Det ljuva livet enligt Snorkfröken
Det kan inte ha undgått någon att Tove Jansson i år skulle fyllt hundra år.
FilmRegi: Xavier Picard. Manus: Leslie Stewart, Annina Enckell, Hanna Hemilä m.fl. Röster, den svenska och finska versionen: Maria Sid, Mats Långbacka, Kris Gummerus, Alma Pöysti, Ragni Grönblom.
Samtidigt firar den finländska animationsfilmen jämna år och ett led i firandet är Xavier Picards Muminfamiljen på Rivieran – efter Tove Janssons Familjen lever högt som av allt att döma bygger på Muminmammans och hennes egen mors semesterupplevelser i 50-talets Frankrike.
Det oaktat öppnar filmen i välbekanta Mumindalen-miljöer där man förvisso får påhälsning av sjörövare (av allting). Det ena ger det andra, låt sen vara att Muminpappan (med en röst lånad av Mats Långbacka) helst av allt skulle stanna hemma, ”odla potatis och drömma”.
Lyxliv à la von Mumin
Men nu är det alltså Rivieran som gäller, detta efter diverse stormvindar och en liten sejour på en öde ö. Det innebär lyxhotell, casinobesök, tjo och tjim, nu under namnet ”von Mumin” som slår högt i de här kretsarna.
Poängen är att där den glamourfrälsta Snorkfröken (Alma Pöysti) trivs som fisken i vattnet – nu uppvaktad av en läskig playboy – får Muminmamman (Maria Sid) snart nog av lyxlivet. Sedan hjälper det inte att den nya familjebekantskapen, en välbeställd markis, går omkring och drömmer om en enkel hydda och ”ett glas billigt rödvin”.
Det sistnämnda kanske säger en del om tonen i den färska Muminfilmen. I stället för att gräva ner sig i det traditionella Mumindalen-stuket (och då tänker jag snarare på de ljusa, varma, lätt glassiga filmupplagorna än på de litterära originalen) går man här in för ett något vuxnare tonfall, som hämtat utanför bekvämlighetszonen.
Tolerant och frihetstörstande är det fortfarande, men samtidigt lite coolt, världsligt och elegant (i ett skede ger sig Snorkfröken ut på bikiniuppköp, det mest komiska av scenarier). Det samma gäller för filmens bildvärld som karakteriseras av klädsamt dova färger och ett nostalgiskt skimmer som givetvis gör sig i det traditionella animationsformatet.
Picard slår an rätta tonen
I den meningen kunde man säga att Picard et consortes gör rätt åt Tove Janssons Mumintroll, även om det bör sägas att den för några år sedan lanserade dockanimationen (med rötter i 70–80-talets östeuropeiska animationstradition) var snäppet personligare.
Hur som helst kan man tänka sig att filmens utmaningar ligger på annat håll. Det vill säga: hur fungerar den Mumin-vänliga ”kollektivismen” och den filosofiska grundtonen i ett animationsuniversum som i dag poängterar helt andra kvaliteter?
Det har jag inga svar på, i synnerhet som jag råkade se den finskspråkiga versionen och därför känner mig lätt vilsen. Ett original är alltid ett original, liksom.