”Guggenheimbidrag bör diskuteras”
Wivan Nygård-Fagerudd landade i slaskiga Helsingfors för att festtala och sjunga några Zarah Leander-låtar på Vasa Nations årsfest. Vi passade på att födelsedagsintervjua.
Sångerskan Nygård-Fagerudd är för närvarande sysselsatt med Prins Orlovskys roll i Strauss’ Läderlappen på Vaasan kaupunginteatteri.
– Jag spelar fars på finska med rysk brytning och i byxor. Det är ungefär så roligt man kan ha det, meddelar hon glatt.
Vadå ”guldkant”?
Wivan Nygård-Fagerudds karriär är ett växelbruk av konstutövande, journalistik, och diverse förtroendeuppdrag. Hon har varit vice ordförande för både Vasa stadsstyrelse och landskapsstyrelsen. I sommar står hon i tur att avgå efter sex år som ordförande för delegationen för Svenska kulturfonden. Efterträdaren är författaren, skådespelaren Ann-Luise Bertell, för närvarande chef för Wasa Teater.
Samtidigt avgår Kulturfondens ordförande Björn Teir, och ersätts av SFP-politikern Stefan Wallin. Mången utövande kulturarbetare – för vilken en ettårig stipendieperiod med månadsinkomster på 1500 euro netto betyder ovanligt ordnad ekonomi – hajade till när f.d. kulturminister Stefan Wallin uppgav att fondens uppdrag är att stå för ”guldkanten” i kulturlivet. Jag undrar hur Wivan Nygård-Fagerudd reagerade på det här.
– Jag var inte på plats så jag vet inte i vilken kontext det sades. Men jag vill citera Björn Wiman som i DN skrev att ”kultur är inte själens skoputsmedel, det är ett grundläggande behov”. Och jag har stora förhoppningar på min efterträdare som delegationsordförande, Ann-Luise Bertell. Hon har god insyn i kulturens villkor både regionalt och nationellt och jag hoppas fonden kommer att utnyttja hennes sakkunskap.
”Bidrag bör diskuteras”
Sen kommer vi in på det där med Guggenheim. Kulturfondens styrelse har fått ta emot mycket kritik för sin generösa politik i fråga om det planerade Guggenheim-museet. 250 000 euro beviljades för något år sedan för en förberedande utredning om konstscenen i Finland. Ytterligare ett bidrag på 500 000 euro har reserverats för den arkitekttävling Guggenheim-stiftelsen vill utlysa. Summan ter sig svindlande i mångas ögon (jämför t ex en välrenommerad konstutövares stipendieutsikter ovan).
– Summan 500 000 euro är reserverad av styrelsen men slutresultatet vet vi inte ännu, påpekar Wivan Nygård-Fagerudd.
Hon har i offentligheten ifrågasatt storleken på den reserverade summan, men hon låter förstå att diskussionen kring det beramade bidraget skulle må bättre av att ”insinuationer och personangrepp” lämnades bort, till förmån för en diskussion om själva saken.
– Vi som talar svenska i Finland är en del av Finland. Vi kan och bör vara delaktiga i nationella projekt. Men i vilka och med vilken andel är sen en annan fråga. Att Guggenheim inte som i Bilbao och Abu Dhabi beställer ritningar av en kändisarkitekt utan vill öppna en tävling för arkitekter världen över är att stimulera hela det fältet. Det som är svårt att se är i vilken mån det här siktar mot något som är relevant för finlandssvenskar ... Vad har till exempel museet i Bilbao betytt för baskerna? Jag vill gärna veta mera om det här, och jag tror på diskussion – i alla sammanhang. Det är bra att vi kan diskutera det här med Guggenheim-summan på delegationens vårmöte, innan styrelsen fattar sitt beslut i frågan.
- Född: 26 februari 1964 i Replot.
- Arbetat som: Kulturredaktör på Hufvudstadsbladet, FST5 och Radio Vega. Sjungit med Radions symfoniorkester och nästan alla Finlands stadsorkestrar, samt på teater- och operascenen.
- Bosatt: I Vasa.
- Förtroendeuppdrag (urval): Svenska kulturfonden, delegationsordförande 2008 till augusti 2014, ordförande för Erik Bergman-fonden, styrelseledamot i Delegationen för fonder och stiftelser, styrelseledamot i Svenska folkskolans vänner.
