Recension: Skammen går på scen
På fredag drog de svenska ståuppkomikerna Magnus Betnér och Soran Ismail fullt hus på Lilla Teatern i Helsingfors. De gav en samhällskritisk och politisk föreställning för en entusiastisk publik. Även Svenskfinland fick sig sina slängar.
I ett år har de svenska ståuppkomikerna Magnus Betnér och Soran Ismail turnerat Svea rike runt med den gemensamma ståuppshowen En skam för Sverige, ofta med utsålda hus. I dagarna har det även blivit en avstickare till Finland, närmare bestämt till Mariehamn, Helsingfors och Vasa, och också här har salongerna fyllts till sista plats.
Magnus Betnér och Soran Ismail är det bästa som västgrannen har i ståuppväg just nu, och när de beslutar sig för att slå ihop sina påsar och göra gemensam turné blir det ett oslagbart två på samma kväll-erbjudande med säker kvalitetsgaranti. Något samarbete i egentligen mening är det ändå inte fråga om – annat än vissa slängar om varandras personlighet och ålder – utan det är fråga om traditionellt ståupp-upplägg i två självständiga akter där den kändare fyrtioåringen Betnér får inleda, medan Ismail – den yngre komikerstjärnan med lysande framtid – tar över den uppvärmda publiken efter pausen.
Busen och nörden
Den ena är född i Iran, åldersskillnaden är tretton år och de har helt olika temperament. Betnér är den arga, ettriga, som när han kommer upp i varv stegar runt på scenen med en sältad svada. Även om han varit både bittrare och brutalare än i den här föreställningen, handlar hans komik om att tala klarspråk, våga säga saker som de flesta inte vågar, med ett språkbruk – läs svordomar och invektiv – som få kan begagna sig av utan att det gnager på den intellektuella trovärdigheten.
Ismail framstår som den bistre och skallige busen Betnérs direkta motsats: en trevlig och lugn nördtyp i ulligt skägg, vars humoristiska budskap är lika vasst som kollegans, även om paketeringen ter sig mjukare.
Värderingsmässigt står de på samma grund, och båda rör sig kring samma teman: samhällskritik och politik där den stora gemensamma fienden är Sverigedemokraterna. Båda verkar flitigt uppvaktade av SD/Flashback-falangen, och det är också härifrån föreställningen fått sitt namn. Enligt tangentbordsryttarna är det Betnér som är Sveriges skam. Ismail däremot anses inte vara svensk; han är således bara en skam.
Närpes och Korv Görans
Båda bjuder på ett välargumenterat resonemang där även de sociala mediernas falska yta och journalistikens urvattning gisslas. Det handlar om rasismens olika uttryck och okänsligheten för denna när man klamrar sig fast vid vissa uttryck och traditioner med aningslösa argument.
Alert får de även in dagsfärska instick om Jimmie Åkessons utbändhet och ubåtsjakten i svenska skärgården. Liksom även den finländska publiken blir sedd genom slängar mot Finlands snåla invandringspolitik och motspjärnigheten mot Närpes tvåspråkighet. Dessutom pulvriseras Jakobstads stolthet Korv Görans med epitetet världens sämsta kebab.
Publiken, till nittio procent 25–35-åringar, är märkbart taggad och med på noterna från start. De som potentiellt kunde ha invändningar och känna sig träffade är någon annanstans.