Identitet ett pussel för far och dotter
Skådespelarnas outtröttliga insatser bär upp Hywel Johns pjäs Rose på Svenska Teatern.
På Svenska Teaterns Amos-scen pågår två identitetsbyggen. En far försöker riva ner allt det gamla – ett språk, ett land och ett trauma – för att ersätta det med en hel, "pur-engelsk" fasad. En dotter försöker febrilt leta efter något som känns ursprungligt bland skärvorna. En muslimsk huvudbonad och en död mor är det enda hon hittar och kan klänga sig fast vid.
Olika världar och tider korsas och växer in i varandra i Karin Linds vita, spröda scenografi. Här i en liten etta och på ett sjukhusrum spelas den brittiske dramatikern Hywel Johns kammarspel Rose upp, en berättelse om pappa Arthur och dottern Rose som väljer olika strategier för att överleva i sitt nya hemland.
England är en glansbild för Dick Idmans Arthur. Han tyr sig till Shakespeare, gentlemannamanér och ett härligt överkorrekt språk. Cecilia Pauls Rose, som orienterar sig i en brittisk, mångkulturell ungdomskultur, vill veta varifrån hon och pappan egentligen kommer, något som Arthur förtiger. För publiken står det ändå klart att det rör sig om ett muslimskt land med något slags etnisk konflikt i backspegeln.
Temat är aktuellt men det här är på intet sätt en enkel pjäs att sätta upp. Att föreställningen ändå håller hyfsat väl två timmar i sträck beror på skådespelarnas outtröttliga insatser och Michaela Granits tajta, rytmiserade regi.
Dick Idman lyser som Arthur som vi dels möter i rollen som kämpande pappa till en liten flicka, dels som en kvidande man på en sjukhusbädd tio år senare.
Repliker som sitter
Pjäsen skrevs ursprungligen för den brittiske skådespelaren Art Malik, känd bland annat från 80-talsserien om det brittiska kolonialväldet i Indien, Juvelen i kronan, vilket ställer vissa utmaningar på en finlandssvensk ensemble. På teatern ska man få gestalta erfarenheter utanför ens egen horisont, men jag störs ändå av den ganska slarviga multietniska dialekt som Dick Idman i början använder sig av. Den, liksom brunsminkningen, känns schablonartad.
Men så småningom hittar dialekten ett vettigare tonläge och låter inte längre lika konstlad. Betydligt bättre fungerar ändå det mustiga och ibland bångstyriga skriftspråk som Arthur anammat i sitt tal, med klockrena repliker som "Jag känner mig uppspelt och bullrig!".
Dick Idman brassar på och får verkligen replikerna och det tunga bildspråket att sitta. Iklädd skrynklig herrskjorta och slokande fluga tecknar han ett ömsint porträtt av en brinnande, men sprucken själ.
Svårare är det med Cecilia Pauls roll som dels är skrikig, dels talar ett ungdomsspråk som ibland låter hopplöst styltigt. Gångerna då far och dotter möts i mer vardagliga schismer och ömhetsyttringar är däremot rörande.
Överhettat drama
Vad är identitet? Varför är nationell och kulturell identitet viktig? Räknas det som står i passet eller det man känner i hjärtat? Ur de här frågorna utvinner Michaela Granit trovärdigt stor smärta och vemod.
Däremot är det svårare att gripas av den thrilleraktiga stegring som Hywel John bygger upp kring pappa Arthurs hemliga nationalitet. Det förefaller som en oviktig deckargåta som förstärks av dramatisk musik och febriga projektioner.
Den överhettade dramatiken tär på kammarspelet, som utan tvekan fungerar bäst när det koncentrerar sig på de komplexa lycko- och sorgkänslor som frodas i skarven mellan barn och förälder, förväntningar och realiteter.