Med kärlek till mor och magister
I dag är det exakt hundra år sedan den franska filosofen, dramatikern och journalisten Albert Camus föddes. Vad kan Camus lära oss i dag? Bland annat något om förtjänsterna av ett gott utbildningssystem, skriver Jenny Maria Nilsson.
Monsieur Bernard läser ur boken Le croix de bois av Roland Dorgelès för sina små elever. Prosan är realistisk, vävd av Dorgelès erfarenheter från striderna i första världskriget men också episk, ett äreminne i text över de män vars liv rann ut på slagfält och i hastigt uppsatta fältsjukhus långt från hemmen. Så når Monsieur Bernard sista kapitlet. Det är sorgligt och när han slår ihop boken sitter studenterna tysta – alla utom Jacques Cormery som börjar snyfta högt och okontrollerat. ”Seså, min gosse, seså” försöker läraren trösta. Dagen Jacques slutar i Monsieur Bernards klass överräcker läraren Dorgelès bok inslagen i brunt papper. ”Det är för mycket”, invänder Jacques, men Monsieur Bernard svarar: sedan dagen du föll i gråt har boken varit din.
Scenen är ur Albert Camus biografiska roman Den första människan, Monsieur Bernard var verklighetens Monsieur Louis Germain, Albert Camus småskollärare, och Jacques är Camus själv. När Camus är missnöjd med de egna barnens stavning suckar han: ”Nå, de har ingen Monsieur Germain som kan lära dem.”
Först 34 år efter Camus död ges Den första människan ut. Största delen är anteckningar i olika stadier av skrivprocess men några bitar är fulländade, poetiska och Camus dedicerade boken till sin mor: ”Till dig som aldrig kommer att kunna läsa denna bok” står det på insidan. Catherine Hélène, född Sintes och av spanskt ursprung, är analfabet och hennes värld en av tystnad då hon är nästan helt döv. Sällan har en son älskat och avgudat sin mor som Camus älskar Hélène: ”O moder, o ömma, älskade barn större än min tid, större än historien som gjorde dig till sin undersåte, sannare än allt jag har älskat här i världen, o moder, förlåt din son att han flytt från din sannings natt” skriver han. Sin far lär Camus aldrig känna, Lucien Camus försvinner snabbt in i skuggorna sedan han dött av skador han ådragit sig i slaget vid Marne när Camus ännu är ett spädbarn.
I dag är det hundra år sedan den franskalgeriske författaren, dramatikern, journalisten och filosofen Albert Camus föddes i Dréan, dåvarande Mondovi, i ett av Frankrike koloniserat Algeriet. Bortom historien om författaren Camus liv och litterära arv finns lärdomar att dra av personen Camus liv och en av dessa är att han är frukten av ett gott utbildningssystem. Trots den mest ödmjuka av bakgrunder, sprungen ur en icke läskunnig tjänstekvinna och en lantbruksanställd som dog i krig för ett land han aldrig känt blev han en namnkunnig intellektuell – han gjorde en av litteraturhistoriens mest intressanta klassresor. Under uppväxten har han ett ben i en kultiverad, bildad värld och det andra i en familj där man inte kan läsa sitt namn. När utmärkelser och omnämnanden i läroverket anges på en hemskickad lista måste den unge Albert stryka under namnet Camus för att visa sin mor och mormor var han nämns.
När beskedet om att han tilldelats Nobelpriset når Camus i oktober 1957 ringer han genast sin mor och berättar hur mycket han längtar efter henne (senare ska Hélène hänvisa till priset som premiet – ”som du fick när du blev godkänd”), därefter skriver han ett av världshistoriens vackraste brev till sin gamle lärare Monsieur Germain: ”Utan er, utan den vänliga hand ni har sträckt det lilla fattiga barn jag var, utan er undervisning och ert exempel skulle ingenting av allt detta ha hänt.” Camus fortsätter brevet med att framhålla att han inte gör sig några överdrivna föreställningar om den här sortens ära men ”… det här är åtminstone för mig ett tillfälle att säga er vad ni har varit och fortfarande är för mig och att försäkra er att era ansträngningar, ert arbete och det frikostiga hjärta med vilket ni utförde dem alltjämt lever hos en av era små skolgossar som trots åldern inte har upphört att vara er tacksamme lärjunge. Jag omfamnar er med alla mina krafter”.
