Konsertrecension: Sluta tramsa, Robbie!
Showmannen Robbie Williams besök i Helsingfors bjöd på bröllop och apkonster av 40-åringen som inte tycks kunna sluta skoja.
År 1995 var jag och mina tjejkompisar dödligt förälskade i brittiska popbandet Take That. Vi sträcklyssnade på låtar som Back for Good och Sure och lade upp planer för vem av oss som skulle gifta sig med Gary Barlow alternativt Mark Owen. Yngsta medlemmen Robbie Williams slösade vi däremot inte särskilt många nätter på att drömma om. Kanske för att han samma år valde att lämna gruppen, tillika imagen som den där väna pojkbandstypen.
Williams, som ville att Take That skulle gå mot mer rap och hip hop, var less på att inte bli tagen på allvar. Direkt efter avhoppet blev han känd som missbrukande bad boy. Sedan lyfte revanschlustan honom ur sörjan och upp mot en bejublad solokarriär, något som är få pojkbandstjärnor förunnat. Snart tjugo år senare kan Williams titulera sig Storbritanniens största soloartist någonsin, åtminstone sett till försäljningssiffrorna.
När han nu gästar Helsingfors med sitt tionde album Swings Both Ways visar han vart han kommit. Se här, en medelålders underhållare som kallar sitt forna jag för en fet Justin Bieber och packar vuxenväskan full av cabarelir, diamantstativ och den ständigt pilska blicken. Uppdraget är att återupprepa framgången med jazzskivan Swing When You’re Winning för tretton år sedan. Nya showen är alltså marinerad i swing, så pass att lite blir över för den som längtar efter den tidigare popkillen med känslovrål och tatueringar.
I stället bullar Williams upp med Rat Pack-referenser, lyxkryssarbigband och covers av än Dean Martin, än Frank Sinatra. Det är fläskig nostalgivarning, så pass att egna hitar som Supreme blir en trött Swing Supreme medan R Kellys Ignition görs som märklig barbershopversion. Alltihop känns som en sorts evig jakt på underhållning av den monumentala, livsavgörande sorten. Problemet är bara att Willams tycks ha oändligt svårt att ta sitt eget artistskap på allvar. I stället ter han sig som 40-åringen som inte kan sluta skoja.
”Roliga” saker som händer på en Williams-konsert 2014: Robbie gör No one likes a fat pop star iklädd flygande fatsuit. Robbie går bonanza och gifter sig med ett gråtande fan under That´s Amore. Robbie sjunger duett med sin 65-årige far Pete Conway i Do Nothin´till you hear from me. Robbie klär ut sig till apa och visar rumpan åt publiken i Djungelbokenklassikern I wanna be like you.
De få gånger vi får se honom stilla, lugn, blir därmed de viktigaste. Det allvarliga ansiktet är genom hela konserten betydligt mer intressant än nunan som spexar och grimaserar. Allra närmast skinnet kommer vi under en enkel version av Mr. Bojangles, i Trollkarlen från Oz-klassiken If I only had a brain (”jag var en kille som gick ut skolan utan några som helst framtidsutsikter”) och High Hopes där Minervaskolans sköna barnkör får mannen att helt lägga tramset åt sidan.
Där och då slår det mig att man antigen kan se Robbie Williams som en svettig, självgod superstjärna med hybris. Eller som en lite slarvig 40-åring med lindrig livsångest. Jag är förlåtande och väljer det senare, den här gången.