Maggio är en rastlös själ
Veronica Maggio står inför en intensiv höstturné och har precis annonserat två spelningar också i Finland. – Efter hösten blir det så skönt att stänga in mig i en mörk studio.
– Det är roligt med spelningar, att spela live ger ju så mycket energi, det är en riktig snabbkick. Och att spela i Finland brukar vara roligt, det är så röjig publik här. I Sverige är det lugnare.
Svenska Veronica Maggio, tidigare i år Grammisnominerad i fyra kategorier för sitt fjärde album, har precis annonserat två spelningar i Finland för november. Det blir en spelning på Vasa övningsskola och så ett återbesök på The Cirkus i Helsingfors – stället som vid hennes senaste konsert här i februari var slutsålt i ett par månader före.
- Svensk soulpopsångare med fyra album bakom sig: Vatten och bröd (2006), Och vinnaren är ... (2008), Satan i gatan (2011) samt Handen i fickan fast jag bryr mig (2013).
- Redan 2007 fick Maggio en Grammis som Årets nykomling. Efter det verkliga genombrottet med Satan i gatan belönades hon med en rad musikpris i Sverige, bland annat Årets pop, Årets kompositör och Årets textförfattare på Grammisgalan 2012. Också den senaste skivan har upplevt något av ett prisregn.
- Maggio är född 1981, med svensk mamma och italiensk pappa. Hon har en son född 2010.
- Spelningen på Vasa Övningsskola ges 14.11 och Helsingforsspelningen på The Cirkus 15.11.
Just den spelningen ordnades av Radio Extrem och fick svenskspråkiga soulpopivrare att vallfärda till samma nattklubb.
Över språkgränserna
Men senast under Maggios Ruisrockspelning i juli i år blev det klart att det här är en artist som går över språkgränserna. Närvarande vittnar om ett svettigt tält fyllt till brädden av en dansande, främst finskspråkig publik, euforisk i allsång på svenska.
– Jag brukar fråga arrangören om jag ska tala svenska eller engelska på scenen för jag vill ju inte att någon blir utanför för att de inte förstår. Men jag sjunger ju bara på svenska, och alla sjunger med ändå.
Hela sommaren och hösten är det turnerandet som gäller. Det är allt från stora festivaler till mindre klubbspelningar, främst i Sverige men också i resten av Norden. I september är hon ledig för att skriva. Efter hösten ska ett nytt album bli till, med lanseringsmål nästa höst.
– Jag är ganska rastlös som person, jag gillar inte att göra samma sak hela tiden. Det man längtar efter så mycket när man suttit i en studio, att komma ut på scenen igen och få spela den, det tröttnar man på sedan. Efter hösten ska jag stänga in mig i en mörk studio på nytt och bara göra låtar.
Nya skrivpartner
På förra skivan samarbetar Maggio med två andra svenska popartister som blivit stora också på den här sidan om viken: med Salem Al Fakir för låtskrivning och produktion, och med Håkan Hellström för duetten Hela huset.
Men det ska vara variation som sagt, och till följande album har Maggio redan några nya människor hon ska prova att skriva med. Duktiga, duktiga människor säger hon, men vill inte avslöja vilka utan vill se hur det funkar.
– Jag har några låtidéer men vet ännu inte vart det kommer att luta musikaliskt, säger Maggio.
– Det brukar börja med en rad text och någon melodi, antingen sitter jag själv vid ett piano eller går ut på stan med ett fickminne, säger hon.
Hon vill vara med från början till slut.
– Det där att skivbolaget skulle bestämma allt är en myt som inte stämmer längre, jag får bestämma allt själv.
Hon prisar människorna hon jobbar med, en duktig AD till exempel, men säger att hon är så intresserad av hela processen kring ett album.
– Jag kan gå igenom fotoböcker i flera veckor innan ett album ska fotas, säger hon.
Hur mycket bryr du dig om vad som skrivs om dig?
– Precis när jag ska släppa en skiva läser jag förstås mycket, jag bryr mig kanske lite för mycket om recensionerna på album och spelningar. Men när jag väl börjar skriva på nytt kan jag lyckligtvis stänga av, då bryr jag mig inte längre om vad folk tycker.
Om det är svårt att stänga av, hur fördelar du tiden mellan den privata Veronica Maggio och den som finns på sociala medier och på scenen?
– Det är nog alltid, på gott och ont, samma person. Jag är inte sådan att jag har en glittrig scenpersonlighet och en privat, utan jag är samma person hela tiden. Vilket ju förstås kan kännas läskigt ibland men samtidigt tappar jag inte bort mig själv, jag fokuserar mera på resultatet.