Nobelromanen som blev prisbelönt museum
Det behövs bara en besatthet och ett Nobelpris, så kan man göra något underbart. Det gjorde Orhan Pamuk, som förvandlade sin roman Oskuldens museum till en fysisk installation – ett museum beläget i ett fult leverbrunt litet hus i stadsdelen Cukurcuma i Istanbul, nu utnämnt till Årets europeiska museum.
Orhan Pamuk har sorgfälligt och pedantiskt personligen omtolkat sin tragiska roman om kärlek och besatthet till ett visuellt uttryck som är både fint och hemskt. Han har haft hjälp av en stab av musei- och konstproffs, och resultatet är vackert, gripande, vitsigt. Allt man kan önska sig utom pampigt.
Jag besökte det då nyöppnade museet för två år sedan, och avsikten var naturligtvis att skriva om det genast. Jag blev helt mållös och lyckades inte få ett vettigt ord till pappers, särskilt inte efter att jag gjorde misstaget att börja läsa romanen på nytt.
Dess blandning av passion och depression borrar sig rakt ner i känslolivets primitivaste skikt, där det inte finns rim eller reson och inga kompensationer för förlusten av den älskade. Romanens manliga protagonist Kemal är – eller snarare blir under berättelsens gång – världslitteraturens ynkligaste älskare, klängig, förvirrad och hopplös. Han kunde lika gärna vara en galen stalker, skildrad inifrån dennes egen nödvändighet. På bokens sidor sker allt detta med språkets hjälp, vare sig man läser det i Tuula Kojos finska översättning eller Mats Müllerns svenska.
Ett skrymsle av själen
Medan jag klättrade mellan det höga och smala museets våningar och tittade på de små installationerna – med namn som ”Füsuns körkort”, ”Lycka är att vara i närheten av den man älskar, det är allt”, ”Några oaptitliga antropologiska sanningar”, ”Att hysa ett litet hopp för att lindra min hjärtesorg”, ”Villalivets tröst” och så vidare – hade jag all möda i världen att inte se dem som iscensättningar av något slags mytiskt 50-tal. I själva verket utspelar sig romanen på 1970-talet. Fast det är naturligtvis tillåtet att strunta i det också. En riktigt bra roman utspelar sig i läsaren, i hennes inre tideräkning.
Kanske det var kretsloppet mellan språkkonstverket och det materiella konstverket, det lilla huset med sina pryl-ikonostaser och hyllningar till förlorade ögonblick, med sin sunkigt sköna melankoli, som gjorde mig oförmögen att alls beskriva vad jag sett. Egentligen känner jag ingen lust att göra det nu heller – läs boken och se sedan själva! Som det mesta Pamuk sysslat med kan också museet anklagas för att vara lite klaustrofobiskt i sin preciösa perfektion, men vad då, det är bara att stiga ut genom dörren så är man ute igen. Det här är ett skrymsle av själen och inte sanningen om tillvaron!
Ett hus i staden
I själva verket är det väl så att föremålen alltid varit lika viktiga för Pamuk som språket. Man kan föreställa sig den njutningsfyllda leken han ägnat sig åt tillsammans med sina anställda för att skapa ett hem för en älskad samling av animerade föremål. Genom hela hans produktion kan man följa en förtjusning i gamla saker, loppmarknadskuriosa, vardagens patinerade minnesbärare, karamellpapper. Och i fotografier som fångat frusna ögonblick i den stad han älskat, det europeiska Istanbul under decennierna efter 1950. På gränsen mellan Europa och Asien på riktigt, i en tappert simulerad sekulär modernitet på det religiösas och feodalas rand.
Behöver det påpekas att det är en helt annan värld än den bara några kilometer bort, där den nästan jämnåriga Recep Tayyip Erdogan växte upp, i arbetarklassens Kasimpasa, för att bli autokratisk premiärminister med islamisering på agendan?
I själva verket kan, eller måste, man läsa Oskuldens museum – boken, rummet – också sociologiskt, infattad i ett samhälle just nu pinat av en svidande konflikt mellan inte bara framtidsplaner utan också olika tolkningar av historien. Det leverbruna huset med sitt preciösa innehåll står där det står, i en stad som brister och bågnar, på en gata inte alls långt från Istiklal Caddesi där polisen jagar obeväpnade demonstranter med tårgas och vattenkanoner. Också Kemals hjälplösa passion för Füsun inramas i romanen av klasskillnader, militärkupp och utegångsförbud.
Litterär aura utan läsandets besvär
”Oskuldens museum är avsett som ett föredöme för småskalig och personlig, lokal och hållbar utveckling inom museiväsendet. Det inspirerar och förverkligar innovativa nya paradigm inom muse isektorn. Det fyller i högsta grad kriterierna för ’kvalitet för allmänheten’ (public quality), både som förvaltare av kulturarv och med tanke på publiken,” står det i European Museum Forums motivering. Priset är Henry Moores lilla skulptur The Egg, som museet får ha i ett år till det går vidare till nästa vinnare.
Det är fullt möjligt att de flesta av dem som besöker museet inte läst den besvärliga boken och inte tänker göra det heller. I stället kan de genom en fundersam vandring på max 30 minuter bli delaktiga i den stora litteraturens aura. Dessutom är till exempel det stora konstverket som består av 4 213 cigarettfimpar med spår av den dyrkade Füsuns läppstift, var och en datumförsedd, både visuellt och begreppsligt väldigt tillfredsställande.
Utställningskatalogen, egentligen en charmerande illustrerad essäsamling, finns numera på engelska, The Innocence of Objects (Abrams Books). Där utlägger Pamuk sin syn på museernas framtid i elva teser. Vilka? ”Museernas framtid finns i våra hem,” lyder den sista. ”Det är egentligen mycket enkelt”, konstaterar Pamuk muntert och sammanfattar i en tabelluppställning.
”Förr i världen”-listan lyder: legender, representation, monumentalbyggnader, epoker, nationer, grupper, stort och dyrt.
Och ”Så här måste det bli”-listan: Romaner, utsagor, hem, berättelser, människor, individer var för sig, litet och billigt.