Att ha – eller inte ha – något att säga

Tua Ranninen

Sommaren är en guldgruva för Radio Vegas lyssnare. Man blir ofta tvungen att avbryta andra sysselsättningar för att det kommer så intressanta program som man bara inte kan lämna. Strunt i att de ofta är repriser, en del har man hört förut, men andra tyvärr missat tidigare. De eller den som satt ihop sommarrepertoaren är värd en eloge.
Gemensamt för programmen är att de är välgjorda med tid och eftertanke. Alla behöver inte vara dokumentärer, också magasin, diskussioner och bokpratare har mycket att komma med, för att inte tala om Radioteatern, som vid sidan om det klassiska bjuder på nya former av drama. Serien om Tove Jansson har också varit mycket givande.
Sommarpratarna är ofta guldkorn. De som lyckas lyfta sina personliga erfarenheter till något lyssnaren kan relatera till eller bjuder på berättelser har vårt öra. Tyvärr finns det förstås också de som bara berättar om sin egen förträfflighet eller kronologiskt räknar upp händelser ur sitt liv, som är fullständigt triviala för andra. Det är spännande att aldrig på förhand veta vad som är på väg. Det är inte nödvändigtvis de kändaste namnen som ger mest. En av sommarens höjdare var, för mig, Anne Bjerres historia.

Men det gör mig beklämd att den pest som grasserar på grannkanalen Extrem också smittat Radio Vega. Jag talar om det fullständigt meningslösa flödet, som vi begåvas med. Visst kan man vara imponerad av att programledarna har ett så vigt och välsmort munläder. Utan att dra andan kan de spotta ur sig textmassor i oändlighet. Problemet är att de inte har något att säga. Om de dessutom är två i sändning matar de varandra med något slags inbördes beundran och berättar vad de har ätit till morgonmål, hur de tog sig till jobbet, vilket humör de är på etc. Sorry, men som lyssnare är jag fullständigt ointresserad av de mer eller mindre intima detaljer, som programledarna prackar på mig.
Den som dag efter dag, timme efter timme är tvungen att leverera blir snabbt urblåst och tom, så är det bara. Man måste få in nytt syre för att det skall bli bra. Redaktörernas okunskap och bristande allmänbildning avslöjas obarmhärtigt av det oändliga pladdret och vem tjänar det?
Visst blir det billig radio, men för många blir det då hellre ingen radio alls, än det skräp som tutas ut. Less is more. Jo, jag vet att arenan finns och alla fina arkivpärlor. Men jag hör till den stora kategori lyssnare som gärna har radion på under dagen och vill överraskas av det som råkar komma. Då vill jag ha kvalitet.

I sitt utmärkta sommarprat talade Tove Appelgren om att vi behöver berättelser för att kunna greppa all den information som omger oss. Flödet måste paketeras in i hanterbara berättelser för att inte kaoset skall bli ännu större än det redan är. Förutom dramatik och litteratur är väl radion som gjord för att ta hand om det.
Det finns massvis med goda journalister på Yle. Använd deras yrkeskunskap och erfarenheter på bästa sätt i goda, eftertänksamma program – och låt oss slippa flödet!