Oenighet om fria fältets behov av fasta scener
Om drygt ett år kan den svenskspråkiga verksamheten på Dianascenen vid Skillnaden vara ett minne blott. Kommer det att finnas tillräckligt med spelplatser för de fria teatergrupperna i framtiden?
Hösten 2013 sitter teaterchefen Dan Henriksson i en sopcontainer och läser sina repliker innantill från manushäftet. Publiken skrattar. Det är Jesper Karlssons regi av Samuel Becketts Slutspel på Dianascenen. Den här gången ska den absurda pjäsen från 1957 illustrera det kärva kulturlandskapet och de allt tuffare finansiella villkoren för scenkonsten – därav teaterchefen bland soporna.
Men 2016 kan det på allvar vara slutspelat på Dianascenen, åtminstone på svenska.
Sedan 1998 har den fria teatergruppen Klockriketeatern spelat på Dianascenen vid Skillnaden i Helsingfors. Lokalen har också varit hem för barnteatern Unga Teatern och för Blaue Fraus feministiska konsthus Pop Up Art House.
Efter att staden för två år sedan drog in sitt bidrag till Unga Teatern har teatern inte längre råd att vara huvudhyresgäst på Dianascenen. Klockriketeatern, som varit underhyresgäst, har inte möjlighet att ensam betala den årliga hyran på 85 000 euro till fastighetsbolaget Sponda.
– Vi förbereder oss nu för en tillvaro som nomader, säger teaterchefen Dan Henriksson.
Situationen väcker blandade känslor både hos teaterchefen Dan Henriksson och regissören och producenten Jesper Karlsson. Båda är överens om att förlusten av Dianascenen i första hand inte drabbar Klockriketeatern utan främst det fria fältet som i dag består av 50 mer eller mindre aktiva teatergrupper.
– Om fältet förlorar Diana blir vi ytterligare marginaliserade. Vi får ty oss till stadens kulturhus som finns i en geografisk och mental periferi. Kulturhus har sällan professionell konstnärlig verksamhet, åtminstone inte i min värld. Det är i teaterhusen i stadens centrum som den riktiga verksamheten finns, säger Jesper Karlsson.
Karlsson är övertygad om att det finns behov av Dianascenen.
– Varje vecka får vi förfrågningar från fria grupper som söker spelplats och samarbetspartner.
"Stark identitet hos fria grupper"
Leif Jakobsson, direktör på Kulturfonden, tror inte att bortfallet av ett enskilt scenrum som Dianascenen har en avgörande betydelse för den finlandssvenska teatern.
– Jag tycker att de grupper som jobbat på Dianascenen har en så stark identitet att de klarar sig utan just den scenen. Klockriketeatern är Klockrike fast de skulle spela på en annan scen.
Finns det tillräckligt med scener för fria grupper i Helsingfors?
– Det finns tillräckligt med scener i Helsingfors. Däremot är samordningen inte som den borde vara. Vi har ett fenomen där många repeterar väldigt länge på scener och så gör man ingen annanstans i världen. Om man repeterade i repetitionsutrymmen och spelade för en publik på scenen skulle det finnas hur många scener som helst.
Scenkonstnären Annika Tudeer håller inte med om att det skulle finnas tillräckligt med scener i Helsingfors. Som konstnärlig ledare för performancegruppen Oblivia har hon ofta fått förhandla om spelplatser.
Tillsammans med nio andra konstnärer har hon grundat produktionshuset Mad House med hemvist på Presseriet i Södervik.
– Vi funderade först på att vara nomader men det kräver en ganska konservativ kultur och en stenhård koll. Ett eget hus med en egen infrastruktur ger en lätthet i arbetet.
Produktionshuset leds av kuratorer som tar emot ansökningar och bygger upp programmet.
– Det är ett nytänk att inte ha en stor centraliserad organisation. Man blir inte slav under en organisationsmodell. Ingen är utbränd, folk har kommit och gått och allt har flutit på.
Kravet är att grupperna och artisterna som gästspelar arbetar med ny scenkonst.
– Vi är nischade och det konceptet verkar fungera. Vi har fått internationella förfrågningar, men också förfrågningar från finlandssvenska grupper.
"Klockrike överlever"
Dan Henriksson är övertygad om att Klockriketeatern överlever också utan Dianascenen.
– Vi kommer inte att lämna Diana med svansen mellan benen. Tvärtom satsar vi på att bygga upp en stark ensemble och knyta fler konstnärer till den.
