Matti Raita spelar hundraårig älskare
Unge Victor ger Sylvi ett löfte som han inte kan hålla. Matti Raita känner igen manstypen som han ett år framöver ska gestalta på scenen.
För två veckor sedan hade Minna Canths klassiker Sylvi premiär i Berlin i den finländske regissören Mikko Roihas bearbetning. Reaktionerna var knappast lika häftiga som när dramat första gången framfördes 1893 på Svenska Teatern, och folk till och med lär ha svimmat, men skådespelaren Matti Raita är ändå nöjd.
– Vår version är rejält nerskalad. Det är en effektiv, passionerad och sexig föreställning på en timme och tjugo minuter under vilken Sylvi bränns upp, berättar Matti Raita.
I Dianascenens sal står fanerskivor och plexiglas radade mot väggen. I augusti ska Sylvis scenografi byggas upp här när föreställningen får Finlandspremiär i samband med Stage-festivalen.
Repetitionerna och själva premiären gick emellertid av stapeln på Ballhaus Ost i Berlin i juni. Det beror dels på att regissören Mikko Roiha i flera år bott i Berlin, dels på att föreställningen är en samproduktion mellan sju geografiskt utspridda teatrar som behövde en plats att samlas på.
– Det är kostnadseffektivt eftersom vi ändå måste repetera och bo någonstans, och Berlin har ganska låga hyror. Regissören ville också ha oss skådespelare isolerade så att vi inte skulle störas av vardagen. När vi väl var i Berlin jobbade vi faktiskt effektivt. Förstås är också inputen i form av det stora teaterutbudet värdefull, säger Matti Raita.
Förutom att stå på scenen har Matti Raita planerat musiken och ljudet för föreställningen.
– Teatern i Berlin känns inte konstig eller avvikande för mig som skådespelare eftersom utbildningen jag fått i Helsingfors inte är så konventionell. Men när det gäller musiken märker jag hur mycket mer bunden till strukturer jag är. I Berlin blir jag modigare och vågar pröva mer.
För Sylvi fick Matti Raita i uppdrag att skapa klassisk musik med en fräsch klang.
– Musiken skulle ha en borgerlig ton, förklarar han.
Olycklig giftmördare
Sylvi handlar om en ung kvinna som giftmördar sin make. Varför? För att hon är olycklig, i själen vild, men tyglad av sin betydligt äldre make och förmyndare.
Att Minna Canth skrev en pjäs om en kvinna som inte nöjer sig med rollen som hustru var förstås sprängstoff i slutet av 1800-talet.
– När jag först läste den kändes den ändå dammig. Jag tänkte på Ibsens Ett dockhem, som jag jobbat med i skolan, och som är väldigt lik. Minna Canth har säkert skrivit Sylvi med den i åtanke, och spetsat till dramat ännu mer. Men hennes övertydlighet gör också maktstrukturerna synliga. Pjäsen var säkert briljant och hardcore på sin tid, men visst tycker jag den också resonerar med vår tid.
Matti Raita spelar Victor, Sylvis ungdomskärlek, som kommer på besök och väcker hennes lust till liv.
– Det är en manstyp, ett mansgalleri, som jag känner igen. När han kommer med sin långa, ältande monolog känns det tröttsamt utifrån min egen värdegrund. Men han är inte så konstig, jag känner massor sådana typer.
Föreställningen samproduceras av Åbo Svenska Teater, Nyslotts teater, Karleby stadsteater, Wasa Teater och Klockriketeatern, som Matti Raita representerar. Efter föreställningarna i Finland blir det en Sverigeturné i Riksteaterns regi under våren 2015.
– Det är verkligen spännande att stå på scenen med skådespelare jag inte arbetat med tidigare. Lasse Fagerström och Lina Ekblad har jag sett på scenen, men vi har knappt pratat. Mervi Koskinen från Nyslott kände jag inte alls till och Pia Andersson hade jag någon gång hälsat på i skolan. Det är jättespännande att tillsammans hoppa in i en produktion som är så intim och passionerad som den här.
Skådespelarna talar både svenska och finska på scenen.
– Språket växlar utifrån vilka roller som pratar med varandra, Sylvi talar till exempel svenska med sin make Axel men finska med sin ungdomskärlek Victor. Att arbeta tvåspråkigt var ganska skönt, och motsvarar den verklighet jag lever i. Våra arbetsspråk var egentligen ännu fler. Vi har pratat tyska, engelska, finska och svenska konstant och alla har säkert blivit bättre på något språk.
Hur skulle du beskriva Mikko Roiha som regissör?
– Han är djävla bra på personregi. Effektiv, hård och krävande. Men det är ändå alltid en fest att jobba med honom.
Nya texter väntar
Matti Raita utexaminerades i fjol från Teaterhögskolan och har bland annat setts i En natt i mörkret – på spaning efter kärlekens vildaste stränder på Takomo och i Slutspel på Klockriketeatern.
– Överlag var det inte den roligaste arbetsmarknaden att komma ut på i fjol och alltid såg det inte ljust ut för mig och mina klasskamrater. Jag är väldigt tacksam över att ha ett ettårskontrakt och projekt efter det.
Parallellt med skådespelarutbildningen har han arbetat med musik och ljudteknik.
– 2004 började jag som ljudtekniker på Klockriketeatern. Jag hade sökt till Teaterhögskolan och inte kommit in, och det kändes som en naturlig väg in i teatern. Sedan tonåren har jag spelat i olika band, och har aldrig kunnat släppa musiken.
Hurdana projekt intresserar dig?
– Text, text, text. Jag tycker fruktansvärt mycket om text. I höstas var jag med i Slutspel, Becketts klassiker, och nu gör jag Sylvi som också är en klassiker, men jag läser en hel del nyskrivna texter. Jag har ett brinnande behov av att dyka in i dem, och snart lär det också komma sådana projekt.
Sylvi har Finlandspremiär på Diana-scenen i samband med Stage-festivalen 22.8.