Impuls: Elementärt
Fascinationen för Sherlock Holmes-karaktären i alla dess skepnader bygger på att vi ömsom attraheras av briljansen, och ömsom repelleras av nonchalansen.
Joseph Bell hette en brittisk läkare och universitetslärare, född 1837 och berömd bland sina studenter för sin extraordinära observationsförmåga. Mot slutet av sitt liv lär han ha varit lite småstolt över att varit verklighetens förlaga till Sherlock Holmes, detektiven som torde ha inspirerat till fler nytolkningar och omtolkningar än någon annan litterär figur. Hans odödlighet är temat för Museum of Londons utställning, som presenteras här intill.
Sherlock Holmes popularitet har varit förvånansvärt stabil genom åren. Kanske har den att göra med att han som person är ett mysterium långt mer fascinerande än de mordgåtor han löser. Kanske handlar det också om att han ger kropp åt den rationalitets- och vetenskapstro, som blev hegemonisk under 1800-talet.
Sherlock Holmes är nämligen en tvärvetenskapligt och praktiskt orienterad vetenskapsman. Logisk slutledning, exakta observationer och objektiv känslokyla står högt i kurs och kombineras med ett strikt nyttotänkande. Sir Arthur Conan Doyle gav sin hjälte en övermänsklig egenskap: förmågan att från sin hjärna radera ”onyttig” kunskap. Följaktligen behärskar han rättsmedicin, kemi och andra matnyttiga kriminalvetenskaper intill fulländning. På andra områden är han okunnig som ett barn. Som psykolog är han bra på att avslöja lögnare, men helt oförstående inför de emotionella dimensionerna av att vara ett brottsoffer.
Den samtida nytolkning som fått mest luft under vingarna är tv-serien House om den briljanta skitstöveln Gregory House som i stället för bovar jagar virus och bakterier på sin avdelning på ett sjukhus i New Jersey. Seriens många Holmes-referenser är en kuriositet för nördarna, men det intressanta är ompaketeringen av huvudkaraktären. Doktor House är lika emotionellt kallsinnig i förhållande till sina klienter som Holmes, och lika briljant när han löser deras problem, men där Holmes inte förstår varför han borde bry sig om sina medmänniskor är House snarare en retsticka, modell värre. Hos båda anar man en olycklig själ under ytan. Då Holmes missbrukar kokain för att stimulera sig själv tampas House med ett missbruk av opiater i tablettform.
Den sista säsongen av House sändes 2011. Men när Steven Soderbergh i den nya tv-serien The Nick (första säsongen kan ses på HBO Nordic) introducerar ytterligare en självsvåldig doktor – John Thackery gestaltad av Clive Owen – är det som om cirkeln sluts. Yrket, och förhållandet till medarbetare och patienter, leder tankarna till House, medan miljön associerar till Holmes. The Nick utspelar sig 1900 i ett New York som med sin myllrande slum, sina opiumhålor och sina droskor påminner inte så lite om det sena 1800-talets London. Också John Thackery knarkar – liksom Sherlock föredrar han kokain i intravenös form.
Det dessa tre Holmes-karaktärer har gemensamt är att de alla förfar synnerligen egenmäktigt, inte bara med lagar och förordningar, utan också med sina medarbetare och medmänniskor. Det kostar på att vara pionjär, men priset betalas inte bara av det lidande geniet utan också av andra. Fascinationen bygger på att vi ömsom attraheras av briljansen, och ömsom repelleras av nonchalansen. Men om Sherlock Holmes är den sortens originella kuf man lätt har överseende med, är Thackerys självcentrering så grotesk att man måste fråga sig om han är värd allt detta svansande.
Det hade varit roligt att höra vad Joseph Bell hade tänkt om han vetat att den karaktär han inspirerade Conan Doyle till skulle gestaltas som en 1800-talskirurg – vilket Bell själv var – i en tv-serie 2014. Man kan bara spekulera, men såvida man håller sitt ego i schack finns det knappast anledning att i allför många led försöka förankra fiktionen i verkligheten. Man kunde säga att det är elementärt.