Asko Sahlberg hittade hem
– Tidigare var jag en romantiker och främling i världen. Numera är jag en medelålders fåne som lever ett småborgerligt liv, säger den finska Göteborgsförfattaren Asko Sahlberg och ser försåtligt mild och nöjd ut.
Det råkar vara Albert Camus hundraårsdag när jag träffar Asko Sahlberg i Helsingfors för att intervjua honom om hans nya bok, en episk roman om Herodes Antipas.
Men det är inte på grund av hundraårsdagen som namnet Camus dyker upp i vårt samtal, utan för att Sahlbergs tidigare författarskap innehåller rikligt av camusiska ”nyexistentialistiska” teman som främlingskapets moraliska problem och åtaganden. Hans romangestalter, utkastade i existensen, rör sig ofta i Dostojevskij-aktigt dunkla och ruggiga miljöer.
Det känns lite fantasilöst att beskriva ditt författarskap genom litterär name dropping – men betyder Camus och Dostojevskij något särskilt för dig?
– De hör absolut till mina favoritförfattare. Och influenserna syns, det har jag aldrig velat ifrågasätta. Det är naturligt att ta intryck, av klassiker och av samtidslitteratur.
Vad var det som berörde dig i deras författarskap, varför blev de viktiga för dig?
– Länge kände jag mig som en främling i livet, jag hade en upplevelse av utanförskap först i Finland där jag är född och sen i Sverige dit jag flyttade för sjutton år sedan. Men det har jag inte längre. Tidigare var jag en romantiker och främling i världen. Numera är jag en medelålders fåne som lever ett småborgerligt liv i ett gammalt egnahemshus i Göteborg. Jag har sysslat med allt möjligt, jag har varit journalist och vårdbiträde och byggjobbare och försökt skapa mig en karriär som författare. Och egendomligt nog har författarskapet befriat mig från främlingskapet. Jag har kommit in i det litterära livet i Finland, lärt känna förlagsfolk och kolleger. Jag känner mig helt enkelt delaktig – jag har lyckats integrera mig, assimilera mig, etablera mig, säger Sahlberg med mild röst och ler ett litet millimeterssnett leende.
– Det har gjort mig lugnare, jag har uppnått något slags sinnesro. Det känns bra men det innebär också en risk för författarskapet. En viktig poäng är alltså att jag inte längre upplever att jag står utanför det litterära livet i Finland. Avståndet mellan Göteborg och Helsingfors har med åren visat sig vara ganska kort.
Tyranni och giftmord
Herodes Antipas, huvudperson i Sahlbergs nya roman, var Johannes Döparens baneman och son till Herodes den store som sägs ha låtit avrätta flera av sina egna familjemedlemmar samt, på grund av ryktet om Messias ankomst, alla gossebarn i Betlehem.
Din nya gladare och lugnare existens firar du med en tjock roman om en brutal epok, med tyranni, misshandel, halshuggningar och giftmord som en del av vardagen. Men de 680 sidorna i Herodes måste ha sysselsatt dig under en betydligt längre tid än de två år som gått sedan den föregående romanen.
– Våren 2001, året efter min debut, sa jag till min dåvarande förlagsredaktör Harri Haanpää att jag funderar på att skriva en roman om Herodes Antipas. Jag började i sakta mak bekanta mig med ämnet och samla material, det var till både nytta och nöje eftersom jag är intresserad av historia. Den egentliga skrivperioden var sedan tio månaders heltidsjobb, sju dagar i veckan.
Herodes Antipas blir egendomligt sympatisk i din tolkning. Han lever i en ond tid och begår onda gärningar men man tycker om honom trots det.
– Jag kan inte skapa en huvudperson som jag enbart hatar, då tyngs texten av alltför mycket raseri. Hans far Herodes den store hade jag inte kunnat skriva om, han var en genomgrym människa som mördade två av sina egna söner.
Din Herodes vill inte vara grym men han dödar ändå. Scenen där han kämpar mot sitt raseri, förlorar och egenhändigt hugger huvudet av en tjänarinna är riktigt otäck läsning för alla som vet vad det kan innebära att bli vettlöst rasande.
