Kära Elisabeth!
Tove Janssons brev till en väninna i början av 1930-talet innehåller allt från hemulaktig entusiasm för vintersport till bekymmer för svenskans framtid. I resebrev från Tyskland noteras Führerkulten.
Vi tjuvstartar firandet av 2014 års jubilar, den 100-åriga Tove Jansson, med utdrag ur några av hennes ungdomsbrev som förvaras på handskriftsavdelningen vid Åbo Akademis bibliotek.
- Under hela 2014 firas Tove Jansson med program runt hela världen – främst i Finland, Japan och Storbritannien.
- I januari visas en färsk dokumentär om Moomin Characters på MTV.
- Den 14 mars öppnas en stor utställning med Tove Janssons konst på Ateneum. Den pågår till september, därefter gör utställningen en turné till fem konstmuseer i Japan.
- I Fiskars ordnas en utställning med muminrelaterad Iittalakeramik från juni till augusti.
- Den 7 juli till den 31 augusti visas en temautställning med rubriken ”Tove Jansson och skärgården” i Borgå.
- En ny animationsfilm, Muminfamiljen på Rivieran, har premiär den 10 oktober.
- Den 27–28 november hålls en konferens på Stockholms universitet med anledning av hundraårsjubileet. Konferensen leds av Boel Westin.
- Sommarboken och novellurvalet Meddelanden utkommer i nyutgåva, liksom muminböckerna, på Schildts & Söderströms under våren.
- Till hösten utkommer ett omfattande urval, Brev från Tove Jansson, med brev till familj och närstående, valda och kommenterade av Boel Westin, Janssons mångåriga redaktör och Helen Svensson.
- Boel Westins biografi Tove Jansson. Ord, bild, liv (2007) utkommer på engelska på förlaget Sort of Books. Boken finns också att köpa på både finska och svenska.
I de här breven möter läsaren en ung och ännu oslipad, men skarpsynt och meddelsam skribent. Mottagaren av breven, som Tove Jansson skrev under åren 1931–1933 från Stockholm och Pellinge, samt 1934 från Tyskland, är den ett år äldre Elisabeth Wolff, dotter till målarinnan Sigrid Schaumann. Breven har en ton av väninnisk flickighet som ibland färgas av lite systerlig omsorg – Elisabeth vistas på sanatorium under en period av brevväxlingen, men hinner också arbeta som barnvakt och skriva ”spalt” i någon dagstidning.
I breven ser man Tove Janssons handstil börja utvecklas från hit-och-dit-spretig piktur mot den omisskännliga kalligrafiska funktionalitet som präglade hennes senare manus – alltid handskrivna. Dessutom publicerar vi ett både hjärtligt och elegant brev, som Tove skrev några år senare till J.O. Tallqvist.
Melancholia och vintersport
Hösten 1930 skrev den 16-åriga Tove in sig som elev på Tekniska högskolan i Stockholm, Teknis, vid linjen för reklamteckning och formgivning. Hon bodde hos sin morbror Einar och hans fru vid Norr Mälarstrand, och umgicks också med de andra morbröderna, Harald, Torsten och Olov. Tre år tillbringade hon terminerna i Stockholm, innan hon sommaren 1933 flyttade hem till mammas och pappas, Signe ”Ham” Hammarsten Janssons och Viktor ”Faffan” Janssons ateljévåning i konstnärshuset Lallukka.
Brevväxlingen med Elisabeth verkar ha varit varmt vänskaplig och givande – vad som hände med deras bekantskap efteråt är oklart. Man får intrycket av att de träffats genom sina mammor.
Så här låter det i ett brev från Pellinge – dateringen den 11 juli saknar årtal, men det här är kanske Toves första brev till Elisabeth:
”Elisabeth – det var verkligt roligt att få brev från dig! Hur det nu var vågade jag inte be dig skriva när vi träffades sist.
Största delen av min släkt avskyr och fördömer principiellt all brevskrivning, och jag vet av erfarenhet att flickor emellan brukar den långsamt ebba ut – bli en besvärlig plikt och sorgligen dö. Därför tvekade jag. Men inte nu! Med dig är det en annan sak! Älskade barn, skicka mig fler skrivelser – t.o.m. sedan jag flyttat iväg till Stockholm, där detta landet ringaktande benämnes ’ditt avlägsna hedninga-Suomi’. Gör det.”
