"... denna för mig underbara plats på jorden"
Sommarstugesäsongen börjar och finländarna drar ut till sina älskade villor, skär, stugor, landen i stora skaror. Men vad är det som utspelar sig där egentligen? HBL publicerar ett kort utdrag ur Pia Ingströms bok "Känslor äger rum. Liv i hem, stuga och villa", som utkommer på Schildts & Söderströms den 8 maj.
Ur kapitlet "Avkopplande betungande – liv och ideal på finlandssvenska sommarställen"
Detta hände en av de första somrarna då jag vistades med min man på mina svärföräldrars sommarställe i skärgården.
Jag hade sökt mig från det lilla huset där vi övernattade, och som för det mesta låg i skugga av träd eller berg, till gräsmattan i lä framför stora husets köksdörr där det var varmt och soligt. Jag hade kokat en kopp kaffe i svärmors kök och satt i en solstol och läste, när svärmor kom uppför backen från stranden med en skottkärra full av stenar. Jag tittade upp ur min bok och tänkte kanske "Vad stark hon är!" eller "Så egendomligt!"
Jag tänkte inte: "Pinsamt, varför tog jag inte mitt kaffe nån annanstans…" eller än mindre: "Jag måste hjälpa till!" Jag upplevde inte situationen som pinsam, bara kuriös.
Vad min svärmor då tänkte har jag ingen aning om. Jag täcks inte fråga, men kanske hon inte tänkte så mycket. Skottkärran med stenar var hennes projekt, hon hade säkert en konturskarp och ljus tanke om dess exakta syfte och rätta hantering.
I den stunden befann vi oss, som ofta, i helt skilda världar. Jag var en gäst på välförtjänt semester från jobbet, hon hemmafrun i en värld hon älskade och där hon var härskarinnan över kök och trädgårdsland. Medan detta hände var min man för sin del sannolikt absorberad av någon lekliknande syssla som fiske eller fotboll tillsammans med sin äldsta son. (Våra två gemensamma barn fanns inte ännu.) Svärfar var väl nere vid stranden och lassade sten, och någonstans längre bort på tomten sjöng min svägerskas motorsåg.
Min mans exfrus intressen hade varit betydligt mera kompatibla med svärmors, emedan hon är händig och trädgårdsutbildad. Men så hade jag kommit in i bilden, där satt jag med min kaffekopp och på den vägen har det fortsatt.
Det var emellertid inte så att jag steg i land på mina svärföräldrars holme totalt okunnig om landevarons regler och särart. Jag hade vuxit upp med det helsingforsiska språkbruket där sommarställe heter “vårt lande", ett substantiv som böjs ett lande, landet, landen, landena. Till exempel så som i följande ordväxling mellan två små pojkar: "Vårt lande är finare än ert." "Men vi har två landen!"
I det här sättet att tala som jag vuxit upp med, är det en klar skillnad mellan att bo på landet och att vara på landet. Vi som bor i stan, är på landet. Varandet på landet, utryckt med det enklaste av verb, är laddat med existentiellt djup och en känslomässig komplexitet. Det är också allt annat än passivt.
Mina barndomssomrar hade jag, som månget annat lägremedelklassigt finlandssvenskt Helsingforsbarn, tillbringat med farmor och faffa på deras sommarställe. Först hade farföräldrarna hyrt in sig på en före detta bondgård i Barösund, sedan köpt ett eget ställe i den västnyländska skärgården. Där fick min syster och jag leka, simma, läsa och ibland också långledas och längta hem till förorten Gårdsbacka under veckorna medan mamma och pappa jobbade i stan. Frisk luft, fet mjölk direkt från grannens kor och kalla bad – det hörde till barnhälsans fundament ännu när jag var liten på 1960-talet.
Och under sin semester styrdes mina föräldrar också av den ideologi som gör en dygd och ett nöje av nödvändigheten. Jag minns inte att jag skulle ha hört någondera klaga över landevistelsen som gäster hos farmor och faffa. Trångboddhet, bristande bekvämlighet med mat som förfors i en hink i brunnen eller en källargrop, hämtning av dricksvatten med båt från fastlandet och utsatthet för det ogina vädret tedde sig som de enda möjliga semesternjutningarna, för de hade inte råd med egen stuga eller semesterresor.
Episoden med svärmor och skottkärran förklaras alltså inte av att mina semestervanor i barndomen skulle ha varit på minsta vis avvikande från landenormen. Men under de tidiga vuxenåren då jag borde ha närmat mig skottkärra och motorsåg med nyfiket sinnelag, gled jag på grund av olika omständigheter allt längre bort från dem.
Efter tonåren – mina föräldrar skildes när jag var sexton – började jag allt mera uppfatta mig som en människa som "inte trivs på landet" och "inte tycker om naturen", och under några decennier var det alldeles sant.
