Berlin och Bowie drog nytta av varandra
Om ni missade den omskrivna David Bowie-utställningen i London, har ni en ny chans i Berlin och med en avsevärd bonus – utställningen har utökats med en stor Bowie i Berlin-avdelning. Popikonens 14 månader i Västberlin åren 1976 –78 var produktiva – för att inte tala om vad han gjorde för Berlin.
Även inbitna hörlursvägrare måste ge med sig på den audiovisuella utställningen – i gengäld får man vandra omkring i David Bowies universum i egen takt och forma sina egna upplevelser.
Visst är det ett överflöd av flashiga videosnuttar, färger och effekter och ibland blir det väl mycket modeshow (många skyltdockor i vitriner, låt vara i Bowies imponerande scenkostymer) men förvisso får man också en god inblick i ett enastående konstnärskap.
Femtio år av musik och texter, design, mode, teater, entertainment – alltid med den speciella Bowie-signaturen; androgynt, ålderslöst, overkligt, gåtfullt, onåbart. Figurerna Ziggy Stardust och Thin White Duke blev popkulturens klassiker.
Bowie har själv sagt att Berlin för honom både var en lisa och en utmaning, ”en stad, lätt att gå vilse i men också att finna sig själv i”.
Västberlin i början av 1970-talet var en eftersatt enklav – bara en spelknapp i kommunismens och kapitalismens kalla krig, med en framtid lika oviss som brödfödan. Nöjeslivet bestod av sjaskiga hangouts, drogerna flödade och tysk rock – Krautrock kallad – lyssnade ingen på.
Det här passade Bowie. I Berlinsalen kan man mycket väl föreställa sig mötet mellan ett dystert Västberlin bakom sin mur och en trasig Bowie, som flydde paparazzi, droger och sin egen stjärnkult från Los Angeles.
Tre album i Hansastudion
I Berlin fick David Bowie vara relativt anonym. Bowie delade lägenhet med Iggy Pop i Schöneberg, han fördjupade sig i sitt måleri, influerades av de tyska expressionisterna och tjusades av Berlins historia från det dekadenta 1920- talet. Han jobbade flitigt i Hansastudion med de tre albumen, Low, Heroes och Lodger, den så kallade Berlin-trilogin, något av det bästa han har åstadkommit. Bowie var och är en hårt arbetande, mycket disciplinerad musiker.
Och plötsligt var Västberlin cool och in! Man struntade i lagar och förordningar, som ingen ändå följde och kreativiteten satte fart. De första gayklubbarna öppnades och korsbefruktningen mellan queer och underground gav musiklivet ett oerhört lyft.
Detta Berlin tog Bowie till sig – och vice versa.
Ur Bowies privata samlingar visas många intressanta prylar, bland annat foton från Berlintiden och den synopsis han gjorde till en film. Utkastet till brevet till Marlene Dietrich (som divan aldrig besvarade) finns också med.
Och många stängda dörrar, som troligen leder till något av Bowies innersta skrymslen. På en dörr står det David Bowie är inte David Jones. Genom nyckelhålet ser man ett staffli, övertäckt med en vit duk. Tabula rasa.
David Robert Jones drömde om att bli målare – i stället blev han David Bowie.
Som den främste uppfinnaren av att uppfinna sig själv på nytt började excentrikern Bowie alltid från noll. Från en tom, vit tavla.
Bowies estetiska strategi? Berlin-cirkeln sluter sig i den nya, oväntade låten från i fjol: Where are we now? Allt förändras. Berlin och Bowie inte undantagna.
Utställningen visas på Martin-Gropius-Bau till och med den 10 augusti.