Levande och döda poesiälskare
Den österrikiska thrillerförfattaren Ursula Poznanski har skrivit en deckare om en Facebookgrupp som heter Levande lyrik och består av medelålders européer.
- Född: 1968 i Wien, ”pappa var nånting med olja och export, mamma var hemmafru och sekreterare, inget akademiskt”.
- Studerat: En massa ämnen, ”men största delen av tiden när jag var mellan 18 och 28 tillbringade jag på operascenen i vackra kläder, som statist”.
- Arbetat som: Journalist och författare.
- Bor: I Wien, ”men jag skriver om Salzburg eftersom det är en fin stad med kultur och problem och natur, nära tyska gränsen, dynamiskt, och jag har ett sommarhus i närheten”.
- Familj: En 15-årig son.
- Läser: ”Om vi talar om kriminalfiktion så gillar jag Liza marklund, Henning Mankell – och så klassiker som Agatha Christie”.
- Kriminalförfattare på tyska som vi borde upptäcka: Wulf Dorn, Arno Strobel, Sebastian Fitzek, Thomas Raab, ”hur kunde jag få ihop en lista med bara män!?”.
Den är spännande och bedrägligt trivsam och i grunden hemsk, som en klassisk deckare ska vara, konstaterar jag när jag läser på inför intervjun. Österrikiska Ursula Poznanski besöker Helsingfors för att hennes andra deckare, Blinde Vögel, om Beatrice Kaspary, kriminalkommissarie i Salzburg, utkommer på finska (Sokeat linnut, Atena).
Rilkes panter och andra
Det fanns en tid när referenser till högkultur, särskilt skönlitteratur, var kriminalgenrens rutinstoff (Maria Lang, Josephine Tey, Amanda Cross med flera). Det var innan de luggslitna privatdetektiverna och de snuviga vardagspoliserna gjorde intåg.
I Blinde Vögel diskuterar Facebookgruppen Levande lyrik dikter av Rilke, Hugo von Hoffmansthal och Gottfried Benn, under ledning av en kultiverad professorshustru. En dag hittas en av medlemmarna död på en campingplats utanför stan. Då träder vardagspolisen Kaspary med sitt skilsmässostrul och sina kallnande kaffemuggar in på scenen.
Det var trevligt att läsa om hur medelålders människor använder Facebook – tonåringar säger "du tar fb helt för mycket på allvar" "du fattar inte det här med trolling", "ingen är längre på fb". Men Facebook är ju fullt av tanter och farbröder som gör helt egna saker där efter att de yngre gått vidare till appar som Tinder och Whatsapp.
– Facebook var utgångsidén för boken. Det intressanta är att man träffar folk där utan att träffa dem på riktigt, man tror man känner dem men man känner dem inte, man exponerar sig själv utan att vara hemskt personlig. I min roman handlar det att man också kan komma att avslöja sådant som man inte vet att man avslöjar, något som är väldigt betydelsefullt för någon annan, säger Poznanski.
Unga människor har sitt superladdade intensiva nu och sin ovissa framtid, äldre människor har sina tradiga och tragiska historier som slingrar sig långt bakåt i decennier av Europas historia. Rilkes fångna panter ("Hans smidigt starka steg, den mjuka gången, / där han sitt trånga, snåla kretslopp går ...") väcker ekon av helt annorlunda pantrar. Mera ska inte avslöjas.
–Jag gillar verkligen Facebook och tillbringar alldeles för mycket tid där, säger Poznanski glatt.
– Och poesi älskar jag bland annat för att poesi handlar om att tolka, att det finns betydelser under ytan, en komplikation i syftningarna. Jag skulle inte ha fått ut någonting intressant av en fb-grupp kring till exempel hundavel, det är inte min grej alls.
Smurf eller kadaver
I den föregående boken om Beatrice Kaspary, Fünf, spelade geocaching en viktig roll – en gps-stödd variant av skattjakt utomhus. Man lägger ut skatter i terrängen tillsammans med en loggbok, som hittaren ska skriva i och sen lämna skatten åt nästa letare att hitta, med stöd av koordinater eller andra ledtrådar.
Är det en strategi du har, att ta in teknik eller sociala medier som element i en klassisk mordstory? Alltför mycket information om sånt kan vara litet avstötande för vissa läsare, till exempel mig.
– Min 97-åriga moster läste Fünf och förstod allt, så du kan nog också läsa den. Jag började med geocaching för att det var enda sättet att locka med min då 11-åriga son utomhus. Och medan vi letade efter Tupperware-askar med loggböcker och plastsmurfar i terrängen utanför Wien och Salzburg slog det mig att man ju aldrig kan veta vad som finns gömt där i cachen när man väl hittar den – en smurf eller ett kadaver. Men nej, jag har ingen "master plan" för det här. Det är ingen sån här grej med i Kasparys nästa case.
Ursula Poznanski har arbetat som journalist med bland annat medicin som specialitet. Obduktionsrapporter läser hon utan svårighet, men har tillsvidare inte känt sig lockad av Patricia Cornwell-skolans fixering vid rättspatologi.
– Men jag förstår ju den här fascinationen för vad som gömmer sig innanför våra kroppar. Det gemensamma vi alla har, blod och tarmar och hjärnsubstans och nervbanor, som vi är nyfikna på men som vi aldrig skulle vilja se på riktigt, särskilt inte våra egna. I fiktionen kan vi få kika in lite, på tryggt avstånd. Det är kanske samma logik som med kriminalfiktionen över huvud taget. Vi vill bli rädda, men samtidigt känna oss i säkerhet. Och det intressantaste för mig när jag skriver är inte själva mördandet, liken, utan processen som avslöjar det klassiska "whodunnit?" och motivet – vägen fram till "vem och varför?".
På svenska utkom nyligen Poznanskis roman för unga vuxna, Erebos, som handlar om onlinerollspel. Där visar hon upp "ett närmast absolut gehör för den inbitne rollspelarens själsliga anatomi. Riktigt, riktigt bra är det", tycker DN:s recensent Steven Ekholm. Förutom med Beatrice Kasparys vidare öden är Poznanski för närvarande sysselsatt med en dystopitrilogi för unga läsare.
Hon ser ingen stor skillnad på att skriva för unga eller äldre, säger hon.
– Men jag tycker faktiskt att unga skall bekanta sig med vissa historiska fakta i en annan kontext än skönlitteraturen. Jag skulle inte skriva hemskt närgånget och detaljerat om folkmord eller Förintelsen i en ungdomsroman. Hos oss i Österrike hör det till läroplanen att besöka förintelseläger med skolan, och bra så.
Den som letar efter Poznanskis produktion på engelska skall söka på "Ursula Archer" – hennes engelska förläggare tyckte nämligen att Poznanski var ett för svårt namn för den potentiella läsekretsen.