Konsten central i Hitlers projekt
Nazisterna strävade inte bara efter världsherravälde, de ville också förändra konsthistorien. På den punkten lyckades de. Journalisten Anders Rydell har skrivit en brännande aktuell bok om nazisternas plundring av Europas konstskatter.
För knappt två veckor sedan berättade den tyska tidningen Focus att en enorm konstskatt hittats i en lägenhet i München. Okända verk av Marc Chagall, Pablo Picasso, Otto Dix och andra moderna mästare – sammanlagt 1 400 verk – hittades i den 79-årige Cornelius Gurlitts våning.
Samma dag fick Anders Rydell sin nya bok i handen. Den ankyter direkt till nyheten.
– Jag tror inte att det är den sista gången vi hör en liknande story. Det överraskande var samlingens storlek, säger Rydell.
- Född: Bankeryd, Småland.
- Bor: Stockholm.
- Senast lästa bok: Chris Anderssons Makers.
- En favoritkonstnär: Egon Schlegel.
- Jobbar som: Journalist och författare. Chefredaktör på tidskriften Konstnären.
- Aktuell med: Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter, Ordfront.
Hans eget intresse för nazisternas konstplundring föddes 2009, då Moderna Museet i Stockholm tvingades återlämna Emil Noldes målning Blumengarten (Utenward) efter en sex år lång konflikt.
– Jag började då fundera på om det fanns mer, och ville förstå hela bakgrunden till plundringen och varför den fortfarande rör upp känslor.
Noldes målning köptes på sextiotalet i Schweiz, men hade ursprungligen tillhört den tysk-judiska familjen Deutsch, som emigrerade från Nazityskland. Trots att Emil Nolde själv var medlem i nazistpartiet räknades hans målningar som ”urartad konst” och konfiskerades.
– Nazisterna plundrade hela det tyska arvet av expressionistisk konst, och plockade ner pengarna i partikassan. Man rensade bort hela gallerier.
Nazisternas konstplundringar hade olika motiv. Dels handlade det om att utradera det judiska arvet. Att konfiskera judisk konst var en del av den utrensning som skulle leda till förintelsen.
Men man plundrade också europeiska gallerier på konst som man beundrade. Adolf Hitler och hans närmaste ville bygga upp världens – enligt deras eget tycke – bästa konstsamling.
Hugo Boss och Rembrandt
Enligt Rydell hade det varit svårt för nazisterna att ta makten om de inte samtidigt hade vädjat till tyskarnas estetiska sinne. Tyskland på 30-talet var ett konservativt och stelt samhälle, till skillnad från Frankrike och Storbritannien.
– Retoriken handlade inte om att tilltala intellektet, utan hjärtat, och det skedde genom att man åberopade det tyska romantiska arvet, säger han.
Att nazisterna var estetiskt medvetna är ingen nyhet, men att Hitlers konstsyn var så central för hans ideologi är kanske ändå en överraskning.
– Det är fascinerande hur genomtänkt estetiken är. Till exempel att Heinrich Himmler valde Hugo Boss för att designa SS-uniformerna. Idén var att SS-soldaterna skulle vara så snygga att de kunde föra de ariska generna vidare, säger Rydell.
Att Hitler själv hade en bakgrund som konstnär spelade naturligtvis en viss roll. Men nazisternas ideologi går inte att förklara med enkla biografisk-psykologiska modeller.
– Många av Hitlers närmaste vittnar om hur han talade om operor och litteratur. Albert Speer har berättat att Hitler kunde vara oerhört upprörd om en teater bombats, samtidigt som han knappt reagerade om tiotusentals människor dött.
Totalitära regimer tycks ofta blicka tillbaka på figurativ konst och romantiken – även i dag.
– Den romantiska konsten är ju en konst som alla kan samlas kring. Men det finns skillnader också i totalitära regimer – till exempel var den kommunistiska konsten mer propagandistisk. Nazisterna var lite vacklande i sin konstsyn. De var framför allt oroliga för förlusten av det absoluta skönhetsidealet. Form och rastänkande var tätt sammankopplande. Man hade en klar idé om hur den fulländade människan såg ut, vilket i sin tur avspeglades i konstsynen.
Viktiga konstnärer för nazisterna var till exempel de holländska 1500- och 1600-talsmästarna. Hitler beundrade Rembrandt och ville gärna se honom som en fullblodig arier.
Andra nazister gick längre och hävdade att hela renässansen egentligen genomförts med germanska krafter.
Pacifistisk modernism
Modernismen i sin tur pekade mot en främmande, globaliserad värld.
– En hel del 20-talskonst var dessutom pacifistisk. Det gick direkt i strid med nazisternas ideologi, de såg ju skyttegravarna under första världskriget som en närmast religiös upplevelse, säger Rydell.
Men när Hitler själv skulle ordna konstutställning i München 1937 blev resultatet inte helt lyckat. Det är svårt att göra bra beställningskonst.
– Enligt de vittnesmål jag läst var nazisterna inte helt nöjda. När man tittar på den konst som Hitler försökte beställa så ser man att den är otroligt platt. Det finns ingen energi i den.
Den starka misstänksamheten mot modernistisk konst lever kvar än, menar Rydell.
– Man ser det hela tiden. I mindre kommuner där högerpolitiker vill avlägsna moderna konstverk. Man ska inte överdriva naziparallellerna, men det man kan slås av är historielösheten, att de här politikerna inte själva förstår hur deras retorik låter. Rädslan för modernismen säger också något om konstens potentiella kraft. Nazisterna gick så långt att de förbjöd konstnärer att köpa konstnärsmaterial.
I dag håller den plundrade konsten på att återbördas. Men det är en mycket långsam process.
– Den kom i gång egentligen först på 90-talet. Det sammanföll delvis med att det gått 50 år sedan krigets slut, men också med att murens fall gjorde att de ryska arkiven öppnades. Väldigt mycket av den plundrade konsten finns antagligen i Ryssland.
Hundratusentals konstverk är fortfarande försvunna.
– Det dyker upp nya verk hela tiden, och det kommer att fortsätta göra det inom en överskådlig framtid.
Hitlers konstplundring kom att påverka hela 1900-talets konsthistoria.
– Framför allt hade det en stor betydelse för att New York blev ett nytt konstcentrum efter kriget, eftersom så många ledande modernister emigrerade från Europa. Paris lyckades aldrig riktigt återhämta sig.