Ett liv med Åbo Svenska Teater
175 år har gått sedan Åbo Svenska Teater slog upp sina dörrar för första gången. Hbl går på rundvandring med skådespelaren Riko Eklundh som för 25 år sedan debuterade i samma byggnad.
Riko Eklundh har börjat skriva på stolar. Vänder man upp och ner på en gammal plyschfåtölj kan man mycket väl hitta årtal och andra uppgifter noga nertecknade under sitsen.
Eklundh medger att han blivit lite av en historiebank på Åbo Svenska Teater.
– Det kommer från min farmor, på varje föremål som tillhört henne står det när det är införskaffat och varifrån. Det är viktigt att skriva ner, det finns inte längre så många som känner till sådant. Föremålen blir intressanta via historien, de bär kanske på en historia som rent av är värd att berätta, inte bara för föremålets skull, förklarar han.
Riko Eklundh visar sig också vara husets främsta guide. Det får jag erfara när vi besöker de högsta höjderna och de mest undangömda skrymslena i den 175 år gamla byggnaden.
Vigt klättrar han över bjälkar, utan att smutsa ner kavajen. För mig går det sämre – med ett tjockt lager teaterdamm på kläderna råkar jag stiga fel och sjunka ner till knäna i mjuk takfyllning. Att vi befinner oss högst upp på vinden, precis ovanför den cinnoberröda salongens tak gör incidenten smått skrämmande ...
– Ett mellantak skulle nog komma emot om du hade fallit igenom, försäkrar Eklundh.
Han känner huset och är inte rädd för höga höjder – så brukade han en gång i tiden byta ut glödlamporna i den ståtliga takkronan med flera meter fritt fall under sig.
Första jobbet
Det är inte bara Åbo Svenska Teater som i år jubilerar. Det har också gått 25 år sedan en nybakad skådespelare från Helsingfors fick sin första anställning i huset.
– ”Du börjar säkert på Svenskis, du är så där traditionell”, sa en av mina kurskamrater på Teaterhögskolan. Jag reagerade emot det där och tänkte ”nej, det ska jag inte göra!”
När Dick Idman, som 1989 var chef på Åbo Svenska Teater, erbjöd Riko Eklundh ett kontrakt tackade han därför ja.
– För mig var det ett stort steg att flytta till Åbo. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna stanna här ett år. Ett år kändes som en jättelång tid.
På väggen i skådespelarnas loge ses en ung Eklundh i 1700-talsmundering. Året är 1992 och affischen gör reklam för Peter Shaffers pjäs Amadeus. Ett år räckte alltså inte, det blev i själva verket fem år och ytterligare några gästspel under 2000-talet då han huvudsakligen var anställd vid Svenska Teatern i Helsingfors.
Nu leder Riko Eklundh jubileumskommittén och gör webb-tv-programmet Det äldsta husets skatter, där gamla föremål från teaterns gömmor presenteras.
– Den här teatern har en jätteviktig plats i mitt hjärta. Min första anställning fick jag här och den tiden kändes lustfylld, rolig och bra på så många sätt. Det var en andra skola efter Teaterhögskolan.
Divor och murmeldjur
Riko Eklundh känner så gott som alla på teatern. Ironiska skämt utväxlas med killarna i verkstan och en slängkyss flyger i väg till den gästande koreografen. Informatörer, marknadsförare och regiassistenter hejar glatt i korridorerna.
Men också de hädangångna har Eklundh koll på. Inlevelsefullt berättar han om porträtten på väggarna, bland annat om en ”murmeldjursaktig” herre, skådespelaren John Johansson, som troget tjänade teatern i sextio år. På ett svartvitt fotografi syns en vitpudrad diva som visar sig vara Ella Eronen, den legendariska skådespelaren som fick sitt genombrott på Åbo Svenska Teater 1936 som Lady Macbeth.
All den här kunskapen samlade Eklundh på sig under sina första år på teatern. Då privatlivet i den nya staden till att börja med inte var särskilt spännande tillbringade den unge skådespelaren nästan all sin tid på arbetsplatsen.
