Midsommarnovell: Tio meter
”Mamma brukade säga att en simhoppare måste ha en konstnärs själ och ett lejons hjärta.” HBL bjuder på Philip Teirs nyskrivna skräcknovell.
Första morgonen jag lägger märke till det är i mitten av maj. Vi har precis öppnat, det ligger vitsippor vid vägkanterna och jag har lovat att ta det tidiga skiftet. Tidigt betyder verkligen tidigt: jag ska vara på plats redan halv fem. Normalt är vi två personer, men Idrottsverket sparar och jag får förstärkning först under högsäsongen i juli.
Så jag infinner mig vid Simstadion varje morgon för att öppna, kollar att ingen har brutit sig in under natten, mäter vattentemperaturen, värmer alla fyra basturna, tänder i gymmet och bassängen, och går igenom andra utrymmen innan städarna kommer.
De brukar komma en timme senare, de är alla kvinnor och de säger nästan aldrig någonting till mig, stirrar bara ner på det blöta kakelgolvet och kör runt med sina moppar eller skurar bastun, skämtar ibland sinsemellan. Kanske tycker de inte att jag är särskilt intressant.
Jag får gå hem redan klockan tolv, vilket är en av fördelarna med jobbet. Jag kan ligga i parken uppe vid Torkelsbacken och läsa. Så föreställer jag mig att hela sommaren ska bli: väckning halv fyra varje morgon, snabb frukost, cykel till jobbet, förbi Fågelsången och backen vid Olympiastadion, rutiner, lunch, hem igen. Kanske en öl med nån kompis på eftermiddagen.
Just den här morgonen gör jag en runda uppe vid läktaren för att se om någon har glömt något under bänkarna. Jag bestämmer mig för att sitta ner och ta en paus. Jag är tidig och lyssnar på musik på min telefon, klockan är knappt över fyra och det är fortfarande mörkt och kallt i luften. Våren har tagit två gigantiska kliv bakåt och nu är det plötsligt minusgrader om nätterna.
Vi har haft öppet i några dagar, och det är bara motionssimmarna som vågar sig hit när vädret är så här kallt. Jag tänder en cigarett medan jag tittar på ångorna som stiger upp ur det mörka vattnet.
Först tänker jag att någon lagt på belysningen.
Vattnet ser grönt ut när belysningen är på, speciellt när det är mörkt ute.
Men det här ljuset rör på sig.
Det är ett grönaktigt ljus som far över ytan, knappt två meter långt, långsamt, pulserande, från ena bassängkanten till den andra, och sedan tillbaka igen. Det syns endast i den mittersta banan, den för snabba motionssimmare.
Jag ser hypnotiserat på ljuset tills jag inser hur märkligt det är.
Jag stiger upp och tar några steg närmare, går ner från läktaren, men då blir ljuset svagare, försvinner helt. Jag försöker ta ett steg bakåt för att se om det skulle återkomma, men nu ligger bassängen livlös och blank igen, och det hörs ingenting, inget plaskande, ingenting. Jag tänker att jag inbillat mig, så jag går ner för trapporna och in i männens omklädningsrum och tänder alla lampor, gör kaffe till mig själv och väntar på de andra. Även om jag inte är rädd har jag en olustig känsla resten av dagen.
Det händer att folk bryter sig in på natten hos oss för att ta sig ett dopp, även om vi skaffat bättre larm på sistone. De tycker att det är romantiskt. En gång hittade vi en hel parkbänk i bassängen.
Det finns vatten runt hela Helsingfors, och ändå ska de bryta sig in vid Simstadion av alla ställen. Det är fyra meter djupt i hoppbassängen. Det tar ungefär åtta timmar för allt vatten att bytas ut. Det kostar för skattebetalarna.
Men vårt reningssystem är bra, varannan vecka kommer de från miljöcentralen och mäter. Vissa dagar i juli kan man se en hinna av solskyddskräm över vattnet i bassängerna, och det fastnar på kaklet också, bildar ett lager av olja, men det är mycket bättre vattenkvalitet hos oss än på många andra ställen. Eriksdalsbadet i Stockholm är fruktansvärt. Jag har varit där. De låter familjer plaska i tävlingspoolen.
Sånt slipper man lyckligtvis på Simstadion. pH-värdet ligger för det mesta kring 7,3 och bakterienivån är acceptabel.
Själv har jag kommit hit hela mitt liv, och det är nog därför jag jobbar här. Min mamma var simhoppare och jag har alltid tyckt om den här miljön.
