Tio höjdpunkter på filmfestivalen Kärlek & Anarki
”Lika spretigt, vilt och hypnotiskt som någonsin”, skriver Sara Ehnholm Hielm om festivalen Kärlek & Anarki som pågår som bäst.
I allt högre grad börjar filmfestivalen Kärlek & Anarki (19–29.9.) bli den enda möjligheten för helsingforsare att se film som ens lite rör sig utanför mainstream. Under tio dagar lappar den gigantiska hål i utbudet av till exempel nordisk film (bland annat alla kandidater till Nordiska Rådets filmpris och Tobias Lindholms efterlängtade Kapningen), asiatisk extremvåldsfilm, bollywood och dokumentärfilm.
Det är förstås synd, men desto större orsak att frossa nu! Utbudet är lika spretigt, vilt och hypnotiskt som någonsin. Men skynda, biljettförsäljningen har redan satt igång (öppningsfilmen, den underbart sensuella Adèles liv – del 1 och 2 är exempelvis redan slutreserverad). Här följer några personliga rekommendationer.
1. The act of killing – Director’s cut
En dokumentär om folkmordet i Indonesien 1965, filmad på ett sätt som garanterat ingen har sett förut. Där filosofen Hannah Arendt beskrev ondskan som banal i sin klassiska analys av Eichmann-rättegången, skildrar den amerikanske regissören Joshua Oppenheimer ondskan som patetiskt, överflödande känslosam. Man vet inte om man ska skratta eller gråta när gamla bödlar klär ut sig i kvinnokläder och cowboyuniformer för att inför kameran iscensätta hur de mördade en miljon människor. Det man däremot känner igen från Arendts bok är det tvingande behovet att skryta om sina dåd, i den naivt hoppfulla tron att eftervärlden ska förstå. Rörande ånger och blodisande skildring av indonesisk fascism som stannat vid makten ända sedan dess.
2. Lejonhjärta
Dome Karukoski som bäst: känslosam, humoristisk och pang på smärtpunkterna, denna gång finsk rasism, våld och maskulin heder. Ingen är så skicklig på att få publiken på sin sida. Att Bardys historia ibland kan vara lite konstruerad stör inte då Peter Franzén sätter igång som nynazisten Teppo: han är omöjlig att tycka illa om. Laura Birn är flickan som upplever mardrömmen att hitta tatueringen av Finlands lejon på bröstet till gårdagskvällens ligg – och ha en son som är mörkhyad. Det enda sättet att berätta den här historien så den till och med kunde gå hem hos skinnskallarna själva.
Missa heller inte chansen att vara först med inhemska pärlor som Ulrika BengtsLärjungen och Pirjo HonkasalosBetongnatten, direkt från Toronto.
3. The Grandmaster
Wong Kar-Wais återkomst, nu i kung fu-genren. Filmen är redan en enorm succé i Kina och berättar kampsporternas ädla historia, liksom landets historia. Tony Leung spelar den legendariska Ip Man, i verkligheten Bruce Lees lärare, men även Zhang Ziyis undersköna hämnerska kan sina slag och sparkar. Underbart vacker i varje bild och rörelse i ultrarapid, men för mig lever filmen upp först då Wong Kar-Wai hittar sitt favoritmotiv: kärleken som aldrig förverkligades.
4. Frances Ha
Tv-serierna Girls och The New Girl i filmatisk nya vågen-tappning. En svartvit hyllning till New York, dans, flickors vänskap och framför allt huvudrollen Frances som spelas av Greta Gerwig, regissören Noah Baumbachs kärlek i verkliga livet. Hennes klumpiga energi, självupptagenhet och kalv på grönbete-söthet kan vara störande eller uppfriskande, beroende på åskådare. Men sällan placeras allt ljus på flickan som här. En mera traditionell flickhistoria är Sally Potters hjärtskärande vackra och vaga Ginger & Rosa om flickvänskap, politiskt och erotiskt uppvaknande och svek i London 1962 under den kubanska missilkrisen. Med Elle Fanning och Alice Englert i huvudrollerna.
5. Sarah Polleys
Stories we tell hör till de filmer jag väntat mest på. Polleys förra Take this waltz hörde till fjolårets mest värkande romantiska. Detta är en intim dokumentär om hennes egen familj, Toronto, 60-talsfeminismen och vilka val den ledde till i praktiken. Ett kärleksbrev till hennes föräldrar, en familjekrönika om hemligheter. Filmen avslöjar processen, som om vi i publiken tillsammans med filmskaparen tänker, väljer material och går igenom det. Avslöjande, sorglig, gripande och självironisk om hur ingen kan känna ens sin egen familj.
6. Heli
Den i Cannes belönade mexikanska regissören Amat Escalante hör till de filmer man bara längtar efter att ska ta slut. För att man bryr sig så mycket om Heli, hans fru och baby, pappa och lillasyster i en liten by i Mexiko – och för att deras historia då de råkar i händerna på knarksmugglare och polis är så ohygglig. Med obönhörlig precision och spänning visar Escalante våld, korruption och tortyr. Latinamerikansk neorealism som mest politisk.
7. NO
Så här 40 år efter militärkuppen i Chile är Pablo Larraíns NO rykande aktuell. 1988 fick en reklammakare, i filmen spelad av Gael García Bernal, i uppgift att göra en kampanj för nej-sidan i en historisk folkomröstning – efteråt hade general Pinochet tänkt sig åtta år till vid makten. En fascinerande studie i demokrati, med autentiskt reklammaterial – för alla er grafiker där ute. Även Larraíns film Post mortem, en liten komisk sak om en man under militärkuppen, visas.
8. Nebraska
Alexander Payne (Sideways, The descendants) hör till indie-filmerna, en svartvit odyssé där en gammal alkis, utsökt spelad av Bruce Dern, kör till sina barndomstrakter eftersom han tror sig ha vunnit på lotteriet. Bitterljuv, kärvt humoristisk och sorglig om hur småstadslivet inte finns mer. Gus van SantsPromised land är en liknande tripp, hans mest konventionella film med Matt Damon i huvudrollen, med en klar ”J’accuse” mot storföretag och hur de förstör den amerikanska drömmen.
9. Strangerby the lake
Alain Guiraudie har gett upphov till så lyriska superlativ hos kritikerna i Sight & Sound att den måste vara något alldeles extra. Om ett homosexuellt triangeldrama som slutar i mord, om lust och om dödsdriften. Much ado about nothing är Joss Whedons svartvita sätt att spela Shakespeare som screwball-komedi med Amy Acker och Alexis Denisof. Lär vara underbart underhållande.
10. Smash & Grab: The story of the Pink Panthers
Utgör exempel på de udda dokumentärer om sex, våld, musik och politik som festivalen älskar. Havana Marking berättar historien om juveltjuvsligan De rosa pantrarna som i somras i Cannes stal juveler för 50 miljoner dollar – och tidigare har slagit till i Genève, Paris, London, Dubai och Tokyo. Medlemmarna härstammar från det forna Jugoslavien och berättar nu om sin egen bling ring.