Monsieur Germain hade lagt hela sin tyngd i vågskålen vid ett bestämt ögonblick för att ändra barnets öde. Högre studier är det inte tal om för Camus men läraren söker upp mormodern, som är den som styr i hemmet, och Albert skickas ut med orden: ”Jag ska säga några goda saker om honom och risken finns att han börjar tro mig.” Så övertalar Germain mormodern att låta gossen börja i högre studier och utverkar ett stipendium åt honom. Efter inträdesprov och antagning gratulerar Monsieur Germain honom och säger: ”Nu behöver du inte mig längre. Du kommer få mer lärda lärare än jag” och så går läraren sin väg. Albert rusar till fönstret och ser efter honom, de vinkar, hans barnahjärta vrids om i en ofantlig sorg, för gossen vet ju att det där var trams, det finns inga mer lärda lärare, ingen lärare kunde veta mer ”än den vars hjärta visste allt” – den som kommit till hans hjälp.
När Camus börjar i läroverket, med nästan uteslutande medel- och överklassbarn, går det utmärkt: ”Den grundliga utbildning som båda pojkarna [här syftas på en klasskamrat] hade erhållit i folkskolan hade skänkt dem en överlägsenhet som redan det första året placerade dem i täten. Deras osvikliga rättstavning, deras säkerhet i räkning, deras vältränade minne och framför allt den respekt de hade fått sig inpräntad för allt som hette kunskap utgjorde till en början trygga trumfkort.” I Germains klass hade Camus känt att han var föremål för den högsta aktning: man ansåg honom värdig att upptäcka världen.
Och han får tidigt ansvar – mormodern Catherine vill gärna gå på bio och gossens uppgift blir att läsa texten för henne. De slår sig ner i salongen varpå mormodern säger: ”Jag har visst glömt glasögonen, du får läsa för mig, Albert”, vilket han gör med ruelse och till övrig publiks hyssjande. På läroverket är han klassad som ”pupille de la nation”, omhändertagen av staten. Det besvärar honom inte men när han första dagen i skolan ska skriva sin mors yrke på en blankett skriver han först ”hemmafru”. En kamrat, vars mamma arbetar på posten, påpekar att hemmafru inte är ett yrke. Vad ska han skriva? Han fyller i ”tjänstekvinna” och drabbas av skam och sen drabbas han av skam över att ha känt skam. Albert vet att han alienerar sig från dem han kommer från, att studierna ska göra honom till en annan.
- Albert Camus föds 1913 i norra Algeriet i närheten av Dréan, dåvarande Mondovia.
- Camus debutbok Främlingen ges ut 1942 och snart kommer även dramat Caligula och den filosofiska essän Myten om Sisyfos. ”De tre absurderna” kallar Camus dessa ungdomsverk, som handlar om människans kanske tydligaste villkor: världen är irrationell, men vår vilda längtan efter klarhet ekar i våra hjärtan.
- Camus blir under andra världskriget fast i Frankrike och tillträder 1943 som redaktör för den franska motståndsrörelsens tidning Combat.
- Romanen Pesten som ges ut 1947 blir hans genombrott.
-
Efter kriget ger han ut Människans revolt, ett försök till bokslut, en filosofisk haverikommission som frågar ”varför lidande, varför grymhet?”
Camus har tidigt tagit ställning mot kommunismen och klyftan mellan honom och den vänster han tillhör blir till en ravin. - Bara fyra dagar in på det nya året 1960 hinner Camus leva. Han färdas i bil tillsammans med sin förläggare Michel och mellan Champigny-sur-Yonne och Villeneuve-la-Guyard far de av vägen och kraschar mot ett träd. Camus dör omedelbart.
Många nobelpristagare har reagerat med blandade känslor på att föräras denne Goliat bland de litterära hedersbetygelserna, men Camus slår rekord i bestörtning och förkrosselse år 1957. Skälen är flera. Som han sedan säger i sitt tal vid Nobels bankett så är han ännu ”en nästan ung man” (han är 44), som hoppas ha sin bästa litteratur ännu oskriven, en nästan ung man med skräck för att flyttas från nutid till litteraturhistoria i förtid och som är oviss angående om han är värd detta pris. ”De borde ha gett det till Malraux”, flämtar han fram när meddelandet kommer med bud från Gallimard till Café Chez Marius i Paris där Camus lunchar med sin amerikanska älskarinna Patricia Blake. Han är också en nästan ung man som inte är betjänt av fler fiender och att ytterligare animositet tornar upp sig – vilket sker. Camus unge son Jean frågar om detta betyder att pappas texter kommer att finnas kvar, att han inte är en ”andra klassens författare”?
Säkert har så sagts om fadern i Jeans omgivning, den franska vänster (och höger för all del) som motarbetar honom har under den här tiden delvis nått tolkningsföreträde angående Camus heder, eller brist på densamma, och när hans stjärna dalar så kommer De Aderton och spikar fast den högt uppe i den litterära skyn.
