Vid den strålande vägens slut
Margaret Drabbles nya roman för oss till de ljusa framtidsdrömmarnas och antipsykiatrins London på 1960-talet. The Pure Gold Baby Canongate 2013
”Vi levde i en oskyldig värld. Vad avsåg vi med ’oskyldig’, kan ni fråga er!”
Margaret Drabble skriver om studielivet på 1960-talet när det ännu fanns hopp om att den ”strålande vägen” – titeln på en av hennes tidigare romaner – kunde leda till en ljusare värld.
Vad hände? Den frågan försöker hon besvara i sin nyutkomna bok, The Pure Gold Baby.
Margaret Drabble är en av Storbritanniens mest betydande författare, med utmärkelsen Dame sedan 2008. På 1960- och 70-talet var hon de intellektuella engelska kvinnornas språkrör med böcker som The Millstone (Kvarnstenen). Hon har skrivit flitigt sedan dess och den nya romanen är hennes artonde.
Hon är nu över sjuttio år, och boken kan man kalla en sorts memoar i romanform.
Drabble säger i en intervju: ”Tiden blir alltmer fascinerande ju äldre man blir. Man omformar det skedda. Med fiktion har man inte samma begränsningar som med självbiografi; man behöver inte oroa sig för vem man stöter sig med.”
The Pure Gold Baby ger en tänkvärd bild av kvinnors liv och den är på det sättet en återgång till det som utmärkte Drabbles författarskap på 60-talet. Jag har ett exemplar av The Waterfall från 1969 framför mig och läser om kärlekslösa äktenskap, stress och påfrestningar, moderskap och sårbarhet. Drabble talade till kvinnliga läsare på ett för den tiden unikt sätt. Boken var en uppskakande upptäcktsresa i jaget, och kvinnoliv står i centrum också i den nya romanen.
Drabble förklarar i en intervju i Harper’s Magazine nyligen:
”Nu när jag är gammal är jag alltmer medveten om allt det sorgliga i sådant som aldrig hände, eller sådant som slog fel. Vid livets slut ser vi tillbaka och undrar hur det har format vårt öde. Jag medger att romanen är mörk, mera fundersam.”
Uppoffrande moderskap
Berättarjaget i The Pure Gold Baby heter Eleanor men boken handlar egentligen inte om henne. Eleanor är god vän med Jess som hon känt sedan studietiden och vars livshistoria hon berättar. Jess har som ung studentska blivit gravid – mannen var en nordisk professor i London som försvann – och fött Anna, en liten dotter som inte är som andra.
Vi vet inte riktigt vad som fattas henne, men hon utvecklas inte såsom andra barn och lär sig aldrig att klara sig själv. Men hon är ett ”gyllene barn”, glad och meddelsam. Utan sin mamma skulle Anna gå under. Jess är utbildad till antropolog, men kan inte förverkliga sina yrkesambitioner, Anna är nummer ett i hennes liv. Det har funnits liknande barn i den litterära världen. Jane Austens bror George kunde aldrig lära sig läsa. Pearl Buck hade en hjärnskadad dotter.
Läsaren väntar sig att få veta mera om Anna för att kunna förstå begränsningarna i Jess’ liv. Men vi serveras bara Eleanors tankar och tyckande och jag är inte säker på att det är romantekniskt lyckat att historiens ”jag” är vännen Eleanor som förmodar och gissar. Jess’ röst blir inte hörd. Mot slutet säger Eleanor: ”Jag har inte diktat upp mycket. Jag har spekulerat här och där. Jag har fantiserat ihop en dialog då och då, och man kan se när jag gjort det. Det syns.”
Fiktion alltså, men troligen med en stark underström av egna och vänkretsens upplevelser. Miljön är norra London där Drabble själv levt större delen av sitt skrivande liv. Eleanor beskriver vännerna som är bosatta där och hon noterar hur bostadspriserna blivit skriande höga sedan 70-talet och den engelska medelklassen mångkulturellt brokig. När de var unga var ”trottoarerna gropiga (…) fimpar låg överallt. De flesta av oss rökte på den tiden”.
Drabble har sagt att de flesta författare är ett slags antropologer, som studerar samhället lika mycket som människorna.
Psykiatri för de fattiga
Drabble föreslår att det bland konstnärer, akademiker och författare på den tiden fanns ett större antal manodepressiva och på olika sätt mentalt störda individer. Hon har sagt att psykvården på 1960-talet inte var ett samtalsämne enbart bland läkare och vårdare utan också bland andra socialt medvetna människor, och norra Londons medelklass hörde till dem. Boktiteln är tagen från Sylvia Plaths dikt Lady Lazarus. Psykiatern R.D. Laing med sin bok The Divided Self blev känd för sina utmanande ”antipsykiatriska” teorier om att familjen var roten till alla psykiska sjukdomar. De drabbade skulle inte medicineras, utan i stället grundade han med några kolleger Kingsley Hall där terapeuter och patienter bodde tillsammans.
I romanen möter vi Steve som lider av depression och först tas in på mentalsjukhus i ett par dagar, men strax skickas tillbaka till sin ”bokfyllda håla ovanom en pantbank bland soporna i Chalk Farm”. Vännerna lyckas få in honom till Halliday Hall, en motsvarighet till Kingsley Hall, där han accepteras och lever en lycklig kort tid. Senare fanns det endast ”psykiatri för de rika, inte psykiatri för de fattiga”.
Men vad romanen saknar är djup. Vad hände med drömmarna och idealen? Och varför? Det skulle ha krävt betydligt mera än de funderingar vi ges av berättarjaget Eleanor. De är retsamt korta.
”Vi var blinda inför så mycket. Vi nonchalerade allt vi inte ville veta. Vi längtade efter att ändra på ödet. Varje barn föddes fritt med alla de möjligheter som fanns inom det. Allt vi behövde göra var att öppna upp framtiden.”
Om Anna får vi inte heller veta värst mycket. Men hon har tur som har sin mamma och ”kan hänga henne i kjolarna”. Hennes handikapp har inte ett medicinskt namn, men vi får höra att Downs syndrom är omodernt nu medan barn med autism är spännande. Jess har ägnat större delen av sitt liv åt villkorslös och total kärlek. Drabble försöker låta Eleanor beskriva den, men i stället för de tidiga romanernas intensitet ges vi rätt lama reflexioner. Försvagar tillbakablickar och minnen också känslorna? Är det detta hon vill säga?
Det här är något annat än den tidiga Drabble. Men den läsare som vill söka sig tillbaka i tiden och själv ställa frågor får kanske impulser att göra det.