– Den episoden var ganska hemsk att skriva. Men det var inte den värsta. Det mest plågsamma avsnittet var det där de romerska soldaterna skändar och misshandlar Jesus. Men det hör till yrket, en professionell författare kan inte unna sig att syssla enbart med terapeutiskt skrivande. Det måste få kännas obekvämt eller rentav vidrigt ibland. Och det jag vill visa är att det här var en tid av grymhet och att allt tyder på att den romerska ockupationsmakten var mycket brutal mot judarna. För romarna var Jesus ingen särskild, bara en usel judisk upprorsmakare bland andra.
Den Jesus, eller Jeshua, som Herodes möter innan han tillfångatas är ingen glansbildsfigur utan en korpulent karl med sjaskigt utseende.
– Poängen med Jesus var ju inte att han skulle ha sett ut som Brad Pitt, det handlade om något helt annat.
Trots allt är Herodes också ställvis direkt rolig att läsa. Och det syns att du har haft roligt när du skrivit.
– Äntligen någon som märker det, tack! Jag har väntat så på att någon skulle upptäcka att det här är min mest humoristiska roman. Jag har inte själv uppfattat mina böcker som hemskt pessimistiska men jag förstår ju att folk kan få för sig att de är lite dystra, tänk nu bara på titlarna, där finns Pimeän ääni, Eksyneet, Hämärän jäljet, Paluu pimeään, Häväistyt ... [Mörkrets röst, De vilsegångna, Skymningens spår, Återkomsten till mörkret, De skändade] Jag har nog rykte om mig att vara lite dyster men i den här historien finns både humor och humoristisk humanism. Det finns mycket av också varma känslor, verklig vänskap och solidaritet mellan mina romanpersoner. Ofta hjälper det ju inte, men det finns där. Till exempel Herodes hustru Herodias ångrar uppriktigt sina illgärningar, hon är ingen psykopat.
Ska vi läsa Herodes som allegori?
– Inte nödvändigtvis. Men se på det som händer i Syrien i dag, se på spåren av polonium som tyder på att Arafat blev förgiftad. Hur mycket har förändrats på 2 000 år? Och vi lever i en värld där religiösa konflikter är minst lika betydande som konflikten mellan judarnas Jahve och romarnas gudar.
Sheriffi och de nya sverigefinnarna
Sahlberg har undervisat sverigefinländare på skrivarkurser vid folkhögskolan i Kungälv under sex somrar, och medverkat i den tvåspråkiga kulturtidskriften Sheriffi sedan den grundades 2009.
– Allt material publiceras på båda språken. Syftet är dels att väcka intresse för finsk kultur bland svenska läsare, dels att ge plats för sverigefinsk kultur. Det finns ett tydligt intresse bland andra och tredje generationens finskättade för de finska rötterna nu. Det finns nya lovande Sverigefinländska litterära röster, som Maarit Turtiainen och Tiina Laitila-Kälvemark, som gett ut böcker på finska WSOY. I Stockholm finns det lilla förlaget Finn-Kirja, som gör ett viktigt kulturarbete, och så finns alla skrivare som ger ut på eget förlag.
Asko Sahlberg känner sig numera hemma inte enbart i världen, och i Finland som han lämnade för snart två decennier sedan men gärna besöker, utan också i Göteborgsnejden där han bott under åren i Sverige. Hans romaner Pimeän ääni, Hämärän jäljet och Paluu pimeään utgör ett slags Göteborgstrilogi.
– Jag är en finsk författare, självklart förankrad i den finska litteraturen genom språket. Men som person är jag obestridligt Sverigefinländare. Jag hade bott i Sverige i många år och inte känt mig som en, men så småningom började jag inse att det är just det jag är. På våren ger jag förresten ut min nästa bok, en bred invandrarskildring från Göteborg. Den ska heta Yö nielee päivän, (”Natten sväljer dagen”) och utspelar sig mellan 1970 och 2000.