Jag har två fotografier av min mamma: på det ena har hon precis hoppat från tiometerstornet och tycks vara frusen precis ovanför trädtopparna. Hennes ansikte är fridfullt, som om hon riktade blicken någonstans långt bort i horisonten. Det är ovanligt, för simhoppare brukar ofta grimasera på bild.
Bilden måste vara tagen slutet av sjuttiotalet, då hon redan slutat tävla.
På den andra bilden är min storebror Mats tio år gammal och står längst framme i vårt vardagsrum, han har bara kalsonger på sig och mammas svarta klackskor. Mamma sitter bakom honom i den blåa soffan, hon har klippt håret, kort page, för att det inte ska vara i vägen då hon simmar.
Mamma brukade säga att en simhoppare måste ha en konstnärs själ och ett lejons hjärta.
Min bror hade en konstnärs själ, men jag vet inte om han hade ett lejons hjärta. Han skulle nog ha behövt det.
Två veckor efter att vi öppnat går jag och plockar löv ur den lilla barnbassängen när högtalarsystemet plötsligt skrapar till. Det är en tidig morgon med dagg på gräset, klart och friskt i luften, och den här gången blir jag faktiskt lite överrumplad eftersom ljudet från högtalaren hörs över hela området. När det inte är några människor på gräset som dämpar ljudet låter det extra ödsligt, ett burkigt skrapande ljud, omänskligt och avlägset.
Jag stannar upp och lyssnar och märker genast att någonting är konstigt: det är inte den normala rösten, den nya, som tillhör en yngre kvinna som pratar med lätt rikssvensk brytning. Den här rösten säger alla de vanliga fraserna: att hopptornet ska öppna och alla ska avlägsna sig från bassängen, men det är en inspelning vi inte använder längre, den låter minst 20 år gammal.
Jag står och lyssnar, men plötsligt klipps ljudet av, lika snabbt som det kommit på, med ett litet rosslande och ett klick.
Jag står kvar vid barnbassängen och tittar mot männens omklädningsrum med en känsla av att det är flera kilometer dit. Jag har hela barndomens känsla av stel skräck i kroppen. Jag står kvar som en idiot medan fåglarna kvittrar.
Det går säkert en kvart eller så innan jag till slut rör på mig.
Vid ingången möter jag en av städerskorna. Hon moppar golvet utanför kassan och tittar på mig.
”Hörde du det där?”, frågar jag.
”Aj vilket då.”
Hon lyfter sin mopp och vrider ur den mot hinken.
”Högtalaren?”, frågar jag.
”Jag vet inte”, säger hon. ”Jag lyssnar inte så noga. Hur menar du?”
Pappa och mamma träffades på ett träningsläger utanför Stockholm 1970. Hon ville bara hoppa och bli världsbäst, sa hon, men pappa var mer intresserad av att träffa tjejer. Han föll pladask för hennes finska osentimentalitet. Pappa är svensk, från Norrbotten i Sverige, och brukade säga att han kände sig mer hemma i Finland.
Min mamma lärde sig simma i Hagalund när hon var tio år gammal. Allt var fint och modernt och Hagalund tog emot framtiden med öppna armar. Mormor hade fått jobb i kassan och mamma lärde sig tekniker av de äldre manliga simmarna som var förtjusta i henne; en tioåring i röd baddräkt och bruna lockar. Jag har sett bilderna. Som tolvåring kunde hon redan simma fjäril och hade stark rygg.
Men det var när hon klättrade upp i tornet på Simstadion, tio meter upp, som hon förstod att det var sekunderna i luften som skulle bli hennes grej.
Mamma brukade säga att en simhoppare måste våga. Våga ta smällarna, måste vara förberedd på att det skulle göra ont.
Ulrika Knape har berättat i en intervju att det värsta som hon varit med om var ett tiometershopp 1968. Hon visste redan i luften att hon skulle slå sig. Smack mot vattnet. Ryggen före. ”Som att falla mot asfalt.”
Hon var tretton år gammal och hostade blod.
Fyra år senare sades det att hennes guldmedalj lyste över hela Sverige. Det är en vacker bild, men från en svunnen tid: den tonåriga flickan vars begåvning lyser upp en hel nation.
Folk har dött på Simstadion. Det har hänt att överviktiga medelålders män fått sjukdomsattacker i bastun. En gång halkade en man i 20-årsåldern vid poolkanten och slog i huvudet, jag var där. Han hade druckit och kunde knappt stå på benen, så det hade antagligen kunna hända var som helst.