Jean Grenier, Camus tidigare mentor och lärare, berättar att han i en artikel ska skriva att Camus författarskap har ”fyllt ett hål i fransk litteratur” men Camus ber honom ändra till försökt fylla ett hål – han vill inte förarga. Fast förargar gör han och den 19 oktober står i dagboken: ”Rädd för vad som sker med mig, jag har inte frågat efter detta.” För det händer som alltid händer när hatet kommer mot honom: han snuddar vid ett mörker, en bitterhet som han har svårt att uthärda hos sig själv och vissa angrepp träffar i hjärtat. Författaren Lucien Rebatet till exempel framställer Camus som ivrig att ge exekutionsplutonerna order och det där är ”lustigt”, för Rebatet är en av dem vars benådning Camus arbetade för sedan denne dömts för medlöperi under kriget. Rebatet benådades, skriver Camus, men för mig finns ingen nåd. Han har tankar på att lämna Frankrike, men vart ska han ta vägen? ”De gillar mig inte. Är det skäl att inte välsigna dem?” skriver han och försöker hitta den högsinthet som är hans enda sätt att hantera missaktning.
Lungorna, de ansträngda, är också orsaken till att Camus tar tåget, inte flyget, till Stockholm. Camus förläggare Michel Gallimard har avstyrt alla hans planer på att inte delta alls i Nobelfesten. Författaren inleder sitt bankettal med att säga att det enda han är rik på är tvivel. Blott några månader tillbaka finns ett stycke i dagboken där han funderar på att ge upp och sluta skriva: ”Vem skriver jag för?” frågar han sig. ”Vem är jag i dialog med?” Camus betvivlar att det uppdrag han givit sig själv är möjligt att genomföra. En ensam profet, är det vad jag vill vara? Tidigare har han accepterat betingelserna, nu känns tomrummet han har omkring sig klaustrofobiskt: ”Jag överväger allvarligt möjligheten att ge upp.” Och ärligheten? Kan han åstadkomma den uppriktiga litteratur som är den enda för honom intressanta? ”Är jag kapabel till det jag drömmer om? Om jag inte är kapabel, vad är det för bra med att drömma? Större begåvningar än jag har gett upp”, skriver han.
Något är fel, det är väl nu han borde känna sig ärad? I stället har en helighet skingrats i takt med att livet levts och framgångarna vuxit och den 17 oktober skriver Camus: ”Nobel. Främmande känsla av överväldigande tyngd och melankoli. Vid 20 års ålder, fattig och naken, kände jag sann ära.” Men – priset blir en katalysator, tillfälle för analys ger desillusion, ja, men också acceptans av att detta är hans roll, inte bara att skriva utan att vara denna författare. Villkoren han ges är de han får ta och kanske träffade mamma Hélène rätt när hon använde ordet godkänd, kanske gav priset Camus litteratur en legitimitet som gjorde att utfallen mot honom fick sämre fäste.
Hela livet förblir de vänner, Germain och Camus. I ett brev från Alger, daterat den 30 april 1959, vägrar läraren ta heder för Camus goda resultat. Äsch, menar han, du var ett så begåvat barn och ”den glädje du erfor över att gå i skolan lyste överallt”. Germains kärleksfulla blick finns kvar: ”Vore det möjligt skulle jag riktigt hårt i mina armar sluta den store pojke du blivit och som alltid för mig kommer att förbli min lille Camus.”
Camus bildning blir en integritet han bär med sig genom livet, författarens plikt är att representera dem som drabbas av historien, inte dem som skapar den, säger han, och mellan den vuxne Camus som tar emot Nobelpriset och gossen som gråter över krigets offer i ett klassrum finns en länk – Monsieur Germain. Han vars hjärta visste allt skriver: Camus frodades under Germains blick, hans undervisning och person passade som den rätta pusselbiten ihop med Camus karaktärsegenskaper. Kanske skulle Monsieur Germain motsatt sig att beskrivas med religiösa metaforer (de obligatoriska krucifixen på klassrumsväggen betraktade han som ett ”avskyvärt attentat mot barnens medvetande”) men i bibeln står att en enda människas kärlek kan frälsa en hel värld. Det låter övernaturligt, men en jordnära variant vore att en enda människa kan frälsa en betydande del av en annan människas värld, vilket Monsieur Germain gjorde för Camus.
Jenny Maria Nilsson är kulturjournalist och bosatt utanför Lund i Skåne. I december debuterar hon som författare med boken Varken offer eller bödel, en biografi över Albert Camus som utgår från hans dagböcker. Boken ges ut på H:ström förlag.