Hösten 1932 berättar hon om en surrealistutställning på Nationalmuseum, och konstaterar torrt att ”gnistan som fått de utvalda att gripa penseln och åstadkomma sina gudomliga skapelser, blev oförklarligt nog inte överförd på betraktaren.” Pjäsen Guds gröna ängar, som gjort skandal på Dramaten samma höst, och som Elisabeth synbarligen frågat efter, har hon inte sett, inte ens efter att den utsatts för attentat med flygblad och rutten frukt:
”Ser du – religion anser jag att man antingen helt och hållet bör fördöma och anse som en saga – eller ock tro blint på, utan bevis och långa utredningar – men den är inte gjord för att gycklas med, det är orätt att håna den.”
Som vanligt är med unga människors brev får observationer av omgivningen träda tillbaka för rannsakande av de egna känslolägena. Mest sitter hon hemma eller på Teknis och arbetar, låter hon förstå. Och så här skriver den blivande häcklaren av julfnatt som 18-åring:
”Snart blir det jul. Minst lika mycket som du längtar jag efter den. Uppriktigt talat, och skämt åsido, utan den månaden hemma, och gran och ljus o.s.v. skulle jag aldrig hålla ihop och det säger jag nu trots mina forna haranger om julen som fnattig tradition och varuutbyte och sentimentalitet!”
Ett brev fån Toves ”sista Stockholmsvår” (1933) inleds med en skiss av Teknis sent på kvällen, där Melancholia härskar oinskränkt och gipsdammet yr. Det fortsätter följande dag med en livfull beskrivning av hur hennes morbror Harald förströr henne under lediga dagar, genom milslånga vintervandringar i skogarna, skidturer och skridskofärder. Också den sportiga hemulen i Trollvinter är kanske en del av Tove själv. Hon lånar morbor Torstens amerikanska långfärdsskridskor och följer med Harald på ett hörn av hans skridskosegel:
”Mycket ovan är jag naturligtvis vid allt detta – under 5 år har jag aldrig brytt mig om någon som helst sport, utom simning. Elisabeth – du, sådant är dock roligt! Man behöver det helt enkelt – det är ljuvligt att känna den mattighet som är så vitt skild från tröttheten man erfar efter ett otäckt jobb! Ja ser du så högstämd har jag blivit plötsligt!”
Språkstriden
I början av 1930-talet rasar språkstriden i Finland. Finska studenter demonstrerar för att rensa universitetet från svenska, stämningarna är hätska. Elisabeth Wolff känner ”den andliga krutröken” i näsborrarna, är full av kamplust och rapporterar tydligen om bataljer och demonstrationer. Tove är pessimistisk – dagens läsare kan leva in sig i missmodet, inte minst inför rikssvenskarnas kallsinniga ointresse för minoritetspredikamentet. Försmådd fosterlandskärlek gör ont:
”Mer känner jag då en stor ledsnad över det öde finländarna, eller låt oss säga vi svenskar i Finland gå emot. Till sist, Elisabeth, komma vi alla därhän att vi stå utdrivna ur det land, vilkets kultur, som du skriver, vi till största del skapat. Vi förmå, vid Gud, ingenting mot deras hat, deras envishet, deras ’sisu’. De svagare gå under, bli finnar till namnet, och i själen; de starka komma att vräkas ut och vända sig mot Sverige, som kanhända skall bemöta dem lika oförstående. Jag vet det. Här är jag, trots försäkringar, en finne, jag är från Finland och ’vad har jag här att göra – finns det inga konstskolor i Helsingfors?’
Vart skall man ta vägen? frågar man sig, som en vän av ordning. Min i grund och botten patriotiska själ vill ut och vädra sig till våren. Och för vad skall den hurra sig hes och halft spricka av stolthet? Säg det.
Men inte för Finland åtminstone! Varför klamra sig fast vid detta otacksamma land, detta underliga, hatiska folk? Utan saknad skulle jag resa min väg, nånstans söderut, och aldrig vända tillbaka – aldrig längta hem.
Det låter hopplöst – jag medger det. Du vill kämpa du – du reser borst över hela ryggen!
Kanhända blir jag mera krigisk, när jag kommer hem. Nu blir jag blott ledsen av att tala om, och tänka på detta. – Hornborgs tal var bra. Jag tog med det till Teknis och visade, men jag är rädd att ingen här riktigt förstår det hela. Tänk dig, min morbror, en sund och intelligent människa, säger helt lugnt: ’Nå – jag förstår dem, finnarna. Förr förtryckta, ge de nu dubbelt igen. Det är inte mer än rätt. De resa på sig – vill bli helt självständiga.’”
