Diskret byggnad – starkt innehåll
Med popkonstens stora namn, en världspremiär av Eija-Liisa Ahtila och ett fiktivt museum som kritiserar kommersialismen hoppas Serlachiusmuseet Gösta mer än fördubbla besökarantalet – 100 000 per år är målet. Arkitekturen är väl inbäddad i miljön; nybyggnaden är större än den först verkar.
En byggnad som för en dialog med landskapet och med den äldre byggnaden var målet för den spanska trio som vann arkitekttävlingen. Det fungerar. Den nybyggda Göstas paviljong ansluter sig diskret till den gamla herrgården i tegel som om ett mycket större rymdskepp försiktigt dockade vid moderskeppet.
Nu befinner vi oss ändå i en jordnära miljö, på Joenniemi herrgård en bit utanför Mänttäs centrum.
En byggnad som ska smälta in i landskapet är väl motsatsen till wow-arkitektur?
– Jag har inget mot wow-arkitektur, ifall det är vad man vill kalla det. I vissa kulturer och på vissa platser vill eller behöver man monumentalitet. Varje plats förtjänar sin egen arkitektur. Här ska byggnaden vara en del av något som redan existerar, ett nytt lager till det som fanns, säger Héctor Mendoza från den Barcelonabaserade arkitektbyrån MX_SI.
Det är inte bara det nya museet som är dragplåstret, utan konsten.
Inomhus är känslan sober, utan att vara steril – det mesta är byggt i trä. Över 20 kilometer granbräder har gått åt. Färgskalan i vitt, grått och svart lyses sommartid upp av grönskan utanför.
– Vi gjorde ritningarna som ett experiment, vi trodde aldrig att vi skulle vinna. Vi är ju främlingar i Finland, vi använder mer betong och stål och planerar för urbana miljöer. När tävlingen utlystes föreslogs det att man skulle använda trä, också för strukturen.
Fanns det överraskningar i slutresultatet?
– När en byggnad är klar kommer en dimension till. Upplevelsen blir annorlunda. Det var positiva överraskningar, speciellt att reflektionerna i glaset är större än vi räknade med. Det är som om byggnaden dras isär och släpper in landskapet.
Byrån får ibland små uppdrag direkt, men deltar mest i tävlingar.
– Vi kommer från arbetarfamiljer och har inga politikerkontakter, så tävlingar är enda möjligheten, säger Mendoza (f. 1974 i Mexico City).
15,7 miljoner var den första uppskattningen av budgeten för nybygget. Slutsumman uppgick till 19,5 miljoner.
– För en privat aktör är det inget problem. En annan fördel är att man inte behöver konkurrensutsätta allt, säger museets ekonomichef Juha Roponen.
Kommentar till institutionen
Riiko Sakkinen iklär sig rollen som museichef för Museum of No Art (Muna), ett fiktivt museum tömt på konst. Det som erbjuds är en liten shop med muggar och nallebjörnar. Göstas museichef Pauli Sivonen beställde uttryckligen ett verk som kommenterar museiinstitutionen.
– Jag har inte själv planerat eller rört något av det som finns på utställningen, som museichef är min uppgift att komma med önskemål och godkänna det som görs.
Fiktiva figurer ses i alla andra roller. Arkitekten kommer från en mangaserie och Charlotte York från Sex and the City är kurator.
– Jag vill egentligen inte göra konst om konst, men för Pauli var det viktigt med ett ifrågasättande verk. Han försöker skapa ett museum som är så bra som möjligt, jag försöker göra ett så dåligt som möjligt.
Det enda som finns på Muna är den kommersiella delen av ett museum.
– Vilken tavla är det första man ser när man kommer in på Kiasma? Den med sponsorernas namn, och de påverkar också innehållet. För tillfället har Kiasma en utställning som är reklam för Marimekko. Jag skapar ett dystopiskt museum där pengarna är allt som betyder något. Kiasma gör det på riktigt. Jag skulle inte bli förvånad om det blir en McDonald’s-utställning inom tio år.
Hur ser du på Guggenheim?
