Veckans dj: Senaste nytt från Amerika
Festivalaktuella tonsättaren Matthew Whittall tar HBL:s läsare på en guidad tur i nordamerikansk musik av i dag.
Teostopristagaren 2013, tonsättaren Matthew Whittall har planerat programmet för Kallio-Kuninkala kammarmusik, som pågår i Tusby och Träskända nästa vecka.
– Jag föreslog en rad namn och olika kompositörer som jag tyckte vi borde höra mera av i Finland och på det sättet föddes festivalen, säger Whittall som sammanställt programmet tillsammans med flöjtisten Hanna Kinnunen och harpisten Lily-Marlene Puusepp.
Whittall är uppvuxen i Kanada men bosatt i Finland sedan flera år. Musiken på hans låtlista består av amerikanska och kanadensiska kompositörer, kompositörer som också kommer att höras under festivalen vid Tusby träsk.
Bland tonsättarna finns enligt Whittall några av Nordamerikas intressantaste röster just nu, bland andra New York-baserade Judd Greenstein och kanadensiska Jocelyn Morlock. I Whittalls beskrivningar av verken förekommer termer som postminimalism, quiet simplicity (stillsam enkelhet), impressionism, neoklassicism och amerikansk experimentalism.
Hur kom du fram till alla ismer?
– Vi ville göra något annorlunda. I Finland är den samtida konstmusiken så starkt knuten till den centraleuropeiska modernistiska traditionen, medan den bara är ett alternativ bland andra i Nordamerika. Postminimalismen håller på att bli en väldigt inflytelserik skola, därför tror jag det är viktigt att se på vad som håller på att ske där.
Handlar det också om skillnader i förhållande till populärkultur, att man är mer benägen att integrera populärt och seriöst i Amerika än i Europa?
– Jo, men det handlar också om en annan sorts samverkan. Bara för att populärkulturen integreras betyder det inte att man är populist. Till exempel är Ilari Kailas (i Finland född tonsättare bosatt i New York, red. anm.) musik väldigt tuff, likaså Keeril Makans.
Flera av verken på din spellista är rentav delikata, känsliga och sköra.
– Det beror på att jag fascineras av den sortens musik, musik som inte förlitar sig på händelser och linjär utveckling.
I sommar hörs din musik förutom i Tusby också i Viitasaari, Nystad och Raumo, och just nu håller du på att lägga sista handen vid ett verk för RSO:s säsongsöppning i september. Vill du själv tillägga något?
– Jag hoppas folk kommer och lyssnar. Det är ett härligt program, och något av det finaste för mig är att få höra den här musiken live.
Kallio-Kuninkala kammarmusik ordnas den 12–15 juni i Tusby och Träskända. Mera info på kalliokuninkalafestival.wordpress.com.
MATTHEW WHITTALLS TIO TIPS
Judd Greenstein: Change (NOW Ensemble)
Judd Greenstein är enligt min mening den mest begåvade och mångsidiga i den så kallade New New York-skolan av unga tonsättare. Jag är väldigt glad över att få presentera hans musik för en finsk publik. Hans musik är fräsch och lyrisk, alltid fängslande och förenar klassiska och populära idiom på ett fullständigt organiskt sätt och mycket personligt, omedelbart tilltalande. Change är ett utmärkt sätt att komma in i hans värld.
Belinda Reynolds: Dust (Claricello)
Ett av våra teman i år är in memoriam-verk. Belinda Reynolds musik är generellt rätt uppåt (upbeat), såsom mycken postminimalistisk musik, men det här verket inbegriper essensen av stillsam enkelhet (quiet simplicity). Det är ett monument över 11 september-attackerna, men undviker helt och fullt överdrivna effekter och skapar i stället rum för reflektion. Verket är en av hörnstenarna i vårt program på Halosenniemi.
Jocelyn Morlock: Oiseaux bleus et sauvages (Vancouver Symphony, Bramwell Tovey)
Jocelyn Morlock är en av Kanadas intressantaste yngre röster. Hennes musik är en driven blandning av impressionism, neoklassicism och postminimalism med tydliga inslag av asiatiska traditioner såsom gamelanmusik från Bali. Det här vackra orkesterverket är en härlig inkörsport till hennes musik och fångar hennes underfundiga humor och exakta kontroll över instrumentalfärg.
Lee Hyla: Stråkkvartett nr 3 (Lydian-kvartetten)
Lee Hyla är välkänd på den amerikanska scenen för ny musik för sina starka, skickligt skrivna verk. Tyvärr är han inte lika välkänd i Europa. Den här kompakta kvartetten är ett av hans mest representativa verk, stundom lyriskt, fundersamt, hårdfört och strävt, som en tour de force för instrumentalisterna, ett djupt expressivt, varierande verk.
Keeril Makan: Zones d’accord (Alex Waterman, cello)
Keeril Makan är rotad i den amerikanska experimentalistiska traditionen och flera av hans verk har ett politiskt budskap. Makan utforskar här den ljudande verkligheten av en cello – av trä, tagel och strängar – snarare än instrumentets sedvanligt lyriska idiom. Detta är ett mycket meditativt, stundom våldsamt stycke som försöker balansera mellan oljud och konventionella ljud. Makans andra verk på festivalprogrammet, Nothing is More Important, är mycket vackert och lyriskt.
Melissa Hui: One Voice (Patricia Monson, flöjt)
I likhet med Keeril Makan anslår kanadensiska kompositören Melissa Hui ett personligt tonfall i det här stycket. Hon isolerar de "dåliga" ljuden som hon producerade när hon började spela flöjt och gör dem vackra och transcendentala genom att bygga hela stycken kring dem, på samma sätt som sprickan i en keramisk tekanna bara gör den perfektare och mera karakteristisk.
Clément Janequin: Le chant des oyseaulx (Ensemble Clément Janequin)
Ett annat av festivalens teman är den franska och engelska renässansen. Janequin är kanske min favorit bland de förtonala kompositörerna. Den här chansonen, som jag har arrangerat för en instrumental kvartett, är ett virtuost verk fullt av häpnadsväckande vokala effekter och färggranna, kakofona framställningar av fågelsång.
Ilari Kaila: Kellojen kumarrus (Jacob Rhodebeck, piano, Escher-kvartetten)
Ilari Kailas pianokvintett är ett led i in memoriam-temat och avslutar festivalen. Det är en konsert för piano skriven till minnet av den unga pianisten Hanna Sarvala, ett djupt känt stycke som på kort tid omfattar ett helt spektrum av känslor, från stilla sorg till triumferande bekräftelse.
Aki Yli-Salomäki: Odota (Otto Tolonen, gitarr)
Aki Yli-Salomäki är en nära vän och en av mina favoriter bland levande finska tonsättare. Hans musik är i regel rätt stillsam och reflekterande, andas både djupt och sakta, som i Odota (Vänta). Ibland kan hans material också ta sig uttryck i vilda virtuosa, extroverta utsvävningar, som i klarinettkvintetten Nightfall som inleder finalkonserten.
Maurice Ravel: Le Tombeau de Couperin, VI. Toccata (Alexandre Tharaud, piano)
Ännu ett tema på årets festival är de franska fin-de-siècle-kompositörerna och de som influerats av dessa, bland andra Greenstein, Morlock samt undertecknad. Flera av festivalens teman förenas i Ravels utomordentligt fina pianostycke som framförs i ett relativt färskt arrangemang av Jocelyn Morlock för flöjt, viola och harpa, en sammansättning som först utnyttjades av Claude Debussy, vars cellosonat inleder festivalen.