Li Andersson och Susanna Koski gav ut bok
Ledarna för två politiska ungdomsförbund är av olika åsikt i nästan alla frågor.
Det framgår av Li Anderssons och Susanna Koskis debattbok. I boken Punavihreä, sinivalkoinen (rödgrön, blåvit) debatterar vänsterungas ordförande Li Andersson och Samlingspartiets ungdomsförbunds ordförande Susanna Koski bland annat beskattning, den offentliga ekonomin, fackföreningsrörelsen och välfärdsstatens framtid.
Koski skriver i boken att det finns mycket litet beställning på fackföreningsrörelsen. Hon anser att den starka fackrörelsen har blivit en stor ekonomisk belastning för Finland.
– Med sin politik orsakar den arbetslöshet, med överprissättning driver den industrin bort från Finland, och genom gangsteraktig utpressningspolitik mjölkar den privilegier och förmåner till sig själv. Finlands mö lever i den starka fackrörelsens nåd, den har makt att stanna landets näringsliv i den utsträckning den behagar, säger Koski.
Koski vill att hela det gemensamma avtalssystemet slopas och att det blir en sak enbart mellan arbetsgivaren och den anställda att komma överens om arbetsvillkoren.
– Borde inte individen ha rätt att arbeta precis så mycket eller så litet och precis med de villkor och till det pris som individen själv är redo att acceptera?
Andersson påminner om att fackföreningsrörelsen har varit central i byggandet av en välfärdsstat, bland annat i utvecklingen av den sociala tryggheten och arbetslagstiftningen.
– Annat kan man säga om till exempel Samlingspartiet, som envist har motsatt sig bland annat grundskolan, barnbidrag och folkpension, skriver Andersson.
"Fackrörelsen har sovit"
De båda skribenterna är överens om att fackföreningsrörelsen inte har varit vaken och hängt med när det gäller de stora förändringarna i arbetslivet. Allt färre tjänar sitt uppehälle med heltidsjobb i en fast anställning, påpekar Andersson.
Andersson och Koski ser också väldigt olika på inkomstskillnaderna. Koski anser att inkomstskillnader inte i sig är något dåligt utan en naturlig del av samhället. Enligt Andersson syns det tydligt mellan raderna hur i grunden olika människosyn de två har.