– Jag förstår inte hur Guggenheim skulle kunna innebära något värre än att Marimekko sponsrar Kiasma. De som stöder Guggenheim borde vara emot det, för det kommer inte att dra några större mängder turister. Och de som motsätter sig borde stödja museet, för det kommer att bli bra utställningar, säger Sakkinen.
Samarbete med konstnärer
Även om Serlachiusmuseet Gösta börjar satsa på nutidskonst är de äldre verken i samlingen fortfarande viktiga.
– Vi försöker inte arbeta som Kiasma. Vi vill ha en egen röst, med ett tightare samarbete med konstnärer och kuratorer. Ett exempel är Eija-Liisa Ahtilas verk som går direkt till samlingen. Ett annat är att det är museet som byggt Riiko Sakkinens Muna, säger Pauli Sivonen.
Sivonen ville ha en konstnärs kommentar till det maktens palats som ett museum är.
– Riiko ger en dystopisk bild av ett museum, men där finns mycket sanning. Kommersialismen tar över. Om det här var ett museum i Paris eller London skulle det finnas en Superpop-shop i samband med utställningen.
Utställningen Superpop är kuraterad av Timo Valjakka och visas i museets största sal. Här för Jiri Gellers dödskallar en dialog Damien Hirsts kristallprydda dito. Det glittrar också om många andra verk, och märkligt nog om ändarna på de rätt klumpiga mellanväggar som behövs när man visar 130 verk av 63 konstnärer i en enda stor sal.
Den finländska konstnären Leo Lindsten matchar Roy Lichtensteins seriestil och utställningen kan ståta med ett trettiotal verk av Andy Warhol. Bland annat visas ett porträtt av Leo Castelli, galleristen som skapade popkonstvågen.
Tornseglarens sätt att se
En premiärvisning av ett Eija-Liisa Ahtila är sällsynt i Finland. Installationen Studier i Dramats Ekologi 1 påminner om en föreläsning, där ämnet är möjligheten att föra en dialog med andra levande organismer. Kati Outinen har rollen som berättare.
– Jag ville göra ett direkt och klart verk. Om man bara använder bild för att visa vad man menar går budskapet många förbi, säger Ahtila.
Olika djur har olika tidsuppfattning, på samma sätt som filmberättande. Små djur med snabb ämnesomsättning, som tornseglare, kan varsebli fler detaljer på kort tid liksom film i slow motion kan få oss att se rörelser vi annars inte hinner uppfatta.
– Kameratekniken är en förlängning av människans varseblivningssystem. En fråga är vad den här tekniken får till stånd, vad den visar. En annan fråga är vad vi vill se. Liksom grekerna gjorde friser över sina krigssegrar använder vi bilder för att förstärka vår identitet.
I videoinstallationen leker de medverkande puppor och klättrar i träd.
– Tankeleken är inte alltid superallvarlig, men min tanke är att människan kan närma sig den andra genom att föreställa sig, och därigenom förstå den andra.
GÖSTAS PAVILJONG
• Nybyggnaden är ritad av Héctor Mendoza, Mara Partida och Boris Besan på arkitektbyrån MX_SI, baserad i Barcelona.
• Arkitekterna fick Spaniens största arkitekturpris för planeringen av Gösta 2013. I motiveringen poängteras den fina integreringen i miljön och det traditionella byggnadsmaterialet trä.
• 579 förslag kom in, av arkitektbyråer från 42 länder. Det är det största deltagarantalet i en finländsk arkitekttävling och kan jämföras med 540 förslag för Centrumbiblioteket i Helsingfors.
• Göstas paviljong, som till ytan är 5 700 kvadratmeter började byggas i november 2012. Kostnaderna på 19,5 miljoner betalades i sin helhet av Serlachius stiftelse.
SOMMARENS UTSTÄLLNINGAR
• Superpop kombinerar klassiker som Andy Warhol och Roy Lichtenstein med finländsk popkonst och nutidskonst.
• Muna, Museum of No Art, är Riiko Sakkinens fiktiva museum utan konst.
• Eija-Liisa Ahtilas fyrakanaliga videoinstallation Studier i Dramats Ekologi 1 är ett beställningsverk gjort direkt för konstmuseet Gösta.
• I den äldre delen av konstmuseet visas verk från stiftelsens samlingar.