När jag sent omsider 34 år gammal fick egna barn, började också semesterkraven igen te sig helt annorlunda. En sommar försökte jag ändå instruera min man i hur man semestrar i Helsingfors centrum med småbarn. Vi hade mycket trevligt, men han blev inte helt övertygad. Han tyckte om tystnad och fiske och att titta på fåglar. Hans barndomslande fanns kvar och där vistades fortfarande varje sommar hans föräldrar, som vi gärna ville att barnen skulle få umgås med. Jag gav efter för principen, bekant från min egen barndom, att barn inte mår bra av att vara i stan hela sommaren. Dessutom var de ju nästan aldrig utomhus om vintern, så de kunde behöva frisk luft åtminstone under några månader om året.
"Jag tror att jag skulle kunna skriva en roman om vårt kära sommarställe!"
I Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv förvaras en underbar fyndighet av drömmar och ideal – och sår och sorger mellan raderna. Den består av svaren på en pristävling som utlystes 2008 med temat "Sommarstugor och fritidshus – frågelista om fritidsboende". 105 finlandssvenskar har satt sig ner för att svara på frågor om sina barndomssomrar och hur de har det på landet i dag. Många av svaren är hela kompendier, med njutningsfullt detaljerade beskrivningar av byggnader, sysslor, inredning, stämningar, topografi förr och nu. Några är systematiskt upplagda som seminarieuppsatser på 30–40 sidor, andra korta och impressionistiska. En del håller sig till frågorna, andra går långt utöver dem och disponerar sina berättelser efter eget huvud.
Nästan en tredjedel av informanterna är män, vilket är sällsynt mycket i den här sortens sammanhang. Några av de 105 är synbarligen vana att ställa upp som informanter på folkkulturarkivets upprop, andra har fastnat för just den här rubriken. Många är gamla eller medelålders, ett fåtal yngre än jag. Men majoriteten av de sommarställen som beskrivs är ännu i aktivt bruk, för skribenten eller hans/hennes barn och barnbarn.
Många skriver om sin förtjusning över uppgiften:
"När jag såg rubriken på tävlingen hoppade mitt hjärta ett extra slag." (Kvinna f. 1965).
"Vad kan vara trevligare än att i minnet återkalla gångna somrar …" (Kvinna f. 1929)
"Vilken inspirerande uppgift! Så många lyckliga barndomsminnen det finns att berätta om! Och så roligt att få beskriva familjens älskade fritidsviste i skärgården!" (Kvinna f. 1937
"…jag brinner av iver att i d e t a l j få berätta om denna för mig underbara plats på jorden." (Kvinna f. 1938)
"För mig finns det ingen plats på jorden som betyder så mycket för mig som 'landet.' " (Kvinna f. 1972)
"Jag tror att jag skulle kunna skriva en roman om vårt kära sommarställe!" (Kvinna f. 1921)
På sitt Lande kan människan på ett förunderligt sätt vara både borta hemifrån och innerst hemma på samma gång. Det gör gott och ibland gör det också ont. Sommarställets öden beskrivs ofta inflätat i livshistorien om lycka och olycka.
Bland dem som svarat på folkkulturarkivets frågelista är de som har åtminstone något trevligt att berätta överrepresenterade – de som i någon bemärkelse "lyckats" med sitt projekt Lande, eller de som avstått från det med värdighet och mogen resignation eller rentav glädje. Här finns inte de sorgligaste historierna om förlust och förvisning på grund av sjukdom, ekonomiskt tvång, arvstvister och osämja mellan syskon eller generationer. Komplikationerna kan till exempel utläsas i all glädjen som uttrycks över allt som ändå gått bra. Majoriteten av skribenterna har redan sett så mycket av livet att de förstår att varm och nära kontakt med syskon och avkomma inte är självklarheter utan något att vara tacksam för.
I Finland finns nästan en halv miljon fritidsbostäder – stugor, sommarställen, villor, landen – och som mest tre miljoner användare av dem, om alla vistelser på egna och släktingars landsställen räknas med. 800 000 finländare hör till hushåll som har del i eller äger något slag av sommarställe. Detta enligt Stugbarometern som utges av Arbets- och näringsministeriet. Ett annat sätt att räkna tyder på att en och en halv miljon finländare har möjlighet att vistas på landet antingen i egen stuga eller på sina föräldrars landsställe. Byggandet av sommarbostäder har avtagit sedan byggboomen på 1970- och 1980-talen, men fritidsboendet eller vanan att ha ett "andra hem" på landet engagerar allt flera finländare och omsätter allt mera pengar, enligt samma källa. Ägarnas medelålder är 61 år, men när det handlar om sommarställen är boende och hemmahörighet inte kopplat enbart till ägande. Gemenskap över generations- och egendomsgränser praktiseras ihärdigt och med varierande framgång.
