Vem syns i kulturen?
Om en regnbågsfamilj vill se en barnpjäs om vardagsliv tillsammans, eller en transkönad person vill gå på toaletten på Operan – bland annat då aktualiseras ofta frågan om jämlikhet på konstfältet ur hbtiq-synvinkel. Rita Paqvalén arbetar på Kultur- och undervisningsministeriets tjänst Kultur för alla, och har varit med om att ordna ett seminarium krig det här.
Om en regnbågsfamilj vill se en barnpjäs om vardagsliv tillsammans, eller en transkönad person vill gå på toaletten på Operan – bland annat då aktualiseras ofta frågan om jämlikhet på konstfältet ur hbtiq-synvinkel. Rita Paqvalén arbetar på Kultur- och undervisningsministeriets tjänst Kultur för alla, och har varit med om att ordna ett seminarium krig det här.
Du har varit med och sammanställt rapporten ”Hurjan paljon enemmän queer!”, om vad homo- och bisexuella, trans- och interkönade personer samt queerpersoner önskar sig av konst- och kulturlivet. Vad saknar de?
– De regionala skillnaderna är för det första väldigt stora – utbudet i huvudstadsregionen är något helt annat än i resten av landet. Men överlag efterlyser många konstnärligt intressanta produktioner med ett queert perspektiv eller ett innehåll som beaktar hbtiq-personers verklighet. På finska finns till exempel inga barnböcker och inga barnpjäser som handlar om regnbågsfamiljers vardag. För en del känns historiska museer inte angelägna eftersom de upplevs som helt heteronormativt mainstream-inriktade och könsnormativa i sitt sätt att visa upp historien.
Det handlar alltså inte bara om att hbtiq-personer skulle sakna ”egna rum” för upplevelser av konst och kultur, utan just om synlighet i allmänna sammanhang?
– Så är det. De egna rummen är viktiga som fristäder men mera handlar det om att hbti-perspektiv skulle inkluderas som en naturlig del i samhället, i historien, i konsten. Till exempel trans- och interkönade personer är praktiskt taget osynliga på scenen eller inom konsten, liksom regnbågsfamiljernas barn.
Vad kan man göra för att avhjälpa det här, utom att producera ny konst?
– Man kan öppna det som redan finns av historiskt material och klassiker, läsa av dem på nya normkritiska sätt, ställa nya frågor till artefakter, dokument och konstverk. Vad är inkluderat i och vad är uteslutet ur till exempel ”det nationella” på Nationalmuseet? Vilka bilder av familjen traderas på museer som handlar om vardagslivet – är det bara mamma-pappa-barn, och var finns i så fall enföräldersfamiljerna, eller barnen som växer upp med morföräldrar eller andra nära vuxna? Och varje utställning av klassiska konstverk bygger ju på nya tolkningar, prioriteringar, urval – vad väljer man att visa, vad sägs rakt ut i katalogen, vad göms i undertexten?
Ditt eget inlägg på seminariet har rubriken Också toaletter är kulturpolitik. Vad döljer sig bakom den?
– I mitt inlägg kommer jag att presentera vår rapport och hur man kan tänka normkritiskt på kulturfältet. Toaletten är ett av de verkligt konkreta tillgänglighetsperspektiven. För trans- och interpersoner kan toaletten vara otillgänglig för att de blir aggressivt bemötta eller bortmotade där på grund av att de uppfattas som inkräktare av fel kön. Hur gärna går man på konsert eller teatern om man vet att man inte obehindrat kan gå på toaletten i pausen? Det behövs alltså flera könsneutrala toaletter också på kulturinstitutioner som teatrar och konserthus.
Vad annat sysslar ni med på Kultur för alla?
– Det är en tjänst som grundades 2003 för att stödja konst- och kulturfältet i frågor som gäller tillgänglighet och mångfald. I början handlade det om kulturens tillgänglighet för personer med olika funktionshinder, numera handlar det också om mångfald mera allmänt. Vi producerar en hel del material, till exempel handböcker, rapporter och checklistor som kan laddas ner gratis, vi handleder, arrangerar skolningar, föreläser och samarbetar med olika aktörer på konst- och kulturfältet kring olika projekt. En av de roligaste sakerna jag gjort var att arrangera en workshop för museipersonal i samband med en konferens på arbetarmuseet Werstas i Tammerfors. I workshopen fick de öva sig just i att betrakta befintliga utställningar eller samlingar ur queersynvinkel och återberätta det de såg. Det visade sig att väldigt mycket kunde ses på ett annat sätt än det man vant sig vid.
Seminariet Taike Pride – yhdenvertaisuus taiteen kentällä HLBTIQ-näkökulmasta för personer aktiva inom konstlivet och för beslutsfattare i frågor som rör konst och kultur, arrangeras i dag av Centret för konstfrämjande i samarbete med Seta och Kultur för alla, på Centret för konstfrämjande, Berggatan 24, kl. 13–16.