Martin Kurtén en virtuos teaterförnyare
Till vardags anspråkslös och godmodig, med något nallebjörnsaktigt i fysionomi och rörelser. Men på scenen, vilken metamorfos! Hbl:s förra teaterredaktör Margita Andergård minns den framlidne skådespelaren Martin Kurtén.
Martin Kurtén var en mångsidig teaterman, som tillsammans med sin hustru, regissören Kristin Olsoni, kom att bli en passionerad teaterförnyare, inte minst i samband med bådas skötebarn, Klockriketeatern. Här fann de två sammansvetsade eldsjälarna äntligen ett eget forum för sin humanism och sitt samhällsengagemang och de byggde upp en debattglad teater med en egen profil.
I bagaget hade Martin Kurtén erfarenheter från många håll. Han var född 1935 i Gamlakarleby. Han var avdelningsläkare vid Östanlid sanatorium och kommunalläkare i Pedersöre. Sedan bytte han bana, blev skådespelare vid Svenska Teatern 1969–74, ledde tillsammans med Kristin Olsoni Wasa Teater 1974–1982 och hade roller vid Lilla Teatern.
Han studerade ett år vid Teaterhögskolan i Leningrad där han bekantade sig med Stanislavskij, banbrytaren inom skådespelarkonstens teori och praktik. Vidare var Martin Kurtén talpedagog vid Sibelius-Akademin och professor i scenframställning vid Teaterhögskolan.
Martin rörde sig som fisken i vattnet i många språk. Han översatte pjäser från tyska, finska och ryska till svenska. Han forskade i många år i Stanislavskij, översatte böcker om och av honom som Att vara äkta på scenen (1986) och Arbetet med rollen (1997). Nu senast samarbetade han med Kristiina Repo som gett ut den finska versionen av Arbetet med rollen.
I en recension sägs det: ”Martin Kurtén gör igen en gång en bländande skådespelarinsats ... Han är en skådespelare som enbart med sin ryggtavla kan tala tio språk. En mästare – med eller utan Stanislavskij.”
Martinson som ledstjärna
Vad var då Martins recept på fängslande föreställningar? ”De har en icke-naturalistisk dekor, som ger möjlighet till associativt spel, konkret förankrat i tid och rum. De har vitala ensemblescener där varje skådespelare ger sitt yttersta för det gemensamma uttrycket ... De ger mig en förnimmelse av vilja, riktning, idé om varför föreställningen gjorts.”
Harry Martinson hör till de författare som låg Martin Kurténs och Kristin Olsonis hjärta kanske närmast. Upptäcktsresan i hans texter började med monologen Giv doft i blomma som Martin framförde under en period på sju år på olika håll i Finland och Sverige.
1990 kom pjäsen Vägen till Klockrike. Skådespelarna, ”pionjärerna”, Johan Fagerudd, Leif Granit, Ragni Grönblom, Sue Lemström, Annika Miiros, Tom Salomonsen och Göran Sjöholm förkroppsligade Harry Martinsons nyskapande språk och om Martin Kurtén som Sandemar skrev undertecknad imponerat: ”Den som i alla fall spetsar den smakliga anrättningen och gör den till en festmåltid är Martin Kurtén med sin vidsynta, men också mycket roliga humanist Sandemar.”
Repetitionerna på pjäsen Nysningen i augusti 1994 var något av det mest spralliga man sett. Som kalvar på grönbete hoppade skådespelarna omkring på ladugårdsvinden på Martins och Kristins Askbacka i Sibbo. Planerna på understödsföreningen för Klockriketeatern blev verklighet samma höst. Skådespelarnas uttrycksförmåga skulle fördjupas, texterna skulle vara angelägna i tiden och spelplatsen skulle vara precis rätt.
Nysningen blev Klockriketeaterns första publikmagnet. ”Hans absolut vildsinta officersuppenbarelse med yviga mustascher och håret på skaft fick folk att nysa av skratt”, skrevs det om Martin Kurtén i Hbl. En stor kontrast till den burkiga officeren var Martin som den lärda professorn i ”hemma hos”-uppsättningen i Askbackas bibliotek, Timmarna med Rita.
