Ny tidsskrift spanar in främlingsfientligheten
Den nya tidskriften Plir gör poetiskt och politiskt motstånd mot främlingsfientligheten i Finland.
När Sannfinländarna fick en femtedel av rösterna i riksdagsvalet 2011 kände författarna Malin Kivelä och Stella Parland sig tvungna att reagera.
– Jag köpte en enkelbiljett utomlands, jag kände att jag måste tänka. Efter valet uppstod en underlig lucka, det dröjde innan det kom någon egentlig motreaktion. En allmän jargong spred sig till många politiska partier. Plötsligt kunde man vara ”kritisk” till invandring, vilket i praktiken innebar att man öppet fick vara främlingsfientlig, säger Stella Parland.
Tillsammans med Malin Kivelä hade Stella Parland i många år drivit litteraturtidskriften Kontur. Nu började duon spåna på en ny idé, nämligen att undersöka rasism och främlingsfientlighet med konsten som verktyg.
Resultatet blev tidskriften Plir, en liten elegant bok med sidor som på gammalmodigt vis ska öppnas med brevkniv.
– När pappersmedierna är så hotade ville vi göra något som är vackert, som åskådliggör läsandet som handling. Men formatet är inte bara retro av estetiska skäl. Precis som titeln antyder ska man ”plira”, skärpa sin blick, inte bara klicka sig fram, förklarar Parland.
– Boken är det bästa formatet för arkivering, man har ännu ingen kontroll över hur länge material bevaras på nätet. Den här boken vet vi att folk kommer att kunna läsa ännu om tio år. Det är viktigt för vårt ämne är sorgligt tidlöst. I vår tidskrift finns berättelser från 30-talet till nutid. Tyvärr är främlingsfientlighet alltid aktuellt, konstaterar Ida- Maria Wikström, som står för tidsskriftens grafiska utformning.
Synlighet i Tyskland
I Plir kan man för första gången läsa den berömde författaren och filmregissören Hassan Blasim på svenska. I novellen Långtradare till Berlin får läsaren en inblick i flyktingens utsatthet i ett Europa fullt av gränser. Också författare som Ranya Paasonen och Peter Mickwitz har bidragit till tidskriften.
– Det viktiga var att det inte skulle bli banalt. Med tanke på att till och med tyska medier rapporterat om Plir och att den spridit sig till antifascistiska rörelsers webbplatser är det uppenbart att ämnet är laddat och att det finns ett behov av tidskriften. Det är samtidigt förvånande eftersom vi ju tycker det är självklart att vara emot främlingsfientlighet, säger Malin Kivelä.
Kivelä påpekar att det förstås finns en risk att man predikar för redan frälsta.
– Problemet är att det troligen är personer som tänker som vi som köper den här tidskriften. Knappast köper rasister den. Man kan fråga sig om den alls kan påverka någon. Kanske den kan stärka människor i deras kamp mot rasismen.
För att öka genomslagskraften är alla texter skrivna på både svenska och finska.
– Tyvärr finns det också en viss fientlighet mellan den finskspråkiga och svenskspråkiga kulturen med agitatorer från båda sidan språkgränsen. Att vi har både finska och svenska texter på samma blad är ett symboliskt sätt att sammanföra kulturerna och strunta i den här otroligt destruktiva företeelsen, säger Ida-Maria Wikström.
Stella Parland påpekar att flerspråkighet är en viktig del av både historien och samtiden.
– Läs historia! Behärskar du inte svenska går du miste om möjligheten att läsa finländsk historia. Helsingfors har en lång flerspråkig historia. Varför ska man nu hela tiden bort från det som är flerspråkigt? Det är jättekonstigt att vi ska låtsas vara en kultur som bara har ett språk, tvärtom blir ju språken fler, säger Stella Parland.
Plir finansieras genom ett 2500 euros bidrag från Kulturfonden och Konstsamfundet och en 700 euros insats från Nygréns stiftelse. Resten av kostnaderna har täckts genom ett privat lån. Den sköra ekonomin gör att redaktörerna inte är säkra på att det blir flera nummer.
– Det sorgliga är att det är lättare att få finansiering för projekt. Ska det vara kontinuitet i en tidskrift krävs det att man är underbetald eller investerar egna pengar, säger Stella Parland.
– Det är som om hela den finlandssvenska litteraturens och den smalare kulturens framtid hänger på att oavlönade eldsjälar orkar hålla på ... Hur har det blivit så? Det är som om det inte går att sälja något litterärt, som är finlandssvenskt, åt någon. Men ska det stoppa oss från att producera det? säger Malin Kivelä.
Symboliska typsnitt
Bläddrar man i Plir möts man av rubriker i det uråldriga typsnittet fraktur – en stil som sällan förekommer i dag.
– Typsnittet är kopplat till nazismen på 1930-talet, det har en stark anknytning till propaganda. Hitler förespråkade frakturstilen och tog in den som officiellt typsnitt för att det ansågs passa bra ihop med svastikan och för att det var det typsnitt han ansåg vara bäst lämpat för att framhäva nationens renhet, berättar Ida-Maria Wikström.
Typsnittet förbjöds emellertid 1941.
– Man påstod att typsnittet hade judiskt påbrå, men egentligen berodde förbudet på att folk inte kunde läsa det, det är väldigt svårläst. Det är symboliskt. Vi har använt typsnittet för att berätta den här historien.
Som motvikt har Ida-Maria Wikström använt typsnittet Sabon, ritat av typografen Jan Tschichold som arresterades och anklagades för kulturbolsjevism när andra världskriget bröt ut.
– Det är i sin tur väldigt lättläst. Typsnittet har seriffer som bygger broar mellan bokstäverna.
Plir finns på Arkadia bookshop i Tölö och kan beställas på tidskriftenplir@gmail.com