"Kobbat hittar de scoop jag drömmer om"
För 22 år sedan föddes den finlandssvenske journalisten Burt Kobbat. I den senaste boken ställer han stiftelsedirektörer, ministrar och Timo Soini mot väggen. Staffan Bruun önskar lite hårdare tag i dagens journalistik.
Han är lite gubbig och reaktionär, och ganska bekväm av sig. Gillar att dricka öl. Staffan Bruuns journalist-alter ego Burt Kobbat liknar kanske sin skapare, men det är inget hjälteporträtt.
– Det är ointressant med huvudpersoner som är moraliskt felfria, säger Bruun.
Vi träffas på sjömanskrogen Salve, nere vid Sandvikskajen. Lunchserveringen har precis kommit i gång, och vi invaggas snabbt i en doft av strömming och kotlett.
Här sitter också Burt Kobbat en hel del i den senaste boken, då han planerar följande veckas upplägg i sin nya talkshow "Brutale Burt", som gett namn åt romanen.
Kobbat bjuder in finska sjuttiotalssångare, stiftelsedirektörer och riskkapitalister. Det är en show som Staffan Bruun själv skulle kunna tänka sig att göra.
– Jag gör ju redan radio, så visst kunde jag tänka mig att vara programledare. Men det borde i så fall vara ett aktualitetsprogram med substans snarare än personporträtt.
Burt Kobbat har följt med Staffan Bruun i två decennier. Den senaste boken är den elfte.
– Han är ett år äldre än jag och åldras i samma takt. Så de sista äventyren kommer alltså att utspela sig på gubbhemmet, där Kobbat utreder vart pengarna i kaffekassan försvunnit.
Men i många avseenden skiljer sig också författare och huvudperson åt. Burt Kobbat är ett slags Tintin-figur som under åren hittat försvunna Beatles-inspelningar, dejtat danska tjejer och rett ut många mystiska dödsfall.
– Kobbat har betydligt större framgångar och motgångar än vad en vanlig människa har. När jag börjar på en ny bok vill jag alltid att han ska ha en helt ny livssituation, så att det inte känns som att jag upprepar mig. Kobbat har ofta nya jobb, han skiljer sig och har flickvänner.
Saknar en Leif Salmén
När han nu axlar manteln som talkshowvärd får författaren Staffan Bruun samtidigt utlopp för den frustration han känner när han kollar på finländska aktualitetsprogram.
– Jag saknar en Leif Salmén alla dagar, någon som är påläst, som kan budgeten och som vågar ställa folk mot väggen. Ofta när man ställer folk mot väggen i dag handlar det om struntfrågor, om formella saker, inte den hårda substansen, säger Bruun.
I den nya boken finns också ämnen som HBL-läsare kommer att känna igen: stiftelser och barnhem.
– En del av historierna är direkt påverkade av mina reportage kring Bensowstiftelsen. Jag pratade med många som hade bott på barnhemmet och vuxit upp där, och hörde hjärtskärande historier, säger han.
Men ingenting åker ofiltrerat in i boken.
– Ofta är det så att Burt Kobbat utför det scoop jag själv skulle vilja göra. Men som jag inte lyckas med, eller som kanske inte ens finns, säger han.
Staffan Bruuns årliga granskning av Nymanska stiftelsens bokslut har blivit något av en följetong i HBL. För ett par veckor sedan avslöjade Bruun att upprätthållandet av Kofverhag gård slukat 100 000 euro bara i fjol. Styrelseordförande R. Kenneth Wrede använder gården som sommarviste.
– På många stiftelser har de mitt nummer inprogrammerat, så jag måste ringa via växeln för att de ska svara. Det lär finnas direktiv för vad man ska säga när Staffan Bruun ringer, säger han.
Att Patent- och registerstyrelsen inte hittar direkta lagbrott betyder inte att allt går rätt till.
– Det är svårt att dra gränserna för vad som är okej när styrelsen oftast utgör själva stiftelsen. I början kanske man är väldigt mån om att allt ska gå rätt till, men efter hand börjar man ta sig friheter, man börjar hålla årsmöten i London, betala för resor, och så vidare. Och det finns ingen som säger stopp, säger han.
Många av Bruuns scoop kommer via tips.
– Det finns väldigt många tipsare och tjallare i Svenskfinland. Men för att jag ska börja skriva ska det vara ett ganska flagrant övertramp. Att nån bott på ett hotell räcker inte, det ska vara uppenbart fiffel.
De som jobbat med Staffan Bruun känner honom som en ettrig och påstridig journalist, en sån som man ser utanför domstolar i gamla Hollywoodfilmer. En journalist med kvällstidningsideal. Har han alltid varit sån?
– Absolut. Jag kom in i yrket delvis via Åland och Sverige, och när jag kom till HBL levde jag enligt svenska principer. På den tiden hukade man i Finland, man skulle ta hänsyn till Kekkonen och makten och så vidare, säger han.
Bara en gång under karriären har en av Bruuns texter blivit stoppad.
– Jag skrev en text om Koivistos första sex år vid makten. Koivisto var ökänd för att han grälade med alla, kallade journalister för lämlar och professorer för spågummor och liknande. Jag hade samlat en massa citat från de första sex åren men biträdande chefredaktören Bosse Stenström hade blivit vän med Koivisto och vägrade trycka texten. Men jag skickade den till Vasabladet och den gick in där i stället, säger han.
I år fyller HBL 150 år. Staffan Bruun menar att jobbet egentligen inte förändrats särskilt mycket. Han går fortfarande i gång ganska snabbt.
– Det finns ofta något som är dagens samtalsämne. Ukraina, Stubbs shorts. Ibland är det grejer som är intressanta i max tre dagar. Ibland fortsätter man att gräva. Jag höll på med Ilkka Kanervas affärer långt efter att alla andra tröttnat, säger han.
I den senaste boken reagerar många kraftigt efter Burt Kobbats avslöjanden. Folk blir arga, ryter till. Precis som på riktigt.
– Om jag sätter dit en person känner jag inte skuld, men inte någon glädje heller. Jag tycker bara att det är sorgligt att de inte hållit sig till reglerna.
Se också Burt Kobbat på Facebook.