Paavo Lipponens vindlande väg till toppen

Paavo Lipponen: Murrosten aika. Muistelmat 1979-95.
558 sidor. WSOY 2014.

 SAMTIDSHISTORIA

Mångårige statsministern Paavo Lipponen lotsar i den andra delen av sina memoarer Murrosten aika läsaren igenom en minst sagt turbulent tid i finländsk politisk historia, åren 1979-95.

President Urho Kekkonens krafter sinade och Centern förlorade sin hegemoniställning, Sovjetimperiet rasade ihop och Finland blev medlem i EU, bankerna krisade och den finländska ekonomin stördök och Socialdemokraterna bytte ordförande som andra byter skjorta.

Framför allt spelades presidentspel med höga insatser. Lipponen hade som statsminister Mauno Koivistos politiska sekreterare (1979-82), "den bästa möjliga politikskolan", exceptionellt god insyn i spelet.

För att stoppa Koivistos väg till presidentslottet försökte Centern med sin ordförande Paavo Väyrynen i spetsen ihärdigt fälla regeringen och med det röja väg för Ahti Karjalainen, eller någon annan pålitlig företrädare för den så kallade K-linjen. Också SDP:s ordförande Kalevi Sorsa ville dra undan mattan för sin partikamrat. Än togs i regeringen konflikt om lantbrukspengar, än om något annat.

I försöken att fälla regeringen hänvisade K-linjen till den allt sjukare Kekkonens vilja. Kulmen i kampen nåddes då Koivisto i tv förklarade att han tänker sitta kvar som statsminister så länge han har riksdagens förtroende. Folket jublade. Lipponen berättar att statsrådets kansli fylldes av blomsterkvastar och lyckönskningstelegram.

I folkets ögon var Koivisto den självklara efterträdaren till Kekkonen, men folkviljan kunde man förstås inte ta hänsyn till när det gällde så viktiga saker som att för all evighet bevara den utrikespolitiska linjen. Koivisto var ju enligt K-linjens samfällda dom utrikespolitiskt okunnig och opålitlig.

Koivisto fortsatte som statsminister och blev därmed tillförordnad president när Kekkonen insjuknade. I presidentkampanjen fick Lipponen därför ibland rycka in som ställföreträdande presidentkandidat och det gav honom smeknamnet "Vara-Manu".

Under kampanjen viftade K-linjens representanter flitigt med Sovjetkortet. Det var lumpet, menar Lipponen, men att han själv ägnar möda åt att förklara att Sovjetunionen minsann inte hade något emot Koivisto beskriver väl vilket inflytande grannen i öst hade.

Lipponen beskriver Koivistos seger i presidentvalet 1982 som "en finländsk katharsis, en befrielse från Kekkonenerans tryckande maktspel och ett partis oparlamentariska hegemoni."

Agget mot Centern kommer fram upprepade gånger.

– Centern har förskansat sig i en föråldrad närings- och kommunstruktur och skapat en enorm egen armé av tjänstemän för att driva partiets intressen, skriver Lipponen.

Man kommer att tänka på den osynliga bjälken i det egna ögat när Lipponen slår fast att det för Centern, "i motsats till för Socialdemokraterna, är kännetecknade att se på politiken ur hegemonisynvinkel", samtidigt som han berättar att hans avsikt uttryckligen var att göra slut på Centerväldet och uttrycker sin förnöjelse över att SDP:s positioner stärktes, inte bara för att Koivisto blev president, utan också för att Sorsas ställning som mäktigast i inrikespolitiken befästes.

Den bild Lipponen tecknar av de egna blir allt annat än smickrande. Han uttrycker sin besvikelse över Sorsa som inte kunde släppa taget och som uppbackad av sitt ödmjuka hov drev in sitt parti i en besvärlig ledarkris. Han blir också besviken på Martti Ahtisaari, som lät presidentmakten stiga sig åt huvudet. Koivisto är den klara idolen, "arbetarrörelsens Mannerheim".

Det är sedan slumparnas summa som för Lipponen till toppen. När Pertti Paasio aldrig fick grepp om SDP för att Sorsa inte släppte taget och trassliga affärer tvingade Ulf Sundqvist att avgå uppstod ett momentum för Lipponen, som två gånger tidigare hade förlorat i SDP:s ordförandeval. En intressant detalj i sammanhanget är att Lipponen lyssnade noga när Sannfinländarnas nuvarande arbetskarl Matti Putkonen rådde honom att ställa upp i ordförandevalet 1993.

Redan innan Lipponen blev partiordförande fick han kritik för att vara för högerinriktad och för väst- och EU-vänlig. Som partiordförande anklagades han dessutom för att vara för långsam i vändningarna och han medger att han klarade sig illa i tv- debatter. Framför allt hade han svårt med Centerns arroganta Esko Aho. Lipponen fick rådet att jämföra sig med Moses, vilket han också gjorde. När Aho konstaterade att Moses aldrig kom fram lyckades Lipponen för en gångs skull få in en fullträff.

– Huvudsaken är att folket kom fram.

Långsam eller inte så ledde Lipponen SDP till en jordskredsseger 1995. Den långa eran som statsminister kunde börja.

Enbart Lipponens unika utsiktsplatser under de dramatiska åren gör boken läsvärd. Det färgstarka språket med tvära omdömen om politiska motståndare och meningsfränder är en bonus. Uppfriskande är också att Lipponen i motsats till en i boken ofta återkommande Centerpolitiker kan medge åtminstone några av sina misstag. Boken hade vunnit på mindre doser av pompös socialdemokratisk självgodhet och tröttsam name dropping.