Det här är någonting annat, det förstår jag genast när jag hör skrik från bassängen och vattnet plötsligt blir rött, som om någon hällt ut en stor hink med karamellfärg.
Besökarna trycker ner varandra när de försökte ta sig upp, och jag och badvakterna får dra upp dem, en efter en, innan vi ens har en chans att se vad som har hänt. En av våra badvakter har hoppat i, men ser ingenting, eftersom vattnet är så grumligt.
Det är sommarlov nu och Simstadion är fullpackat med familjer, tonåringar, ungdomsgäng och motionssimmare. Det är en varm dag och allt känns overkligt, som om det är en dröm. Jag inser det först efteråt: medan vi lyfter folk ur vattnet hör jag högtalaren skrapa igen, samma röst, samma äldre kvinnliga utropare, och samma plötsliga avbrott.
Vi är självklart tvungna att evakuera. Medan vi väntar på ambulansen slussar vi ut människor i hundratal.
Under tiden simmar badvakten omkring i vattnet och försöker hitta den skadade.
Flera hoppar i, dyker ner, men bassängen är tom. Vattnet har klarnat nu och man ser bättre. Det finns ingenting, ingen kropp, ingenting som tyder på en olycka annat en den mörka, röda färgen.
Vi skickar vattenprover till Valvira och de kommer tillbaka några dagar senare. De har hittat spår av blod i vattnet, men har ingen förklaring. Vi väntar oss att någon kund ska höra av sig, men ingen gör det, och vi öppnar igen två dagar senare efter att vattnet bytts ut och kollats flera gånger. När tidningarna ringer är det enda vi kan säga att vi ska se över våra rutiner. Jag går hem från jobbet på dagarna men jag har tappat matlusten, kan inte äta lunch, går direkt i säng. Jag undrar om jag har blivit sjuk, men jag har inte feber.
Min bror flyttade hemifrån så fort han tagit studenten, innan han ens gjort sin militärtjänst. Han hade inga besparingar, inga planer, inga ambitioner annat än att leva billigt i kollektiv i Stockholm – han hade hört att finska ungdomar fick jobb inom vården där. Han hade samlat ihop lite småpengar i köket på en restaurang på Albertsgatan, där han diskade och städade.
Mats tog båten den 17 december 1989. Jag var nio år gammal, och jag minns inte när han reste, men jag minns den där julen, för den tycktes vara i en evighet: pappa gick omkring rastlöst i lägenheten, med ansiktsuttrycket hos en person som glömt någonting viktigt och försöker komma på vad det är, som om han letade efter något. Jag förstod intuitivt att jag inte skulle störa honom.
Jag och mamma gick hem på kvällarna från simhallen i Berghäll, genom blöt snö, medan spårvagnarna gnisslade. Jag minns det våta håret under stickade yllemössor, det eviga kliandet i pannan.
Jag blev aldrig bättre på att simma, jag hade ständigt en känsla av att jag frös. Mamma sa att det berodde på att jag var så mager, och hon sa ofta att Mats hade kunnat bli en elitsimmare om han hade fortsatt träna. När hon talade om honom fick hon något avlägset i blicken.
Det som gjorde att jag ändå följde med henne var att jag inte ville vara hemma med pappa. Och så kvinnorna: jag följde mamma till kvinnornas omklädningsrum, och jag gillade den gemenskapen, jag tyckte att mamma alltid växte lite när vi kom till simhallen.
Hon hade allas blickar på sig. Mamma var känd i det lilla universum som utgjorde Helsingfors simkretsar. Där var hon för evigt känd som hon som hoppade mot Ulrika Knape i VM 1974. Hon var bara ett par poäng från att bli världsberömd.
Efter blodet i tävlingsbassängen börjar allt märkligare saker hända. Ljudet i högtalaren hakar upp sig och spelar gammal finsk schlager mitt på dagen – det brukar vanligtvis spelas på söndag kväll när vi har radion på genom högtalarna.
Duscharna fungerar inte som de ska, de börjar plötsligt spruta skållhett vatten på besökarna. Vi får klagomål och tidningarna ringer. Vi kallar in experter men ingen hittar några fel. Tredje veckan i juli är det som om det lugnat sig, och allt verkar ett tag som vanligt.
Men en morgon när jag går förbi poolen ser jag det där ljuset igen, ett svagt grönt ljus som rör sig längs banan i mitten av tävlingsbassängen, långsamt, från en kant till en annan. Det är ljust ute nu så det syns inte lika bra.
