Erinringens fältarbetare
Nobelpristagaren Patrick Modiano gestaltar människors längtan efter att synas, efter att ha någonstans att sova, efter att kunna lita på människor, efter inte behöva gömma sig. Och Europa har dessvärre kommit i kapp dessa teman: dagens papperslösa är en sorts Modiano-figurer.
Först och främst: det här är ett nobelpris till en stor stilist. Patrick Modianos prosa är fenomenalt avvägd, i stort som smått; hans språk har en lätthet och är samtidigt sökande, är varmt men aldrig sentimentalt, precist och ändå – ja, sökande. För stilen blir heller aldrig självtillräcklig hos Modiano, den överbringar helt enkelt sin historia, rättframt men lågmält.
Modiano kan i intervjuer själv framstå som nästan naiv när hans skicklighet kommer på tal. Han framhåller sin bristfälliga utbildning och självständighet gentemot tongivande kotterier, att han inte alls menar att vara avancerad, att han egentligen inte kan hitta på utan bara återge något som verkligen hänt. Men stilen kvarstår, en personlig och raffinerad och ändå så tillgänglig stil. Bäst naturligtvis i original, men jag vill framhålla Modianos svenska introduktörer – det har genom åren varit flera, från 1970-talet när de första romanerna översattes till senare års försiktiga återupptäckande av författarskapet: hans ton, den där melankoliska sökande tonen, bär mycket långt även på svenska.
Grubbel, rädsla, skuld
Sökandet är också ett av Modianos mest efterhängsna teman, man kan nästan tala om en författarskapets matris. Någon letar efter någon eller åtminstone efter ledtrådar som kan kasta ett förklarande ljus över saker som hänt – så ser det ofta ut i romanerna. Vi möter eller ibland snarare skymtar människor som lever halvt om halvt inkognito, med preliminära adresser och disig bakgrund, kanske kriminella förbindelser.
Det bidrar ibland till en lite detektivisk atmosfär, men utan poliser och egentligen utan att några entydiga brott/svar framträder. Huvudpersonerna är ofta unga, mer eller mindre föräldralösa, utlämnade åt den vuxna världens opålitlighet, ständigt på väg mellan bostäder eller tillfälliga jobb, indragna i bekantskaper som bara förstärker den existentiella ovissheten.
Här finns en stark koppling till Modianos egen bakgrund. Han avlades någon gång under ockupationen av Paris – är född i juli 1945, och hans judiske far undkom mirakulöst Gestapo. Efter kriget och under sonens uppväxt förblir fadern i hög grad frånvarande, och samma kan sägas om modern, som var skådespelare.
Modiano har återkommit till ämnet indirekt i nästan allt han skrivit, men även mer öppet, i exempelvis Livret de famille (1977) och Un pedigrée (2005). Vuxna är varelser som dyker upp, med anspråk, krav, löften, antydningar – de är inte att lita på, de tycks alla ha något att dölja, de glider undan, försvinner, lämnar inga förklaringar, bara grubbel, rädsla, skuldkänslor.
Eftersken och avtryck
Brist på grundtrygghet, skulle kanske en psykolog säga om Modianos litterära drivkraft, men den franske författarens gestaltning av människors längtan efter att synas, efter att ha någonstans att sova, efter att kunna lita på människor, efter inte behöva gömma sig, är förstås långt mer sammansatt än så. Och Europa har dessvärre kommit i kapp dessa teman: dagens papperslösa är en sorts Modiano-figurer.
Men framförallt är Modianos berättelser en kontinuerlig genomlysning av minnet och erinringen. Minnet då förstått som, med filosofen Paul Ricoeur, själva händelsen, avtrycket – kanske det där särskilda samtalet på ett café; erinringen som det mödosamma försöket att minnas, rekonstruera, att i någon mening rädda åtminstone ett eftersken eller några hållpunkter ur det förflutna. För bara så kan vi begripa våra liv.
Man skulle vanvördigt kunna kalla Modianos romaner för en erinringens fältarbete. Hans berättare är ständigt i rörelse genom Paris – ja, vi får inte glömma att det handlar om en av de finaste och mest ihärdiga Parisskildrarna – för att konsultera arkiv eller människor som minns och kan ge besked, för att jämföra byggnader, barer, garage, trappuppgångar. Han ringer gamla telefonnummer, och någon främmande svarar irriterat, eller så rinner signal efter signal ut i mörkret (i någon våning). Han gör listor, han prickar av, han gissar. Han kommer aldrig fram till något definitivt, men fragmenten ansamlas, gåtfulla, kusliga och vackra, och där någonstans börjar berättelsen på något märkligt sätt att handla om dig själv.