Ruben Östlund vill att vi ska skilja oss

En het augustikväll i Göteborg. Halva Sveriges filmelit trängs inne på biograf Draken vid Järntorget. Det är här det händer. Svenska Ruben Östlunds senaste drama Turist ska premiärvisas och det tycks inte vara någon hejd på förväntningarna. Uppe på scenen står regissören och darrar. Hans hälsning till publiken är enkel. Han hoppas att filmen ska få skilsmässostatistiken i Sverige att skjuta i höjden.

Två timmar senare vandrar en omtöcknad skara ut ur salongen. Berättelsen om en familj på skidsemester är svår att smälta. Till tonerna av Vivaldi lockas tittaren in i en tryckande, klaustrofobisk känsla av förebådande olycka. Trots lyxhotell och perfekt skidväder skakas familjelyckan i grunden när pappa Tomas i panik springer ifrån en lavin och lämnar fru och barn i sticket. Men olyckan uteblir. Kvar finns faderns panik över sin egen svaghet. Den vänder upp och ner på kärnfamiljen. Plötsligt synkar inte längre idén om ”mamma, pappa, barn”.

Behovet av att ifrågasätta giftermål och familj har förekommit ofta inom svensk film, bland annat i Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap från 1973. Finns det nya frågeställningar nu, 2014?

– Idén om kärnfamiljen känns till och med mer befäst i dag än vad den var på 1970-talet. Författaren Maria Sveland har uttryckt det som att vi lever i den mest familjekonservativa av tider. Det stämmer om man tittar på hur vi låter oss inspireras av amerikansk kultur. Där är kärnfamiljen ett fundament som absolut inte ifrågasätts, säger Ruben Östlund.

Nya kulturdebatter tycks öppnas för varje film han gör. I den senaste, mycket omdebatterade filmen Play från 2011 handlade det om fem svarta pojkar som rånar tre vita genom ett psykologiskt spel. I Turist ställer Östlund däremot siktet på en privilegierad medelklassfamilj på lyxsemester i Alperna. Den nu borttagna undertiteln ”välbeställda nordbor förlorar sin värdighet” ställer frågan: Är familjen verkligen lycklig? Eller har den lyxproblem?

– Ja, jag tycker definitiv att familjen har för mycket resurser och för mycket tid. Livet måste alltid hängas upp på någonting. I välbärgade nordbors fall blir det ofta relationsproblem. I stället för att fråga oss hur vi kan skapa ett samhälle som fungerar för fler människor låter vi relationsproblemen uppta hela vår tid. Vi måste ifrågasätta om relationer alltid är en befogad sak att lägga energi på.

Alperna som plats är bekant mark för Östlund. Det var där han började sin karriär, med att filma skidåkning. Nu återvänder han till den kitchiga miljön och människor klädda i neon, med mycket pengar och få bekymmer. Grundidén, att göra filmhistoriens mest spektakulära lavinscen, kom från ett klipp på Youtube där turister ser snömassor komma farande.

– Vad de ser är hisnande och vackert, något de vill vara med om. Tre sekunder senare övergår den känslan i ren skräck. Ytterligheterna gör människan både tragisk och komisk. När mannen, tillika konventionen, i ett sådant läge inte klarar av att stå upp mot det yttre hotet och katastrofen sedan uteblir uppstår kaos. Då spelar det ingen roll att ingen kom till skada. Situationen blir ändå ett jätteproblem för familjen.

Vad är pappa Tomas och mamma Ebba för sorts människor?
– Jag tänker Tomas som en person som är upptagen av sitt jobb och som därför ligger på minuskontot i familjelivet. Ebba bygger till viss del på egna erfarenheter från mina tidigare relationer där kvinnan ofta blivit projektledare på semestern. I resebroschyrerna är det hon som ligger i en solstol och tittar på mannen som leker med barnen. Då spelar det ingen roll hur mycket kvinnan jobbat eller varit borta. Här är Ebba lika fast i kvinnorollen som Tomas i mansrollen.

Har Turist en feministisk ambition?
– De mest reproducerade karaktärerna genom filmhistorien måste väl vara den manliga hjälten och kvinnan som sexobjekt. Min vision var att totalt gå emot de stereotyperna. Så jag läste in mig på skeppskatastrofer, från Titanic till Estonia. Märkligt nog visar alla undersökningar att det, i motsats till uttrycket ”kvinnor och barn först”, nästan alltid är männen som överlever. De har förmågan att agera egoistiskt vid extrema situa­tioner. När överlevnadsinstinkten slår till slås kulturen ut.

Men efteråt, när allt är över, har Tomas svårt att erkänna vad som hänt. Hans rädsla för att tappa ansiktet, hur går den ihop med det egoistiska handlandet?
– Skammen har en väldig kraft över människan. Ta till exempel kaptenen på Costa Concordia som ”ramlade ner i livbåten” och överlevde. Eller färjan som förliste vid Sydkoreas sydvästra kust i april i år. Kaptenen där överlevde men när han kom i land klarade han inte av att hantera skammen, så han tog livet av sig. På liknande sätt råkar  Tomas in i en korkad lögn, något som är väldigt mänskligt och som vi ser om och om igen.

Gäller det speciellt män?
– Kvinnor har i sin roll lättare att agera irrationellt. Om Ebba hade sprungit från familjen skulle hon kunna erkänna sin rädsla och folk skulle förlåta henne. Men om en kvinna skulle överge sin familj för gott, då är det lika laddat kulturellt som mannens egoistiska handlande.

Problematiken återfinns i Östlunds egen vardag. Som pappa lever han i en varannan vecka-relation där barn och jobb varvas. Att bara vara två föräldrar som delar på ansvaret innebär en extra stor påfrestning, menar han.

– Som familjemedlem ingår man i en ständig kamp för jämställdhet. Den kan vara betydligt jobbigare än att ha allt ansvar själv. Som konstruktion är kärnfamiljen skör. Finns inte mamma eller pappa till hands blir barnen mer utsatta. Jag menar inte att vi borde återgå till storfamiljen. Däremot efterlyser jag ett tänk där människor utanför kärnfamiljen känner större ansvar för varandra.

Turist har sålts till 45 länder. Hur gör man för att få smal film att nå stora massor?
– Bland annat har vi medvetet försökt använda oss av filmfestivaler som Cannes för att få en prestigestämpel utifrån: att vi gör kvalitetsfilmer som skapar debatt. Det finns ett läge nu där åsikterna kring kultur och vad den ska vara håller på att vända. Allt fler ifrågasätter vad som är riktig underhållning, Turtles i 3D eller kanske något annat.

På frågan om hur nordisk film mår i dag svarar Östlund självsäkert.
– Svensk film mår jävligt bra, det finns en vitalitet som bubblar och som vi ska vara stolta över. Norrmännen däremot gör jävligt dålig film i förhållande till den kulturpolitik och pengarna de har. Danskarna sysslar med en dramaturgisk modell som jag inte är särskilt intresserad av. Finsk film vet jag tyvärr för lite om men Aki Kaurismäki gillar jag. Hans unika humor påminner om Roy Andersson. Som regissörer letar de hela tiden efter ett motstånd, något att väcka sin aggression mot.

Östlund hyllar det faktum att Anderssons nya film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron kommer ut samma år som Turist.
– Fast mot mig har han inte en chans på Guldbaggegalan. Jag ska spöa honom. Det är dags för Roy att få pisk.

Turist visas på Kärlek & Anarki den 21.9 kl 16.15 på Bio Rex samt den 23.9 kl 19.30 på  Kino Tapiola.