Jag kallar på min kollega Katri som också hjälper till, eftersom det är högsäsong. Hon befinner sig vid kaféet och vecklar ut parasoll.
”Kom hit”, viskar jag så hårt jag kan över området.
Hon verkar inte höra någonting, så jag ropar, hela tiden med blicken på det märkliga ljuset i bassängen.
Hon kommer fram och undrar vad det gäller.
”Titta”, säger jag, och pekar.
”Vad är det?”, frågar hon.
”Jag har ingen aning”, säger jag.
”Jag ser ingenting.”
”Klart du inte ser”, säger jag. ”Du måste titta ordentligt”.
”Var då?”
På något sätt är jag mer fascinerad än rädd.
”Kolla”, säger jag och pekar.
I det gröna ljuset syns en svart kontur, i kanske tio, femton sekunder. Sedan syns ingenting mer.
Katri rycker på axlarna och går tillbaka till kaféet. Jag vet inte vad hon sett, men jag är säker på att jag sett en kropp i vattnet.
Min bror kom hem från Sverige ibland. Vi talade om musik, om böcker, och om hans liv. Han hade skivor med sig och vi lyssnade på Stone Roses och Echo & The Bunnymen i mitt rum, på hans gamla lp-spelare.
”Livet handlar om att hoppa”, sa han, en kväll när han låg i min säng. Jag satt på golvet bredvid.
”Fritt fall.”
Jag frågade inte vad han menade. Jag var tretton år gammal och pappa och mamma hade separerat. Jag ville att han skulle stanna hemma och rädda mig från mitt liv, som hade börjat kännas allt mer tomt och meningslöst, men jag vågade inte be honom om det. Jag tänkte nog att jag också skulle resa bort en dag.
”Visst kan man göra små konster på vägen ner”, fortsatte han. ”Jag menar, om man är skicklig som mamma kan man bryta vattenytan utan att skada sig. Men oavsett vad man gör i luften landar man förr eller senare. Alla landar, också de som hoppar och får höga poäng. Det enda man kan göra är att fördröja det med någon sekund.”
Jag minns honom i vårt vardagsrum, han var lång och jag tänkte på vad mamma sa: han hade nog kunnat bli en bra simmare. Jag minns att jag samlade mod till mig den sista kvällen han var hemma, att jag frågade:
”Får jag följa med?”
Jag hörde själv hur hopplöst det lät. En barnslig fantasi.
Han såg på mig ett tag, men slog ner blicken, såg ledsen ut.
”Nej, du ska ju vara här med mamma. Det förstår du väl?”, sa han.
Mamma älskade Mats. Varje gång han kom hem syntes det på henne att hon levde upp, det gjorde vi ju alla.
Men efter hand kom han hem allt mer sällan.
När han ringde bad mamma att få prata med honom, och när jag gav henne luren verkade det alltid som att han tappade talförmågan som han precis hade haft, för deras samtal blev allt mer ansträngda och korta.
Julen 1995 var den första då han inte kom hem. Jag hade sett fram emot att se honom, det hade vi alla, men han hörde inte av sig till oss.
Först efter nyår ringde han, förvirrad, och bad om pengar.
Så småningom ville jag inte att han skulle ringa alls, för jag såg hur ledsen mamma blev. Jag förstod aldrig riktigt vad det handlade om. Pappa hade rest till USA för att jobba och precis kommit hem, och nu försökte mamma få honom att resa till Sverige och hämta Mats, men han vägrade, sa att Mats inte längre var hans son.
Mamma gick till simhallen varje dag och jag följde med, fast jag aldrig blev bättre på att simma. Jag fick flickvänner, slukades upp av fotboll, kunde inte hela tiden hålla en plats för Mats i mitt huvud.
När han ringde sa jag att mamma inte ville prata med honom. Jag ville inte ha honom i vårt liv.
Det räckte med mamma och mig.
Det finns en ensamhet i simhoppandet. Det förstår inte de flesta människor. Att tävlandet består av hängivenhet och ensamhet. Att stå uppe i det där tornet när det är bara ett par grader på plus. Och det blåser. Ingenting annat existerar. Det är bara man själv och hoppet.
Mamma åkte till simstadion varje vår när de öppnade, också när hon blivit äldre. Därför kommer jag också hit.
Mats kom hem en sista gång. Det var ett par dagar före jul och jag var ensam hemma. Jag öppnade dörren när det ringde men när jag såg att det var han släppte jag inte in honom.
