Bohemiska Tove är bara en myt
Trots sitt bräckliga yttre var Tove Jansson stark. Hon hade humor och empati och var en fena på ordning och reda. I sina brev krossar hon myten om den bohemiska Tove – i stället möter vi den duktiga, förälskade och svartsjuka Tove.
"Medan jag skriver har jag dig här", står det i ett brev som Tove Jansson skrev till Vivica Bandler.
Vivica Bandler var Tove Janssons första förälskelse i en kvinna och brevet är skrivet under deras korta men intensiva passion.
För Tove Jansson var brev ett sätt att vara nära dem hon saknade och hennes korrespondens var omfattande. Nu utkommer ett urval av de hundratals brev hon skrev. I boken Brev från Tove Jansson ingår brev till dem som var viktigast för henne – bland dem den älskade familjen, väninnan Eva Konikoff, vännen–älskaren Atos Wirtanen, Vivica Bandler och Tuulikki Pietilä som blev Tove Janssons livskamrat i 45 år.
Breven är fulla av liv, av redogörelser för platser och möten och av känslor, ibland glada, ibland upprörda eller melankoliska.
– Det är nästan som att ge ut en bok av Tove, säger hennes förlagsredaktör Helen Svensson.
Tillsammans med Tove Jansson-forskaren Boel Westin har Helen Svensson sammanställt den nu aktuella utgåvan. Fick hon någonsin brev av Tove?
– Nja, de brev jag fick var i allmänhet följebrev till någon arbetsfråga eller ett pågående manus. Det personliga var att hon ofta tecknade en katt på kuvertet. Jag har sparat dem och har en samling kattkuvert.
Helen Svensson var nyanställd på Schildts förlag när hon första gången träffade Tove 1981. Mötet skedde i ateljén på Ulrikasborgsgatan och båda var spända.
– Senare brukade vi skratta åt det hela. Tove frågade om jag mindes hur vi piruetterade för varandra.
Helen Svensson och Tove Jansson samarbetade fram till år 2000 då Tove insjuknade allvarligt. Affärsfrågorna var ibland besvärliga men när de kom in på skrivandet blev det roligt.
– Tove ville ha feedback på det hon skrev. I början kändes det förmätet – hon var en stor författare och varför skulle jag vara kritisk?
Merparten av den korrespondens som ingår i brevboken skrevs när Tove var ganska ung. Helen Svensson, som lärde känna Tove när hon närmade sig 70-årsåldern, mötte i breven en ny Tove. Det gällde till exempel de livfulla skildringarna från Bredskär i Pellinge där familjen Jansson tillbringade somrarna.
– Tänk att hon kunde laga så mycket mat och vara så handlingskraftig fastän huset var fullt av gäster och fastän hon alltid jobbade också på landet, utbrister Svensson.
– Gång på gång häpnar jag över hennes mångsidighet och otroliga kapacitet.
I spökvärlden
Tove Jansson förälskade sig i först Vivica Bandler, sedan Tuulikki "Tooti" Pietilä under en tid då homosexualitet var ett brott. När homosexualitet blev lagligt gjorde hon inget för att hemlighålla sin relation med Tooti men hon marknadsförde den inte heller.
I breven skriver Tove om spökvärlden när hon menar lesbisk kärlek. Hon är frispråkig men inte alltid upprymd. Osäkerheten om var hon hörde hemma var ofta svår.
När Tove mötte Tooti blev spökvärlden en värld av lycka. "Jag är äntligen framme vid den jag vill vara med", skriver hon i ett brev till Tooti.
Toves sida för det komiska kommer fram i en fartfylld skildring av något hon kallar för en spökinvasion till Bredskär. Flera damer anlände, och svartsjukedramer uppstod vilket innebar att Tove fick medla och "galoppera som en fårhund mellan kvinnfolken".
Familjehemligheter?
Familjen var den röda tråden i Tove Janssons liv. Helen Svensson säger att det var nytt till och med för henne hur konkret familjen var.
– Den som var med Tove fick lov att vara också med Toves familj. Tydligast blev detta i triangeln med Ham (Toves mamma), Tooti och Tove. Ham var Toves halva jag och tillbringade somrarna med Tove och Tooti.
Inblickarna i den Janssonska familjetillvaron är många och ibland dråpliga. Vi får bland annat veta att Tove en gång i hastigheten kastade ett glas vatten som innehöll svägerskans morgonvodka över pelargonerna och att den ställvis inflammerade relationen till fadern, Faffan kallad, så småningom lugnade sig.
Alla familjer har sina hemligheter, så också rimligen familjen Jansson. Men den som letar efter dem i brevboken behöver inte göra sig besväret.
– Vår princip har varit att främst välja brev där Tove skriver om sig och sitt. Brev som handlar mest om andra hör inte riktigt hit.
En etapp mot författarskapet
Brev var viktiga även i Tove Janssons författarskap. Brev och brevskrivande förekommer ofta i hennes texter och en av hennes noveller heter Brevet.
Lusten att skriva och att formulera sig i brev var för den unga Tove Jansson både ett behov och en etapp mot det framtida författarskapet. Hur litterära är breven?
– De är litterära men inte tillrättalagda. I sina brev är Tove en berättartalang – bra på att skriva målande och med sinne för detaljer. Hon skriver med eftertanke men lyckas ändå vara spontan och förmedla en stark närvaro, säger Helen Svensson.
– Breven var viktiga med tanke på författarskapet men Tove hade säkert blivit författare ändå, hon skrev ju hela tiden. Hon måste ha vetat att hon dokumenterade sitt liv.