En bunt oräknade gula rosor
Sommarloven tillbringas med familjen i Edisviken på Pellingelandet. Tove målar, ”förtjusande saker, må du tro, som jag skänker åt havet eller viger åt lågorna”, samt vaktar sina småbröder Lasse och Polon, eller Polonj (Lars och Per Olov) när föräldrarna arbetar i stan.
Våren 1934 åker Tove på sin första riktiga utlandsresa. Moster Elsa är gift med en präst och bor i Velbert nära Dresden – där finns också den kusin Karin som kärleksfullt porträtteras i novellen ”Karin, min vän” långt senare (i samlingen Brev från Klara 1991). Men innan hon kommer till Velbert hinner hon se mycket annat. Synbarligen reser hon mest på egen hand, men någon har kanske planerat rutten åt henne eftersom hon ibland klagar lite över sina ivriga ciceroner.
Hamburg 9 maj 1934:
”Detta skriver jag i Fräulein Kabis badkar, 6tte våningen i ’das Frauenhaus’, förstaden.”
Fräulein Eckens och Fräulein Kabis turas om med att visa henne runt:
”Mig visades Friedhof, en enorm, ljuvligt vacker begravningsplats, där jag uttömde hela mitt förråd tyska adjektiv, och Marktplatze där man får köpa en bunt oräknade gula rosor för rakt ingenting. Har du hört. Kommer du ihåg att jag ansåg något sådant vara höjden av lyx? Att köpa oräknade rosor? Hädanefter får jag sikta lite högre.”
Hitler, med sina symboler
Tove njuter av museer, arkitektur, promenader – och noterar med ironisk distans också stämningar. Weimarrepubliken har gått i graven året innan, Hitler har varit rikskansler i ett drygt år.
Hennes ciceroner släpper i väg henne med båt till Blankenese för att på egen hand beundra bokskogar och blommor:
”Till slut bad jag en Hitlerjugend visa mig Bahnhofen, och for i skymningen hem till Fräulein Kabis med Vorortbahn, en resa på över 1 timme genom förstäderna och en bit av den egentliga staden. Det är ruskigt att se alla dessa sotsvarta fasader med bostad invid bostad, som ett termitbo, och över de smala gränderna kunde man säkert gott och väl räcka varandra handen. När man ser detta och tänker på vilka människomassor en enda sådan hopklämd kasern inrymmer, begriper man något arbetsbristen här i Tyskland – Hitler, med sina symboler och attribut hittar man i varje skyltfönster, på annonspelare, kyrkor, dörrar – hans flagga med hakkorset fladdrar från varje velociped och Hitlerjugend i brungula jackor översvämmar staden, sjungande eldiga hymner.”
På ett vykort poserar han med näsan vänskapligt inborrad i håret på en liten blond tös: ”Der Führer mit der Jugend”. Resenärens skepsis skymtar mellan raderna. Hon är inte ängslig, men klart reserverad inför mycket av det hon ser.
Hon besöker Hamburgs åldrigaste delar och besöker ”allt det om vilket mina ciceroner sagt ’oh nein, das lokal ist ja nicht so schön’ – och ’Eine unangenehme Strasse’. Och ritade dammiga barn och spruckna lyktor och tvättbehängda fasader.” På en rundtur till hamn och Flughafen ingriper Geheimspolizei emedan hon skissat: ”Min skissbok uppvisade tydligt en, om än något skev hangar och en polizei och en halv maskin. Schlimm!”
1 juni 1934 har hon anlänt till moster Elsa, prästfru i Velbert:
”Jag hoppas livligt att du fick min skrivelse från Hamburg. Jag tänkte mycket på dig när jag vandrade kring på upptäcktsfärd i staden. Tänkte på vårt kringsnusande i Stockholm, en gång! – Jag skriver inte mycket av politisk art, det är förståndigast så. – I all oskuld kan jag dock tala om att der Führer i sin rätta omgivning, kringjublad och älskad, framstår i en allt klarare dager. – (Puh, vad här är hett...)”
Tyskt familjeliv
Elisabeth har tydligen kommit hem från en sanatorievistelse i Vejle:
”Väldigt trött, säkert? Skall jag finna dig som den gamla pigga och friska Elisabeth när jag återvänder i höst? Käraste barn, länge till får du inte vara krank, det finns så mycket som vi ska utforska tillsammans!”
