"Via Stalingrado finns i alla europeiska städer"
Silvia Avallones debutroman väckte debatt i Italien. – Folk undrade hur jag täcktes skildra arbetare som röstar på Berlusconi, snortar kokain och leker med grävskopor på arbetsplatsen, säger den 30-åriga författaren på besök i Helsingfors.
Ett stålverk som kämpar i en globaliserad ekonomi. Två tonårsflickor som kämpar för sina drömmar i en mansdominerad värld.
Här är upplägget för Silvia Avallones debutroman Stål (Acciaio) om 13-åriga Anna och Francesca som växer upp i en gammal arbetarstadsdel i den italienska kuststaden Piombino.
– Tonåren är en fascinerande period, det är då livet förändras som mest. Jag ville skriva om flickor vars kroppar är i knopp och snart ska slå ut i blom. Det är ett lockande och smärtsamt ämne. Jag ville också berätta om vänskap när den är som intensivast, nästan fysisk. Den sortens vänskapsrelationer försvinner när man blir äldre.
Silvia Avallone anländer på stilettklackar till bokmässan för att tala om debutromanen från 2010 som nyligen översatts till finska. Hennes publik – mestadels kvinnor – överöser henne med komplimanger. På plats finns också en man som läst sin frus exemplar av romanen och som hyllar Avallones skildring av stålverket.
– När jag började med boken 2008 var det som om medierna aldrig skrev om arbete och arbetare, som om arbetarklassen helt slutat existera. Det enda man skrev om var fester och skvaller. Men i verkligheten fanns fabrikerna fortfarande kvar och situationen för dem var svår. Jag ville göra revolt och skriva om den här verkligheten, säger Avallone.
Romanen utspelar sig i hyreskasernerna på Via Stalingrado – en fiktiv gata i en faktisk stad som i åratal drivits av Lucchinis stålverk. I april i år blåstes masugnen ner för gott och Avallones profetia om den döende industrin blev sann.
Att skriva om Italiens periferi är både intressant och rättvist, enligt Avallone, som inspireras av 1800-talsromanens förmåga att förena det privata med det offentliga.
– Jag skildrar fattigdom för det är där hungern finns. De grå betongkolosserna på Via Stalingrado sjuder av mod, lust och vilja att komma någonstans. Det är här landet kommer att förändras, inte i de flotta livsstilsmagasinens Italien.
Berlusconi-tv
Silvia Avallone målar också upp ett samhälle präglat av sexism. I landets största tv-kanaler figurerar lättklädda dansöser och på fabrikens väggar poserar nakna kalenderbrudar. På stranden glor de unga männen på de förpubertala flickorna Anna och Francesca och på en balkong sitter en svettig pappa och spanar på sin egen dotter med kikare.
Men också Avallone skildrar sina tonårsprotagonister detaljerat, nästan gäckande, där de springer på stranden så att bikiniöverdelarna närapå faller av, med sina skamlösa leenden som säger: Jag finns.
– Skönhet är ett intressant ämne, det är något man föds med och som man inte kan förtjäna. Å andra sidan använder samhället skönhet som ett vapen mot kvinnor för att göra dem mindre värda. I Italien kvävs kvinnan av rollen som ett objekt som kan ägas, och det här påverkar också kärleksrelationerna negativt.
Var den här boken ett feministiskt projekt för dig?
– Jag skriver inte ideologiskt. Jag gillar tvärtom när romaner revolterar och inte gör vad som förväntas av dem. Min favoritgestalt i boken är i själva verket Annas bror, Alessio. Men jag valde att göra de unga flickorna till huvudpersoner för jag är övertygad att Italiens framtid är kvinnornas.
Romanen väckte debatt i Italien när den utkom 2010. Dels för att flickorna skildras som produkter av sin tid, dels för att arbetarna i boken framställs i inte alltför smickrande dager.
– Jag berättade om arbetare i min egen ålder som inte längre identifierar sig med 70-talets arbetare. Att de unga arbetarna i boken snortar kokain på arbetsplatsen, leker med grävskopor och röstar på Forza Italia väckte uppståndelse. Många Piombinobor tog också illa upp, men jag vill framhäva att det finns en Via Stalingrado i alla europeiska städer.
Alessio är arbetare men röstar inte vänster utan på Berlusconis parti Forza Italia. Vad har hänt med arbetarrörelsen?
– Det är viktigt att vara ärlig och minnas att italienarna själva röstade fram Silvio Berlusconi. Han erbjöd väljarna en världsbild där vem som helst kan lyckas med vad som helst. Med andra ord kunde juristsonen och arbetarsonen ha precis samma drömmar. Hans 20 år vid makten var en enda stor såpbubbla. Det påstods att ekonomin förbättrades, vilket inte stämde. Man pratade inte om "tråkiga saker", som att man måste studera och arbeta hårt för att klara sig i samhället. Tvärtom var det lätta och snabba lösningar som gällde. Det var i och för sig en ganska naturlig utveckling eftersom de gamla ideologierna höll på att vittra samman och folk ville ha något nytt.
– Berlusconi var en god talare, men bakom de gyllene orden fanns en verklighet där fabrikerna lades ner och landet gick på knäna. Boken, som utspelar sig 2001, handlar om den nya drömmen, men också om realiteterna och de första tecknen på att landet är på väg mot ett helt annat håll. Men nu håller Italien på att ta sig upp ur den 20-åriga Berlusconiperioden och jag är övertygad om att den nu är slut för gott.
Silvia Avallones senaste bok, Marina Bellezza, kommer ut på svenska i vår. Den kan ses som en uppföljare till Stål och utspelar sig i Biella i Norditalien 2011.
– Den förra romanen handlar om Piombino där stålfabriken spelar en avgörande roll. Den nya romanen utspelar sig i Biella där alla fabriker redan lagts ner. Invånarna är på väg att flytta bort för det finns ingen anledning till att stanna. Romanen handlar om en utkant som inte erbjuder människorna någonting. Men två unga älskande, Marina och Andrea, är fast beslutna att stanna och skapa sig en framtid i Italien.