Ändå finns det förhoppningar om att Dianascenen också i framtiden skulle finnas till förfogande.
– Det finns en plan på att skapa ett Dianakompani där Klockriketeatern kan vara en av medspelarna. En fri organisation skulle sköta lokalen och administrationen. Vi skulle hyra in oss några månader om året och tillsammans med andra grupper dela på de fasta kostnaderna.
Men idén är inget som Klockriketeatern själv vill driva. Ett förslag är att Cefisto (Centralförbundet för Finlands svenska teaterorganisationer) skulle driva Dianascenen.
– Vi vill lämna över bollen till någon annan, säger Dan Henriksson.
Victoriasalen
Samtidigt planeras en ny scen på Busholmen. I början av nästa år blir det byggstart för kvarteret Victoria, ett bostadsområde med ett kulturcentrum som flaggskepp. Den planerade Victoriasalen ska rymma 250 åskådare.
Rasmus Ritamäki, vd för fastighetsaktiebolaget Kvarteret Victoria, har avböjt att kommentera projektet. På Kvarteret Victorias webbplats kan man ändå läsa att det rör sig om en gästscen för bland annat svenskspråkiga regionteatrar och utländska gästspel.
– Victoria är svårt att uttala sig om. Det finns jättemycket förhoppningar och jag tror att det finns en plats för scenen. I kvarteret finns ett dagis och för barnteater är den säkert ypperlig. Dianascenen är en otroligt fin och omtyckt scen, med bra teknik, fina anpassningsmöjligheter och kreativ stämning. Vi förväntas lämna något bekant och fungerande för eventuellt något obekant och luddigt, säger Jesper Karlsson.
Karlsson upplever också att tanken om Klockriketeatern som en renodlad turnéteater är problematisk.
– Jag ser en konflikt. Det finns teatrar som är jättebra på att turnera, men det går inte att turnera med vad som helst. Det är svårt att både vara progressiv och en turnéteater. Progressivitet handlar om att utmana konstnärligt, men också om att utmana rummet. Man kan kanske fara till de stora scenerna som Klockrike nu gör med föreställningen Sylvi, men det är svårt för en fri teater att komma in där. Synen på fri teater som två kappsäckar och ett ljusstativ är felaktig. Duvteatern, Klockriketeaterns Morbror Vanja, Pop Up Art House är inte något man tar ut på turné. Och vart ska vi fara om Diana inte finns?
Samarbete med institutioner
Leif Jakobsson uppmanar till ett tätare samarbete med institutionerna i enlighet med den teaterutredning som Kulturfonden gjort.
– Vill man jobba med stora produktioner ska man kanske gå in på Lilla Teatern eller Svenska Teatern och förverkliga sina idéer där.
Inom ramen för Kulturfondens strategiska program för teaterfältet har man också beviljat Svenska Teatern ett treårigt bidrag på 500 000 euro för samarbete med dramatikföreningen Labbet och de fria grupperna. Resultatet är projektet Nicken Nu som ska göra det möjligt för fria grupper att spela på Svenska Teaterns minsta scen, Nicken, med uppsättningar av ny dramatik eller nydramatiseringar. Jakobsson anser att det i framtiden inte bara behöver gälla Nicken-scenen, utan också mellanscenen Amos och stora scenen.
– Jag tycker att Svenska Teatern som har ett nyrenoverat hus och tre scener har ett ansvar. Det här är en generös satsning från Kulturfondens sida eftersom det inte är ett ettårigt projektstipendium utan ett treårigt bidrag vars syfte är att hitta strukturerna och samarbetsformerna. Fungerar projektet, får det bärkraft, ska det leva vidare, men vi kan inte bygga upp nya strukturer som alla är beroende av bidrag. Tanken med bidraget är att hitta en modell som ska fungera så att både Svenska Teatern och de fria grupperna ser nyttan av samarbetet och hittar de ekonomiska lösningarna för det.
Svenska Teaterns chef Johan Storgård är nöjd med Nicken Nu-projektet, men han påpekar att en fortsättning inte är möjlig utan någon form av extern finansiering.
– Jag skulle gärna se att man tog tillvara det man får ut av projektet, men vi kan inte göra det på egen hand. Risken är förstås att det blir en engångsföreteelse om vi inte får externt stöd. Det är främst lönerna som kostar, kring 85 procent av teaterns hela årliga omsättning går till löner, så för varje nytt projekt är det kämpigt i början.