Om sång, Mozart, kiss och bajs
Med sina roller på Helsingfors festspel, Åbo svenska teater och i Nyslott har han blivit ett bekant ansikte för operapubliken. Efter att han sjöng Stormskärs-Maja med Maria Ylipää på självständighetsdagen i fjol blev Waltteri Torikka bekant också för den finska tv-publiken. Nu deltar han som en av 46 i internationella Mirjam Helin-sångtävlingen.
Redan som barn hade Waltteri Torikka en naturlig fallenhet för att sjunga. Han lärde sig sjunga innan han kunde tala och om hans mamma försökte lära honom några enkla vaggvisor, kom hans begåvning snabbt att innebära en extra utmaning för henne: hon fick leta fram allt fler sånger för att stilla hans hunger.
Faster och farfar var kyrkomusiker, men i övrigt hade Torikka i unga år ingen beröring till klassisk musik, bortsett från pianolektionerna. För drygt tio år sedan började han med klassisk sång och efter det har intresset hållit i sig.
Waltteri Torikka har inte ens fyllt trettio, men hans sångarkarriär tycks redan ha fått en lysande start. Sibelius-Akademin har han lagt bakom sig, liksom tre år av studier i Danmark. 2010 vann han nationella sångtävlingen i Villmanstrand och efter det har han anlitats flitigt i olika operaproduktioner, på Nationaloperan, Helsingfors festspel, Åbo svenska teater och utomlands.
Enda manliga nordbon
När vi träffas har han just anlänt från Nyslott där han i år debuterade som Yamadori i Madama Butterfly och Moralés i Carmen. För den senare rollen odlade han skägget som nu pryder anletet.
Den primära orsaken till att han kommit till Helsingfors är internationella Mirjam Helin-tävlingen som börjar i dag och pågår i en och en halv vecka. Intressant nog är Torikka den enda finländska manliga deltagaren i tävlingen. Minst lika intressant är att han är den enda mansrösten från Norden, något som får oss att undra varför.
– Visst känns det lite konstigt med tanke på hur många fina sångare som finns i Sverige och Norge, men förstås är det möjligt att de inte ens sökte till tävlingen, funderar Torikka.
Någon kris vill han däremot inte tala om, snarare har han erfarit att det också i Finland finns flertalet intressanta röster.
– Kanske handlar det inte bara om begåvning, utan också om utbildning. Det här yrket går ut på att själv jobba stenhårt, sen ska man se till att få en bra lärare och gärna möjligheter att visa upp sig.
Waltteri Torikka tycks själv ha fått allt detta.
Flexibiliteten a och o
Jag blir nyfiken på Torikkas syn på sångare.
Vilken är en sångares viktigaste egenskap?
– Jag skulle säga flexibilitet och personlighet. Nu för tiden skall allt gå så snabbt när det inte finns lika mycket tid som förr. Man skall snabbt kunna växla mellan Puccini och Mozart och olika roller.
Personligheten är också viktig och det säger sig självt att vissa roller sitter bättre än andra.
– Jag borde kanske inte säga det här, men en roll som jag sjungit ofta och står mig nära är Don Giovanni. Jag tilltalas av de större och lite mer komplexa rollerna. Överlag älskar jag Mozart, han odlade ju en kiss-och-bajs-humor men var ett musikaliskt geni. Jag tror många i den här branschen tar sig själva på alltför stort allvar.
Skådespelet lika viktigt
"Överlag älskar jag Mozart, han odlade ju en kiss-och-bajs-humor men var ett musikaliskt geni. Jag tror många i den här branschen tar sig själva på alltför stort allvar."Vid sidan om de musikaliska aspekterna av sångaryrket betonar Torikka också starkt de sceniska dito och han säger sig ha jobbat extremt mycket med sina skådespelaregenskaper. Han har tagit viktiga lärdomar av regissörer som Peter Sellars, Stefan Herheim, Erik Söderblom och Ville Saukkonen, och speciellt Söderblom har lärt honom mycket om Konstantin Stanislavskijs värld och vad det betyder att vara en bra skådis.
– Alltjämt finns det sångare som tror att man bara kan stå på scenen utan att göra något, men jag tror inte på det. Min generation har sett så många filmer att de vet vad det betyder att vara en bra skådespelare. En god sångare bör vara suverän både sceniskt och musikaliskt. Perfekt blir man aldrig, men man borde sträva efter att vara så bra som möjligt.
Hurdant intryck ger då Torikka själv när han står på scenen? Alla som sett honom vet att han inte precis skuttar runt utan oftare kan uppfattas som högtidlig och auktoritär.
– Så klart att man kan skutta runt, men jag tror att man uppnår mera genom att inte göra det. Jag tror det är viktigt att vara koncentrerad både på ett vertikalt och horisontellt plan, förstår du vad jag menar? Om man själv tror på sin sak är det lättare att stå där, då har man större trovärdighet.
Långa förberedelser
På frågan om musikaliska förebilder svarar Torikka undvikande eftersom det känns orätt att lyfta fram en enskild person när det finns så många. Torikka säger sig ändå ha haft stor nytta av att under de senaste två åren ha fått träffa personligheter som Matti Salminen, Karita Mattila och Leif Segerstam.
– Jag hade aldrig trott att jag skulle få träffa så pass stora stjärnor, men när man snackar med dem inser man att de bara är vanliga människor. Det har varit väldigt hälsosamt att upptäcka.
Själv säger Torikka att han förberett sig för Mirjam Helin-tävlingen länge, i åratal. Med pianisten Marko Hilpo började samarbetet ändå i höstas. Om Torikka klarar sig vidare till helgens semifinal kommer han att sjunga ett helt program med Sibeliussånger.
– Jag funderade mycket på om jag skulle sjunga Tjajkovskij som jag också älskar, men eftersom jag är en nordisk sångare med en nordisk färg, fastnade jag för Sibelius. Det finns en oerhörd variation i Sibelius sångproduktion.
Torikka fastnade till slut för sju sånger, varav fem skrivits till texter av Runeberg. Programmet sträcker sig från Serenad till Norden och Jag är ett träd via Drömmen, Jägargossen, Den första kyssen och Im Feld ein Mädchen singt.
Första omgånen i Mirjam Helin-tävlingen pågår måndag-torsdag kl. 11 och 18 på Sibelius-Akademin, Norra järnvägsgatan 9. Waltteri Torikka uppträder bland de allra sista sångarna under kvällspasset på torsdag. Mitt i tävlingen ämnar han resa till Åbo och sjunga på Åbo musikfestspel den 11.8.