Jag var sexton år gammal och för första gången tyckte jag synd om honom: jag såg hur eländig han såg ut, hur djupt insjunkna hans ögon var, hur hans byxor nästan föll av. Det var inte min bror längre, det var en vålnad, en skugga. Jag äcklades av honom.
”Vi vill inte se dig. Förstår du inte att mamma hatar dig?”, sa jag.
”Får jag prata med henne? Snälla, kan du säga att hon kommer hit?”
Han försökte tränga sig förbi mig men det var inget problem för mig att hålla emot. Han var svag och jag var stark. Han tryckte in foten i dörrspringan men jag höll emot så kraftigt att dörren klämde den. Han ryckte snabbt bort foten och jag låste dörren. Jag satte mig i köket medan han ringde på, han höll på i säkert en timme tills han gav upp. Bankade, ringde på dörrklockan, grät där ute. Jag öppnade inte.
När mamma kom hem på kvällen hade han tydligen gått. Det var sista gången jag såg honom.
Klockan är åtta när vi stänger kassan. Klockan halv nio måste alla vara ur bassängen, och kvart före nio ska alla ha duschat klart. Området ska vara tomt klockan nio.
På sistone har jag märkt är att det tycks ha börjat växa ett kalklager på väggen i omklädningsrummen. Jag säger till städerskorna men de säger att allt är normalt, jag går till och med till väggen och pekar, men de påstår att det ser rent ut, så nu måste jag komma till jobbet tidigare och gnugga väggarna själv. Det gör att jag kommer hit redan halv fyra, även de dagar jag har kvällsturen, som nu.
Kvällsturen betyder att jag ska städa undan, släcka, gå igenom läktaren för att titta så att ingen glömt nåt, kolla så att ingen gömmer sig i bastun efter att alla gått hem. Det har börjat bli mörkt om kvällarna, och efter stängningsdags ser man knappt någonting längre. Säsongen är snart slut.
Känslan är så stark att jag fryser till.
Och jag inser: det är min bror som har klivit upp ur vattnet. Han rör sig inte, står bara stilla vid bassängkanten och tittar på mig. Jag vänder huvudet och ser att han är lika mager som när han dog, eller magrare, med en grönlysande, blek hudfärg. Han har samma kläder som på begravningen, samma svarta kostym som de klätt upp honom i, men kläderna är blöta och klistrar sig fast på hans tunna kropp, i slimsor, så jag kan se hans lår och armar.
Det var hit vi brukade komma när han ännu bodde hemma. Mats och mamma klättrade upp i tornet och hoppade, medan jag satt nere på gräsmattan och såg på. Han dog en vecka efter att han varit hemma, men jag berättade aldrig för mamma att jag sett honom.
Han tar några steg mot mig och jag står kvar.
Jag tittar på Mats och inser att han fortsätter röra sig mot mig, så jag tar några kliv bakåt mot barnbassängen, mot hopptornet.
Han hasar sig mot mig, långsamt. Högtalaren kommer plötsligt på: en vemodig finsk schlagerlåt på låg volym. Rösten som säger: hopptornet har öppnat.
En impuls får mig att börja klättra. Trappsteg för trappsteg, uppåt. Det är många år sedan jag var här. Jag vågade aldrig hoppa, inte som mamma, inte som Mats. Jag var alltid för feg, frös för mycket.
Jag går förbi femman, upp till sju och en halv meter och stannar där och tittar ner.
Det är kallt här uppe. Det har blivit mörkt, ett kompakt augustimörker som man nästan kan röra vid.
Jag tittar ner och ser att han står under hopptornet nu. Han vänder huvudet uppåt mot mig, långsamt. Vi får ögonkontakt. Han har samma vädjande ansiktsuttryck som då, i trappuppgången, samma insjunkna ögon, samma bleka
ihåliga ansikte. Melodin från högtalarna ekar över hela området.
Han går till trappan och börjar kliva högre upp.
Jag kommer upp till tian och tittar ner medan min bror närmar sig.
Jag går ända ut till kanten, redo att falla. Tittar ut över Tölö och Olympiabacken. Han är här uppe nu, jag behöver inte ens vända mig, men jag känner hans närvaro, hans andedräkt, tätt inpå mig.
Jag släpper, faller. Jag märker inte när jag träffar vattenytan, men plötsligt är jag djupt nere och låter vattnet omsluta mig, sjunker så långt ner i mörkret som jag kan.