Mirkka Rekola – Närvarande men avskild
Hon vände och vred på det finska språket, upptäckte och utforskade dess möjligheter, lekte med det. Henrika Ringbom minns poeten Mirkka Rekola som begrovs i lördags.
Det första jag kände när jag fick höra att Mirkka Rekola hade dött var hennes närvaro, som om hon hade spridits ut som stoft och nu fanns i luften omkring mig. Hon dog vid 82 års ålder den 5 februari, på Runebergsdagen, efter att en kort tid tidigare ha diagnostiserats med en allvarlig cancer.
Närvarande är hon också i sina dikter, aforismer och essäer som alla som behärskar finska kan läsa och låta sig beröras av, lätta och starka som vatten eller fjädrar. Hon vände och vred på det finska språket, upptäckte och utforskade dess möjligheter, lekte med det. Men det var en allvarlig lek. Livet ställde henne gång på gång inför frågor som inte kunde svaras bort utan måste levas. När en fråga förtonade hade livet svarat, och nya frågor kunde träda fram.
Genom åren växte en hel livsfilosofi och världssyn fram. Själv beskrev hon sitt författarskap som en resa, och den som inte bara vill låta sig beröras utan också förstå varifrån en sådan lätthet och kraft strömmar, kan följa dess organiska framväxt från debutdiktsamlingen Vedessä palaa (Det brinner/återvänder i vattnet, 1954) till den sista diktboken Kuulen taas äänesi (Jag hör åter din röst, 2011). I de för det mesta korta texterna sätts språkets dikotomier i rörelse och förvandlas: dag och natt, friskt och sjukt, mörker och ljus framstår inte längre som varandra uteslutande poler utan som tillsammans bärande vingpar. Rörelsen mynnar ut i en spänningsfylld enhet som i dikterna ofta uttrycks i form av vatten eller träd, ständigt föränderliga, följande sina egna lagar. Också tiden upplöser sig och blir en plats, årstiderna kan ses sitta vid samma bord, eller en människas åldrar leka sida vid sida på stranden.
Räddare i nöden
Jag hade lyckan att få gå in i Mirkka Rekolas författarskap vid en tid när mitt eget skrivande befann sig i kris då jag gavs möjlighet att sammanställa översättningsurvalet En gynnsam plats för hjärtat (2011). Då lärde jag också lite känna henne.
Den lilla förtrollande boken Donna Quijote ja muita kaupunkilaisia (Donna Quijote och andra stadsbor, 1983), som Leena Krohn skrev flera år tidigare inspirerad av Mirkka, tyder på att jag inte är den enda som hittat fram till henne i ett låst läge. I boken får man följa Mirkkas samtalskonst, hennes förmåga att hitta nya överraskande synsätt, lösa upp knutar och gå förbi de punkter där de flesta gör halt. I sin krafts dagar – ett uttryck som sällsynt väl passar in på henne – var hon skarp, med ett intellekt rörligt som kvicksilver, rolig och hetsig. Ofta kändes det som om hon av några ord kunde sluta sig till ens existentiella situation, som om hon redan varit där. Ändå kom hon aldrig skyndande med några råd, för som hon skrivit: ”Där någon står, kan ingen annan stå.”
Språkets innersta kärna
Över poesins och humanismens situation i dag var Mirkka djupt oroad. Hon brukade säga att om poesin försvinner kommer också de som aldrig brytt sig om den att känna av det, poesin är språkets innersta kärna och utan dess livgivande verkan utarmas också prosan, och i förlängningen all språklig gestaltning av mänsklig erfarenhet. Hennes poetik var uttryckligen erfarenhetsbaserad, skrivandet byggs inifrån, av livet, och blir aldrig färdigt: ”Varje dag det tomma pappret framför mig, jag skriver och håller det öppet.”
Fast vi var många som fick hälsa på i ettan högst uppe på Villagatan återkom hon ofta till att hon levt ett isolerat liv. Det berodde dels på omständigheterna: hon var hela livet sjuklig, hennes lesbiska läggning var inte samhälleligt accepterad under en stor del av hennes liv, hennes ifrågasättande poesi kom i skymundan under de politiserade 1960- och 70-talen. Men jag tänker att isoleringen också bottnade i en inre nödvändighet, att ett så här särpräglat, starkt och konsekvent författarskap bara kan växa fram i avskildhet. Om hon hade skrivit på något av de stora språken, eller ens på svenska, skulle hon förmodligen nu inneha en synlig plats i världslitteraturen.
Hon var en visionär med fötterna på jorden som byggde sina dikter med beståndsdelar ur världen, blommor, ansikten, stenar, träd, vatten. Man ska tiga om sina visioner, menade hon, bara låta dem synas i vad man uttrycker, och hur man uttrycker det. Om andra dimensioner pratade hon ändå såpass ofta att jag, som inte heller utesluter något i den vägen, inte skulle bli förvånad om vi sågs någonstans på nytt. Jag är ändå tacksam över att vi hann träffas i den här världen, och att hon lämnade ett så rikt verk efter sig.
Var är de nu, bär de en ö
på sina ögonlock, de frånvarande,
här var vi ju alltid frånvarande någonstans ifrån,
och när jag sluter mina ögon för natten ser jag strandens
röda granit framför den glödande solen.
(Ur En gynnsam plats för hjärtat)