Finlandssvenskt kändissnack
Om Basse inte fanns skulle någon snabbt konstruera honom av små skrattretande delar som hittats i Tölö. Nu har bloggen Basses bästa blivit bok, och det var inte ens Sebastian Nybergs egen idé. Så bra är han.
Den ganska glest befolkade finlandssvenska serieparnassen behöver någon som står med fötterna på jorden och skrattspegeln i famnen och visar hur vi beter oss. Att denna någon är en strikt tjänsteman på dagen och tecknar serier om livet bland chips och spysjuka barn på kvällarna känns på något sätt väldigt rätt.
Efter tre seriealbum på eget förlag – Feta blås, Insektpolisen och Bråkstakarpersoner – tar Sebastian Nyberg klivet in i det stora förlagets utgivningsapparat utan att ha övergett sina ideal, sådana de nu är. Han driver fortfarande med allt och alla, inte minst med sig själv. Undergroundfansen i Finland och Sverige behöver inte vara alltför oroliga över att han numera fokuserar på den finlandssvenska föräldravardagen inklusive frikvällarna med kompisarna.
En del av den vardagen är att ibland stå riktigt stilla och undra över vad som egentligen händer i den verklighet som är vår. Minoritetsmedvetandet ger många genvägar till humor och absurditeter, och man får en känsla av att ett mera strömlinjeformat finlandssvenskt medielandskap ofrånkomligen kommer att innebära hårdare tider för den som kommenterar nyheter och bulletiner.
Sebastian Nybergs serier har under åren publicerats i Hufvudstadsbladet, Svensk Framtid, Papper, Ernie, Hjälp!, Knasen, Forum för Ekonomi och Teknik och Ilta-Sanomat. Det betyder antingen att han inte är för avantgardistisk för etablissemanget, eller också att ingen kollat vad han levererar innan det var för sent. Jag håller en hacka på det senare.
Formatet med fyra rutor och dialog gör att Basse skalar bort det oväsentliga och snabbt kommer till poängen. Ungefär som en ståuppare som levererar sina skämt på löpande band. Problematiken i Basses bästa är ofta hemmacentrerad och bygger på samliv och småbarnsverklighet. Chips, choklad, öl, kroppsliga utsöndringar ur olika öppningar och vanlig vardagslogistik låter inte så roligt när man bara listar fenomenen, men med Basserepliker och enkla teckningar brukar det i allmänhet fungera lika bra som klassiska aforismer. Någon tydlig linje finns det inte. Serien är på samma gång konservativ och radikal, fräck och sympatisk, men konsten är att hela tiden leverera det oväntade. Det är den förmågan som får en att glömma de onödigt schablonmässiga illustrationerna till dialogen.
Trots att Basses bästa ser ut som en riktig bok och är utgiven på ett riktigt förlag har den åtminstone en ovanlig dimension: Sidorna är perforerade så att de lätt ska kunna rivas ut. Man kan ge dem till vänner eller fästa dem på kylskåpet, föreslår Sebastian Nyberg.