Tove har gjort en pingstfärd, möjligen tillsammans med Ham som verkar ha varit på besök:
”Men du, det var en gudatid, och om och om igen måste jag tänka på dig och önska att du varit där. Alla dessa små byar och ålderdomliga, halvsovande leksaks-städer, Rehmagen, Vohwinkel. Koblenz, Bingen, Rüdesheim, Boppard. Vinberg och blommande akacia. Ruiner och väsen.”
Det enda hon nu saknar är närheten till ett större vatten och mamma:
”Jag ser Finska viken för min inre syn när jag betalar zwanzig pfennig och nedsänker mig i en ljummen bassin, fylld av Velbertbor. (...) Även har jag i dag, i all enslighet kringvandrade i Offerbusch (Velberts prydnad och stolthet) rannsakat mitt inre, för att kantänka, nu på mammas födelsedag, finna spår av Heimweh. Doch nicht. Men jag saknar henne förfärligt, vet du.”
Det är vackert och glatt, idylliska bondgårdar, grisar och ankor och bokskogar och barfotapromenader. Av den religiösa och svårmodiga familjedynamiken i novellen ”Karin, min vän” anas här ingenting. Den 20-åriga studenten rapporterar om den lokala ungdomens festvanor:
”Häromdagen firade husets son sin 24. födelsedag med en ungdomsbjudning, där vi roade oss med ’ett skepp kommer lastat’, ’kommando-Pimperle’, Blindbock och andra barnsliga förlustelser. Gästerna uppåto 6 enorma tårtor, varefter man glad och belåten vandrade hem kl. 10. Du, kan du föreställa dig den pretentiösa ungdomen på ex. Ateneum, tillbringa en illanvietto på sådant sätt? Men banne mig var det inte riktigt trevligt!”
Hem för att hjälpa mamma
I början av september är Tove på väg hem. Å ena sidan njuter hon av resandet och friheten, och hinner notera talande detaljer av vardagslivet i Förkrigstyskland:
”Det tyckes mig som hade jag blott rest och rest, i en hätä utan ände, allt vad jag sett passerar som drömlika kulisser, och ständigt måste jag önska att jag hade någon att dela alltsammans med. Dock är det ljuvligt at resa så, fri och ensam – kila iväg med tåg och båtar så länge pengarna räcker –”.
Brev hemifrån är ändå efterlängtade:
”Vill du skriva till nästa adress så är den Baroness Margot von Wurmb. Schloss Lagow. Neumark Provins bei Frankfurt an der Oder. Det bör kunna bli något nytt – jag är innerligt utled på alla dessa apokryfiska missioner, sovsalar, pensioner och hotell.
Här bor jag för 80 pf per natt i ett Mädchenheimat under jorden, fullt av konstiga unga damer som söker arbete, lever av kaffe, aspirin, hopp och potatis-sallad och tar hela sin tvätt med sig när de köpa ett bad.”
Av medpensionisten Lotte, ”liten, lockig, med små feta händer, ett runt månansikte” och ett stort behov av att anförtro Tove sina kärleksbekymmer och lära sig bordsfasoner och övrigt skick, får hon öm beundran och ”en halv korv, en limpa och en ask smör” till avskedsgåva när Lotte får jobb i en kakbutik. Pensionen gör anspråk på presenterna:
”... och gör anspråk på Allgemein. När jag var ute förgrep dom sig på härligheten, en blev sjuk på natten av det härskna smöret.”
Se väntar ”familjens sköte, jobbet, Lallukkahemmet” – och försörjningen av familjen, som Tove sedan unga år solidariskt delat med sin mor genom att hjälpa henne med illustrationsarbeten:
”Sista gången jag hörde från den därhemma var i Grindelwald; ett lite melankoliskt brevkort från mamma som satt ensam i staden och arbetade. Jag måste hem och hjälpa till, det duger inte att jag fnattar omkring på det här viset längre.”
Göra slut med stil
Den professionella illustratören Tove Jansson möter vi också i några brev i en annan samling som förvaras på ÅA, nämligen J.O. Tallqvists. Han var före kriget redaktör på Svenska Pressen (föregångare till kvällstidningen Nya Pressen). Han och Tove har tydligen haft en kort romans i mitten av 30-talet, och när det blir slut mellan dem är Tove mån om att bevara bådas stolthet och den professionella kontakten.