- Kandiderar för: EU-valet i maj.
- Familj: Maken Johan Fagerudd, döttrarna Siri och Agnes.
- Firar: På själva dagen bara med familjen, och på kvinnodagen den 8 mars med en välgörenhetskonsert i Korsholms kyrka – ”mitt musikaliska växthus” – till förmån för flickors och kvinnors utbildning i tredje världen.
”Ni har ju era stiftelser”
Många befarar att Svenska kulturfondens rundhänthet i fall som Guggenheim skickar ut en stark signal av ”fyrk finns!” inte bara i Svenskfinland, utan i hela Finland. Finns det inte en risk i detta, när den statliga kulturviljan, översatt i vilja att med offentliga medel finansiera finlandssvenskhetens fortbestånd, hotar att torka in?
– Det här är viktigt! Det är en farlig illusion att vi finlandssvenskar har så mycket fondpengar att vi klarar oss utan den offentliga ekonomin. De pengar Kulturfonden har att använda på ett år skulle räcka till ungefär en medelstor yrkeshögskola. I den kontexten ser jag det som besvärligt med en väldigt stor andel i ett nationellt projekt. Vi har hela tiden den här avvägningen, och vi har faktiskt inte ”massor av pengar”. Det här kräver fingertoppskänsla. Och förståelse för att bland dem som vänder sig till oss finns sådana som år efter år med talkokrafter driver en musikskola någonstans i skärgården. De kommer in med en ansökan om säg 6000 euro och får kanske 3000, för något de gör dag ut och dag in med stort engagemang för något som verkligen inte är ”guldkant”...
Som medlem i det som tidigare hette statens tonkonstkommission har Nygård-Fagerudd hunnit se hur finlandssvenskheten kan te sig med finska ögon:
– En liten finlandssvensk festival får 0 euro med motiveringen ”teillähän on säätiönne”, ”ni har ju era stiftelser”. Då är det självklara svaret: ”Det har ni också – men nu talar vi om skattepengar!” Jag blir väldigt störd av att vi talar om stiftelseproblematiken som om den var specifikt finlandssvensk. De finskspråkiga har också sina stora och många stiftelser, det finns Kulttuurirahasto, Erkkos stiftelse, Wihuri och så vidare, en lång, lång lista.
Vem som sitter i vilken båt
Svenska kulturfonden är välskött så till vida att de donerade pengarna under årens lopp förvaltats med både tur och skicklighet. Så för att vara en liten minoritet är finlandssvenskarna trots allt relativt lyckligt lottade i fråga om kulturfinansieringen.
– Vår beviljningsprocent är ovanligt hög, rent statistiskt är det lätt att få pengar för konst och kultur om du är verksam på svenska i Finland. Och när som helst hoppar jag upp på barrikaderna och kämpar för att det ska vara så. För en minoritet på 300 000 är det oerhört mycket mera utmanande att hålla vid liv både ett utbildningssysten och ett kulturväsende än det är för en majoritet.
– Språket identifierar kulturantropologerna som den starkaste kulturbärande faktorn. Kultur och språk är murbruket i identitetsbygget. När vi vet vilken roll kulturen har för en språklig minoritet, i vilken mån kulturen är det som bär språket och som fördjupar identiteten, blir följdfrågan för stiftelserna, också de tidningsägande: Hur stöder man kulturfältet på ett sånt sätt att det blir starkare, får bättre förutsättningar att växa sig starkt och livskraftigt? Hur stöder man inte för att stötta upp, utan för att stärka? Ett sätt är bra kultursidor med proffsig kulturjournalistik och -kritik.
Minoritetskultur är inte ”lönsam” – men det är inte heller en liten nationell kultur som den finska. Eller Europa för den delen, globalt sett. Så hur ska vi motivera oss?
– Det här med vem som sitter i vilken båt kan man se från olika håll. Finlandssvenskarna är fem procent Finland, finländarna är en procent i Europa, katalanerna som är språkminoritet är mellan 15 och 17 miljoner. Och beroende på hur man räknar, så är andelen människor som talar ett minoritetsspråk i världen mellan 10 och 20 procent. Minoritetsfrågor är inga små frågor!