Till en början föredrog teatern ibland ”besynnerliga” platser, man ville ta publiken till rum som gav en dimension utöver det vanliga. Ett sådant rum var Domkyrkans krypta för Steve Tesichs Stjärnhimlen över oss, en kuslig plats där Martin Kurtén som Al och Johan Fagerudd som Ängel balanserade på gränsen mellan våld och helighet. Lika hemskt var Stadsteaterns bombskydd där den finska versionen, Taivasalla, spelades. Pjäsen var omskakande och tog itu med existentiella frågor. Problemet är att den finlandssvenska publiken helst inte beger sig till platser den inte känner och där vad som helst kan hända. En del av publiken alltså.
Det var en lättnad då Klockriketeatern och Unga Teatern tog över lokalen Pikku-Lillan vid Skillnadsgatan 7, där teatern huserar än i dag.
Stort risktagande
”Vansinnigt, storhetsvansinnigt”, säger Kristin själv i dag om teaterns storsatsning 1999, Det kommer aldrig att ske. Att en liten fattig grupp bygger upp ett tretimmarspanorama över de politiska omvälvningarna i storfurstendömet i 1900-talets början, över Finlands kulturella guldålder, Järnefeltarna och det ryska inflytandet.
– Det höll på att bli ekonomisk katastrof. Vi straffades nog för vårt vansinne. Vi jobbade som slavar i flera år för att kunna betala skulderna. Vi intecknade vårt hus Askbacka. Ibland var det kärvt med lönerna för våra skådespelare som slet så svetten lackade både på och bakom scenen. Så frågade Henrika Andersson under en repetition på tal om klädbytet: ”Hinner jag byta till fru Ignatius från häst eller måste jag ha finska folket under?”
Gästspelet i S:t Petersburg utsågs till Finlands officiella inledning till firandet av stadens 300-årsjubileum. Med andra ord roddes det riskfyllda projektet i land. Det hände emellertid att Martin satt på hotellrummet om natten och räknade budgeten fast han nästa dag skulle stå på scenen i dubbelrollen som Alexander och Arvid Järnefelt.
Ralf Långbacka, som regisserat Martin i Puntila och hans dräng Matti, gav sitt stöd till Klockrike i ett brev till Undervisningsministeriet, där han lyfte fram Det kommer aldrig att ske och Teater Takomos Onkel Vanja. ”Utan dessa föreställningar skulle finländsk teater konstnärligt sett vara mycket fattigare.”
Det märkte också publiken och fanklubben växte.
”Jag är glad över att det var just ’Det kommer aldrig att ske’ som kunde visas under blågula veckan i Göteborg och i din intressanta uppsättning. Det var dessutom värdefullt för mig personligen att få se en föreställning av en svenskspråkig fristående teater mot bakgrunden av diskussionerna om de fristående teatrarnas ställning som vi fört”, skrev kulturminister Suvi Lindén i ett brev till Kristin efter gästspelet i Göteborg.
Provokation
1999 satte Klockrike upp Christer Kihlmans brev, det provokativa Svaret är nej, i Kristins Olsonis regi med Martin Kurtén som enda skådespelare på scenen. Här visade Martin att han som minimalist kunde leverera en svidande samhällskritik med en inre glöd, enbart med hjälp av sin mimik, händernas rörelser och den förrädiskt mjuka rösten.
Martin medverkade i Eyvind Johnsons Drömmar om rosor och eld, Månen finlandssvenskarna och alla de andra – en hyllning till Lars Huldén på hans 75-årsdag – och regisserade Bo Carpelans Axel. En av Martins mest älskade rollgestalter blev Mr Green i komedin Mr Green får besök 2003. ”Här har ni en skatt”, tyckte Jukka Kajava, teaterns vän, i Helsingin Sanomat.
Martins sista roll på Klockrike blev i Harry Martinsons vision Under katalpaträdet 2004. Än en gång ville han och Klockrike hylla Martinsons humanism och miljöengagemang.
Då Martin och Kristin fick Harry Martinson-priset 1992 sades det i prismotiveringen ”i deras teater över Martinson-texter möts kvickhet, sinnlighet, virtuositet, provokation och värme”.
Martin Kurtén avled den 27 november på sjukhus, böjd av den parkinson som han kämpat med i tjugo år.