adelspersonerna och tjänstemännen. Någon ter sig som en tråkmåns, en annan verkar ha humor, vissa ger intryck av att vara allmänt jobbiga typer som ingen orkar ha att göra med. Och sen är någon bara helt oemotsägligt karismatisk. Jag hade föreställt mig att myten kring Gustav II Adolfs personlighet var ett alster av den nationalistiska historieskrivningen, men när jag läste hans tal så blev jag själv smått förälskad i honom. Hans rikskansler Axel Oxenstierna däremot skrev bedövande tråkiga promemorior, han var en av världens första stora ärkebyråkrater.
Kähkönen skriver om gestalter i en generation som vi, dagens medelåldersmänniskor, känt och umgåtts med. De är inte så olika oss, inte heller i sin sexualitet trots att de levde före p-pillrets dagar. Lappalainens personer däremot är både lika och olika oss.
Lappalainen: Visst var folk annorlunda för 500 år sedan. Härskare kunde vara råa, impulsiva och våldsamma. Erik XIV, Henrik VIII och Ivan den förskräcklige verkade i en tid då furstekulten krävde att regenten var beredd att personligen utöva grovt våld för att visa sin makt. Sedan utvecklades en hovkultur och kungamakten institutionaliseras, varvid behovet av det här försvinner. Och vi kan inte heller leva oss in i hur folk tydde tecken och varsel. Lorentz Creutz den äldre som jag skrev om i doktorsavhandling var en föregångare inom kopparindustrin, en på många sätt rationell och intelligent människa vars brev är fulla av tabeller och fakta. Samtidigt var hans primus motor för den svenska historiens största häxjakt och trodde på historier om kvinnor som födde grodor och ormar. Det är inte lätt att leva sig in i.
Kähkönen: Jag undrar vilka av våra föreställningar som kommer att te sig helt obegripliga om 400 år.
Till sist frågar jag Kähkönen och Lappalainen vilken historia vi borde veta mera om i dag.
Lappalainen: Vi borde ha en bättre allmän uppfattning av historien för att förstå varför samhället ser ut som det gör i dag. Många av vårt samhälles viktiga institutioner har sina rötter till exempel just i 1600-talet. Och sen kunde man rensa bort idylliserande myter om saker som var ”bättre förr i världen”, som till exempel föreställningen om gemenskapen i det omsorgstagande bysamfundet. Det fungerade för dem som var inneslutna, men ve dem som blev utstötta – hororna, dårarna, de handikappade.
Kähkönen: Just nu skulle jag gärna se att vi talade mera om den fredliga och ömsesidigt givande samexistensen av finländskt och ryskt under autonomins tid. Det handlade om delad vardag och täta förbindelser mellan människor, inte om ofärd och rädsla.
Intervjun publicerades i Bokextra den 22.10.2014