Urstark svensk filmhöst
Per Flys Monica Z och Lukas Moodyssons Vi är bäst! hör till den svenska filmhöstens intressantaste händelser. Men Krister Uggeldahl har koll på mycket annat sevärt.
”Varför är svensk film så dålig?” lyder en av rubrikerna i det färska numret av filmtidskriften Flm. Det är Jacob Lundström som med utgångspunkt i kräftgången på de internationella prestigefestivalerna – Cannes, Venedig, Berlin – frågar sig vad det blev av visionen för svensk film.
I en kommentar i DN skriver Nicholas Wennö – mycket riktigt – att festivalframgångarna ingalunda är det enda sättet att mäta kvalitet. Men i samma andetag konstaterar Wennö att den ”svenska modellen” – ett slags tvångsäktenskap mellan staten (läs: Svenska filminstitutet) och kapitalet (filmbranschen) – inte direkt inbjuder till djärva, nyskapande satsningar. ”Femtio år efter SFI:s födelse så har den svenska filmen tappat konstnärlig kredd.”
Okej då. Men tittar man omkring sig i höstrusket möts man av en biorepertoar som om något stavar till styrkedemonstration. Lukas Moodysson, senast aktuell med weltschmertz-dramat Mammut, står i Vi är bäst! för en utomordentligt fin och fräsch ”comeback”. Skumtimmen, efter Johan Theorins öländska fullblodstragedi, är den senaste i raden av svenska kvalitetsdeckare.
Då har vi inte sagt ett ord om Monica Z (se Annika Hällstens anmälning, Hbl 19.10), Per Flys makalösa sångarporträtt som i hemlandet lockat en storpublik. Och som en helt vanlig fredagseftermiddag på biograf Saga på Kungsgatan får publiken att falla in i spontana applåder!
Sport och moderater
Vi är bäst! handlar om något yngre förmågor, om 13-åriga Klara (Mira Grosin, med tuppkamm och Palestinasjal) som tillsammans med sina klasskompisar (Mira Barkhammar, Liv LeMoyne) bildar ett punkband. Det är kanske lite si och så med de musikaliska färdigheterna men vill man så kan man. Och attityden är det ju inget fel på.
”Hata sport” heter en av låtarna och ”jävla moderater” är ett skällsord som går hem i de flesta fall. Däremellan är det lite mindre kaxigt, inte minst när det gäller den unga kärleken. ”Jag kommer aldrig att få nån kille”, jämrar sig pojkflickan Bobo (Barkhammar) i ett skede.
Inte överraskande har Moodyssons färska film jämförts med Fucking Åmål - och varför inte. Här finns samma uppnosighet, fräschör och hjärta, låt sen vara att det i ett Stockholm anno 1982 är högre till tak än i den svenska småstadshålan.
En annan skillnad: där Fucking Åmål är ett klassiskt ungdomsdrama riktar sig Vi är bäst! även till yngre ålderskategorier. Underförstått: i 80-talets Sverige samlades 12–13-åringarna inte nödvändigtvis på catwalken.
I Monica Z (som i Zetterlund) är det Edda Magnason som stjäl uppmärksamheten i rollen som aspirerande sångfågel som till vardags jobbar som telefonfröken och som bor under samma tak som sina föräldrar. I Hagfors av alla ställen.
En lyckad spelning på Nalen i kombination med jazz på svenska (med texter signerade Beppe Wolgers) gör Monica till en folkfavorit. Schlagerfestivalen i London 1963 sätter käppar i hjulet men med hjälp av Hasse och Tage kommer hon åter på fötter.
Dessvärre får Monica (och hennes dotter Eva-Lena) betala ett högt pris, med allt vad det innebär av spritmissbruk, sviktande hälsa och olyckliga kärleksaffärer. Men den som försöker sig på en feministisk läsning av filmen får finna sig i att golvas av E. Magnason, den svalaste av skönheter som tolkar de klassiska Zetterlund-numren med en förbluffande självklarhet.
Guldbagge hägrar
Det luktar Guldbagge på långt håll, även om Magnason kan räkna med hårt motstånd från Lena Endre. Hon är kvinnan och mamman som i Daniel Alfredsons Skumtimmen återvänder till Öland, bara för att konfronteras med sonens försvinnande tjugo år tidigare.
Fallet avfärdades som en drunkningsolycka men morfar Tord Petersson, den skuldtyngda ”barnvakten”, jobbar som bekant med en helt annan teori. Filmatiseringen kan knappast mäta sig med Johan Theorins litterära förlaga, men kompetent deckarhantverk är detta, vemodigt, välspelat och lagom spännande.
Senare i höst kommer Kjell-Åke Anderssons Mig äger ingen, en aptitretande Åsa Lindeborg-tolkning med Mikael Persbrandt som fabriksarbetare och småbarnspappa. I ungdomsfilmen IRL möter vi ännu en Skarsgård, Valter, här i sällskap av en viss Alba August.
I Felix Herngrens Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är det Robert Gustafsson som gör titelrollen, allt medan barnpubliken kan se fram emot Lasse-Majas detektivbyrå och Sune på bilsemester. Den som saknar Astrid Lindgren hänvisas till animationsfilmen Emil & Ida i Lönneberga, i regi av Per Åhlin.