Eklundh blev allt mer betagen av det gamla huset och så småningom föddes idén om att ordna rundvandringar i Nils Henrik Pinellos skepnad. Pinello var en stor kulturpersonlighet under 1800-talet och en av initiativtagarna till Åbo Teaterhus – som byggnaden en gång hette.
– Mellan 1825 och 1880 hände inget inom kulturlivet utan att Pinello hade ett finger med i spelet. Han var en otrolig entusiast och engagerade andra. Han tyckte själv om att stå på scen och gjorde det också, men jag tror inte han var så jättebra. Antagligen en glad och ivrig amatör. Men stora projekt kräver en eldsjäl med otrolig viljestyrka och det hade Pinello.
Kring 1810 då Åbo hade blivit huvudstad byggdes den första teatern, ett trähus som dessvärre jämnades med marken under branden 1827. En ny träteater byggdes snabbt på tomten bredvid det nuvarande teaterhuset.
– Det fanns de som talade för kultur i den här stan, bland dem Pinello, som ansåg att det behövdes ett ”Thalias tempel”, ett teaterhus i sten, berättar Eklundh.
Pinello lobbade och fick kommerseråd Abraham Kingeling med på noterna. Kingeling investerade stort i teaterhusaktiebolaget och den 21 januari 1839 kunde det nya huset invigas. ”Det stycke som speltes var den gamla omtyckta operetten, Gubben i Bergsbygden”, rapporterade Åbo tidningar ett par dagar senare.
På 1800-talet hade teatern ingen fast ensemble, utan vigdes åt kringresande teatersällskap, främst från Sverige.
– Sällskapen spelade ibland en föreställning bara enda en gång. Om det var en succé kunde det bli tre gånger, sedan var det dags för nästa pjäs! Trupperna kunde stanna några månader i Åbo vilket betydde att de kanske hade tjugo olika föreställningar på sin repertoar som de arma skådisarna måste ha i sina huvuden.
Hur annorlunda var det man såg på teatern för 175 år sedan jämfört med det man ser i dag?
– Det var otroligt mycket deklamerande, det kan man läsa om i samtida recensioner. I en recension från 1839 står det att skådespelarna för det mesta kom ihåg vad de skulle säga och att de stod på sina rätta platser ... ”Det var nog en bra föreställning”, sammanfattade recensenten. Det låter inte som så höga krav i dag, men man förstår dem! Har man bara två veckor på sig att repetera lär man sig texten, kanske. Jag tror att de som då blev stjärnor ofta var personer som hade lätt för att lära sig text.
På 175 år har repertoaren ändå inte förändrats så dramatiskt som man skulle kunna tro. Då som nu var det musikteater som drog mest publik, påpekar Eklundh.
På 1990-talet spelade Riko Eklundh själv en av huvudrollerna i Åbo Svenska Teaters stora musikalsuccé, La Cage aux Folles, som kom att locka till sig 25 000 åskådare.
– Då gjordes också musikalerna med egna krafter. Åbo Svenska Teater hade 16 personer i sin ensemble och alla skulle vara med. I dag hade det knappast gått igenom musikaliskt, kraven på att det ska låta bra är så höga. En del kunde ju sjunga, medan andra inte var så bra. Det blev lite heimlaga, men ganska charmigt, konstaterar Eklundh.
Ensemblen i Åbo Svenska Teaters nästa premiär, musikalen Jesus Christ Superstar, består till stor del av rikssvenska talanger.
– Sverige har ju tre, fyra musikalutbildningar medan Finland i själva verket inte har en enda. Det finns faktiskt ett förslag som jag tycker låter vettigt beträffande den svenskspråkiga utbildningen. De tre första åren på Teaterhögskolan kunde vara lika för alla, medan man under de två sista åren kunde få specialisera sig på olika områden, bland annat på musikal, säger Eklundh.
För Riko Eklundh består ett idealiskt år av både tal- och musikalroller. Förstås ska också det historiska intresset stimuleras. Här närmast blir det på Alexandersteatern i Helsingfors, där Eklundh i guvernör Nikolaj Adlerbergs gestalt visar runt besökarna. Varje teaterhus behöver en levande historiebank.
Guvernören guidar med Riko Eklundh ordnas följande gång på Alexandersteatern 15.2 kl. 12. Rundturen går på svenska och finska.