Lust, hot och något högre
Naturen är grym och lekfull, ibland flyktigt underbar. Vi inleder HBL-kulturens sommarserie om litterära naturskildringar i en stuga utanför Katrineholm.
I Kerstin Ekmans prosa är människokroppens kreaturlighet en brysk historia. Omgivningen utmanar människan, människan svarar med den kamp som heter arbete, i arbete slits man och söndras. Men omkring vältrar naturen på i ibland obegriplig skönhet. Människan träffas av den i ögat eller näsan när hon lyfter dem från degen, konditorikassan, sömnaden.
I den roman som blev Kerstin Ekmans riktigt stora genombrott, Häxringarna från 1974, finns mycket nöd och fulhet. Boken inleder den så kallade Katrineholmssviten som fortsätter med Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus. På första sidan möter vi knektkäringen Sara Sabina Lans ”grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren”. Hon försörjer sina barn med de allra skitigaste jobben, hon skurar lagårdar och tvättar lik, hon gnor skamlöst efter ”kvarlevor och fördelar”. Boken inleds med en förnedringsscen i handelsboden, där Sara Sabina utlovas ett stycke läder om hon lyckas bita sig fast vid det i dragkamp med någon skämtsam karl. Det är värdefullt, hon biter sig fast, går hem med skammen och lädret och två gråtande barn.
Sin man soldaten Johannes Lans har hon inte mycket hjälp av och inte blir det bättre när han på trots och i fyllan ramlar på järnvägsskenorna och får benen avklippta av ett tåg. Man kan räkna ut att det då blir svårare för honom att slå henne, vilket annars varit en förnöjelse.
Sin 13-åriga dotter Edla skickar knekten Lans för att tjäna som piga vid gästgiveriet, där hon får jobba utan lön och sova på bordet i klubbrummet, med en trappa direkt upp från restaurangsalen. Någon tar för sig, hon blir med barn, föder det och dör.
Barnet blir Tora Lans, och hon får leva.
Och mot allt detta i det usla soldattorpet lyser det magiska ögonblicket som infaller en morgon ”den tiden på dygnet då daggen löser doften ur blad och gräs”. Sara Sabina bär över sin benlösa make till köksfönstret där de viskande spanar efter något.
En ”liten och vacker och grym” varelse som rinner ner för brunnskanten och hoppar upp på slaktbänken. ”Om det föll honom in och solen var tillräckligt varm och skär gjorde han konster på bänken. Han visste inte av någon åskådare. Hans päls var så fin och brun att den gnistrade i solskenet. Längst ut på rompan hade han en svart tuss, ögat var en liten pärla.” Det är lekatten – hermelinen – det gamla paret tittar på, i en ömsint intim gemenskap som vi annars aldrig anat att de har, mitt i sitt slitande liv av fattigdom och förlust.
Tora blir vittne till deras viskande glädje, för hon är på besök från stan där hon arbetar som kassörska på en restaurang. Själv fruktar hon just den morgonstunden, för hon har en gång sett råbockens parningsritual vid den tidpunkten när hon kommit hem från en dans. I Ekmans värld är reproduktionens natur för kvinnan alltid en fara, och lusten ett hot.
På bokens sista sidor är Tora åter på besök i torpet. Hon är nu själv änka efter en vacker men oduglig man, mor till hans två söner, och hon har börjat baka bröd för försäljning. Nu får baket och torghandeln vänta, för Sara Sabina ska dö och det tar den tid det tar. Tora vakar över henne inne i stugan i en vecka i maj. Inte mycket blir sagt men det väsentliga blir gjort.
När mormodern är död stiger Tora ut i söndagsmorgonen på stugtrappan och känner att vinden bär på en doft av mandel från skuggmorellens blommor som just spricker ut. ”När Tora såg denna stjärnhimmel mot lagårdsväggens gråa timmer mindes hon hur hon sett opp i den när hon var en liten flicka och hur den vita blommen snöat ner när vinden rörde den.”
Till denna magnifika död, denna chock av skönhet, allt detta patos har romanen varit på väg över tragik och komik, över groteska detaljer och vred socialrealism – här lämnar den mig i förvirrad högtidlighet. Det är mitt estetiska privilegium.
Också Tora vill stanna och se morellens korta blomning till slut, ”men det var ju alldeles omöjligt.” Hon måste nu gå därifrån, till de praktiska göromålen, den begynnande arbetsveckans limpbak, till torgkassan och de små sönerna. Allt det som kulturen bjuder oss att oupphörligt göra med naturen, med surdegens jäsning, magens hunger, kärlekens frukter.