Komplex men inte svårläst
Eva Runefelts första bok på sex år är vacker och rik, och recensenten vill slippa genrebestämma den. Minnesburen Albert Bonniers Förlag 2013
Människan, ansåg Sartre, är inte identisk med sig själv, till skillnad från tingen: de vilar i sig själva. Människan existerar först genom sina val och handlingar. Resonemanget dyker upp när jag läser Eva RunefeltsMinnesburen, hennes första utgåva på sex år: en vidunderligt vacker och rik bok, som jag är glad att slippa genrebestämma. Det ska sägas ändå att prosan dominerar kvantitativt, men att poesin strömmar stark och runefeltsk från första sidan till sista.
Minnesburen är som titeln låter förstå buren av minnen, och det är barndomen som ges mest utrymme, i en serie meditationer, i regel 1–2 sidor långa, skenbart odramatiska men invändigt mättade med en rastlöst energisk sinnlighet vi känner från Runefelts tidigare böcker.
Det kan handla om den allra första minnesbilden: ”ett gulaktigt ljus, som en väldig pannkaka och i den bor jag.”; om att sitta och läsa i lexikon och samtidigt vara rädd att bli störd; om upptäckten av hur nära fiktionens värld ligger den vanliga världen (”Föreställning”); om en uttalsövning i skolan (”Yellow”); om ett tygdjur som måste tvättas och börjar lukta surt; om att motvilligt åka skridskor: ”jag är en insekt i en glasburk”; om en fars ideliga byggande: rymdskepp, stugor, skepp, men också: musik (han spelade piano).
Men åter till Sartre. Jag tänker att den franske, i dag kanske lite glömde, filosofens modell bortsåg från hur barnet kan uppleva tillvaron – och som det ser ut hos Runefelt: där lever föremålen, har vilja, härmar, antar nya former. Vilar de så är det en vila full av hemligt liv och oroande förbindelser. ”Ting är en egen art som rör sig bara du tänker att de rör sig”, heter det på ett ställe. Ibland tycks Runefelt ändå turnera Sartres existentialistiska fenomenologi:
”Alla saker kan tala, jag lyssnar på dem utan att avbryta. Öronlappsfåtöljen suckar, mattans mönster muttrar, också björkdungen jag ser genom fönstret mumlar, jag hör sällan vad de säger för de vänder ryggarna till. Det finns en självsäkerhet i träden, terosorna, nepetan, violerna, myntan som överstiger alla människors. De finns där de finns och frågar sig aldrig varför. De vill inte låna min röst.”
Orubblig språklig tilltro
Nu får man inte låsa dessa texter vid någon filosofisk kommentar, Runefelt är framför allt ute efter att förutsättningslöst beskriva och följa det förflutna både via tingens magiska, ibland skrämmande aura och via den rumslighet som uppstår runtom: en rumslighet som både är erinringens och läsandets avstånd. Det finns en melankolisk dager över denna självbiografiska gobeläng, men också humor och lätthet – jag undrar om Runefelt någonsin skrivit med större lätthet, utan att ge avkall på sin och minnenas integritet. Och här finns ett slags orubblig språklig tilltro, även just där språket befinns vara ömtåligt:
”Att prata, tänker jag, är som att spilla. Att inte prata är att hålla till på långa breda ängar ingen ser. Där är inte alls öde men ska jag beskriva hur där är smulas markerna sönder som kex. […] Det inre språket, som ett vandrande, en puls. Det yttre språket; jag har inte lärt mig var jag ska börja när jag talar, drar upp ett par ord i mitten eller slutet av en tanke och går vilse framför den som lyssnar. Det enda ljud som inte behöver presens och imperfekt är musik, den liknar det inre språket. Svängande syner och smärtsamma färger. Jag vill tala som musik låter.”
Ja, musiken är viktig för Runefelt: en frizon som kan tömma minnet; en kraft som ger, men låter en vara i fred: ”Den lyssnar inte på det jag tänker.” Inte så lite handlar här om att hitta prång i verkligheten där yttervärlden bleks för att lämna plats åt den inre; ”Lugna vinkelplatser finns i vissa av dygnets timmar.” Läsandet är ett sånt prång, och sömnen. Och dikten, för den vuxna som skriver livet. De rum Runefelt lyssnar av är inga isolerade fridfullheter utan tvärtom genomlöpta av störningar, nervös trafik mellan sinnena. Den form vi bibringas är skenbart avrundad, i själva verket tenderar varje text att mot slutet liksom lossna från sig själv och peka vidare. Eva Runefelts lyriska värld är synnerligen komplex men hon är inte alls svår att läsa; det räcker, tror jag, med att ha varit barn, och aldrig mer. Den här boken kan definitivt nå långt utanför författarens gängse läsekrets.