Den finska sociologen Antti Karisto har forskat i många aspekter av finländskt vardagsliv. År 2006 publicerades hans artikel "Kesämökkielämä ja arjen ympäristöpolitiikka" (Sommarstugeliv och vardagens miljöpolitik) i boken Arkielämän ympäristöpolitiikka. Där konstaterar han bland annat att det i Finland inte är förenat med stora ekonomiska privilegier eller hög status att äga ett sommarställe.
Finlands relativt sena urbanisering är en viktig orsak: "Mången finländare som flyttat från landsbygden till staden äger en stuga på sin gamla hemort. Dess bytesvärde kan vara obetydligt, men dess känslovärde desto mera betydande."
Det specifikt finländska sättet att vara på landet är förbluffande outforskat med tanke på vilken viktig del av vår kultur den är, säger Karisto när jag presenterar mina SLS-fynd för honom. Mycket av det som står i hans artikel, skriven för boken som utkom för åtta år sedan, är hypotetiskt och baserat på intuitiv kulturkännedom. Men SLS-skribenternas berättelser om sina älskade sommarställen tyder på att han varit på alldeles rätt spår, konstaterar vi belåtet. Att vara på landet, stugliv, på finska mökkeily, är något som förenar väldigt många finländare över region-, språk- och inkomstgränserna. Variationerna är många men de ingår i en gemensam repertoar av sådant som vi kan utan att göra väsen av det, en kulturell allmänning som är självklar för många infödda finländare men som kan förvåna nykomligar. Enligt Karistos forskarkollega Ilmo Massa är Finland i en klass för sig, i världen och också i Norden, när det gäller förekomsten av sommarställen och alla praktiker och föreställningar som förknippas med dem.
Även om jag gick in i de fyra bruna arkivmapparna i Folkkultursarkivet som antropolog och litteraturvetare, så kom jag strax att vistas där som hemma. Jag läste med rörelse, igenkännande, förfäran. Mina egna minnen rördes upp och började rinna ut över alltsammans. Jag insåg hur djupt barndomens somrar präglat mig, hur intimt många av de här människornas drömmar och ideal berör också mig. Här finns väldigt lite som jag inte alls skulle kunna leva mig in i eller åtminstone känna igen från min egen erfarenhet och närhet.
Flera av bidragen i samlingen är illustrerade med skisser och bilder på platser som för den utomstående ter sig tämligen intetsägande. Trista foton kan illustrera texter som utandas minutiös och vackert förtrolig inlevelse i allt från byggmaterial och byggnadshistoria till kaffepanna och pannlapp. Stugan, Lande, Skärin, Villan, Skären är alltså en inre verklighet, en mental plats lika mycket som, eller ännu mera än, en fysisk realitet.
Majoriteten av dem som svarade på folkkultursarkivets enkät såg det uppenbart som en chans att gestalta sina drömmar, ideal och tolkningar av gott liv, goda relationer, god kontinuitet.
Sommarstället är också en levd variant av motiv välbekanta i litteraturen och konsten; nordisk naturkänsla, seghetsdyrkan, anspråkslöshet, uppfattningar om det lantliga som ursprungligt och äkta.
Att utvinna estetisk och sinnlig njutning ur allt det här förutsätter förmågan att se det sköna i det karga och uppfatta överflöd i knapphet. Det kräver vana och vilja att uppleva blåbär som söta och nordiska simvatten som varma. Men finns viljan så lär man sig älska till och med kaffe kokt på brackvatten, "så när jag kom till stan måste jag sätta lite salt i vattnet för att få rätta smaken", som en informant skriver.
I ett ivrigt samtal kan ett gammalt torp med farstu, kök och rum te sig storartat. Det som beskrivs är det mentala rummet, inte det fysiska, vilket också den talande är väl medveten om:
"En gång […] samtalade jag med en väninna och vi kom in på ämnet fritidshus, hon hade sitt i Pargas, sitt barndomshem som hon älskade. Och vi pratade. På kvällen måste jag ringa henne och fråga: Hördu tror du att det är ett slott som vi äger uppe i Österbotten? Nja, svarade hon, nog fick jag ungefär den uppfattningen när du beskrev 'stugan'. " (Kvinna, f. 1926)
För många är sommarstället "den bästa platsen på jorden", "den fasta punkten i tillvaron", stället där man "får fatt sin själ", "kontentan av allt man kan tänka sig av kärlek, omtanke och gemenskap, av arbetsglädje och framtidstro, av sol, sommar och lycklig frihet från vardagen".
Men genom hela materialet känns förändringen som ett golvdrag. Många skribenter i övre medelåldern är väl medvetna om risken att ingen tar över precis där de själva slutar. Oron finns också i min bekantskapskrets.
En väninna beskriver hur det tystnat hos deras sommargrannar på holmen. Det är inte så att hon skulle längta efter att umgås med dem, tvärtom. Men hon undrar ändå varför de inte längre kommer ut. "Förstår folk sig inte mera på The Spirit of Lande?"