60-årsintervju med Anja Snellman
Författaren Anja Snellman är van vid att offentligt hålla låda om sig själv. Nu vänjer sig den blivande psykoterapeuten Anja Snellman vid att lyssna på andra.
Två hundar skäller hjärtligt när jag kliver in i Anja Snellmans nyinredda mottagning i centrum av Helsingfors. Här ska Snellman, när hon om ett år blir klar med sin psykoterapiutbildning, ta emot klienter och rummets atmosfär är en kombination av hemtrevlighet och professionalism.
Beslutet att satsa på psykoterapi är inte taget ur luften. Redan som ung på 1970-talet valde Anja Snellman mellan två alternativa yrkeskarriärer. Plan A var att bli författare.
– Men jag garderade mig. Om inte mina manus hade blivit antagna hade jag satsat på psykologi, säger Snellman.
Plan B behövdes inte. Debutromanen Sonja O. kävi täällä kom ut 1981 och är alltjämt den mest sålda debutromanen i Finland. Anja Snellman blev författare på heltid.
Men trettio år senare var Snellman mogen för sin plan B.
– Min syster dog och jag insåg att jag var fri, efter två erfarenheter som anhörig till närstående som tillbringat sina sista år på vårdhem. Jag hade ärende till universitetet, såg en annons om psykoterapiutbildning och skickade in pappren.
– Först när jag hade blivit antagen vågade jag berätta det för min familj och mina vänner.
Den utbildning Anja Snellman får är fokuserad på problemlösning.
– Vi utgår från klientens resurser, i stället för från upplevelser i barndomen.
Klienter på drift
Hur kan det komma sig att rehabiliteringen av missbrukare tidigare har skötts enbart med ersättningar? Har ingen begripit hur viktigt det är med lyssnande öron? tänkte Anja Snellman efter att ha bekantat sig med sin nuvarande praktikplats, Munkholmens servicecentral.
Arbetet med alkohol- och drogmissbrukare har fått henne att inse vikten av att den som pratar har en engagerad lyssnare.
– Servicecentralens klienter har varit på drift, övergivna av alla i ett samhälle som förhärligar framgång och hjältedyrkan. Att orka lyssna på alla levnadsöden räcker mycket längre än man tror.
– Sedan är det så att jag som är uppvuxen i Berghäll på 1950- och 60-talen har sett mycket av det elände klienterna berättar om. Den världen är varken ny eller främmande för mig.
Hur mycket nytta har du som författare av de livsöden du nu får höra?
– Först och främst handlar det om etik. Mina klienter känner till min bakgrund och jag har tystnadsplikt.
– Men jag kan också göra dem en tjänst genom att skriva om deras värld, utan att vara för privat och kränka någons integritet.
Skuld och skam
En liten flicka i skepparmössa och klubbjacka tittar storögt på betraktaren på omslaget till Anja Snellmans senaste bok Pääoma. Bredvid henne står en klumpig ung kvinna. De två föreställer barnet Anja och hennes tio år äldre syster Marjatta, kallad Maru.
Maru föddes med gomspalt, utvecklade reumatism och var en mobbad särling. Pääoma är en personlig bok om två systrar i ett dysfunktionellt hem. Men lika mycket handlar den om familjehemligheter och om skam och skuld, till exempel när lillasyster Anja sviker storasyster Maru. Och om irritationen över att alltid tvingas vara tillgänglig. Maru hade svårt att göra sig förstådd och Anja fick fungera som tolk.
En drös förträngda minnen flöt upp under arbetet med boken.
– Jag hade aldrig kunnat skriva Pääoma medan Maru levde. Nu blev arbetet med boken i stället min terapi.
I en tidigare bok, Ihon aika från 1993, har Anja Snellman skrivit om ytterligare en syster, en storasyster som var moderns stora hemlighet och som Anja fick vetskap om först efter moderns död. Den systern adopterades bort genast efter födseln och när Anja Snellman väl hade spårat upp henne visade det sig att hon hade begått självmord vid 34 års ålder.
Finns det risk för att dina döttrar ska snubbla över lika stora hemligheter vad gäller dig som du upptäckte om din mamma?
– Det är förstås lätt för mig att säga nej, men man vet aldrig. Sedan måste man också minnas att den tid och de omständigheter som dikterade min mammas liv var totalt annorlunda än i dag.
– I mina romaner kan man hitta rätt mycket om mitt förflutna. Alma och Elsa kan snusa sig fram till en hel del.
Också Maru har funnits med i Snellmans tidigare produktion men har varit svårare att definiera. I Sonja O. kävi täällä hittar vi den handikappade brodern Leo och i Pelon maantiede är porträttet av Maaru på sätt och vis baserat på Maru.
– Hurudan hade Maru varit om hon hade varit normal och kunnat utnyttja sina gåvor, undrar Snellman.
Brottspoesi
Skulle du kunna skriva en deckare? frågade ett av Anja Snellmans förlag häromåret. Snellman tackade nej men hade svårt att släppa tanken. Resultatet blev en samling som hon beskriver som deckarlyrik.
– Dikterna handlar om den kriminella världen, om riktiga brott och påhittade brott, om offer, förövare och mödrar. Titeln är Runoksia som är en ordlek med ”runoja” och ”rikoksia”.
Vi fördjupar oss i en diskussion om hur en motsvarande ordlek skulle se ut på svenska. Broesi kanske?
Och nästa roman är snart på gång.
Med Pääoma stängde Anja Snellman dörren till traumat från barndomen och uppväxten. Nu är det dags för en solig bok.
– Det blir en ljus och lycklig familjeroman som utspelar sig i Grekland, avslöjar Snellman.
Familjens andra hem fanns i 22 år på Kreta. Nu är den perioden över men Snellman säger att de åren framstår som fria från konflikter och smärta i hennes minne.
Hur skulle du jämföra den unga Anja från 1981 med dagens Anja?
– Hon har blivit vuxen. På den tiden hade jag inga andra visioner än att jag ville skriva.
– Jag förstod inte hur mycket energi och kraft det ekonomiskt osäkra livet som författare skulle kräva. Mitt råd till alla dem som tänker sig en bana som författare är att skaffa sig ett annat yrke vid sidan om.