I en stökig och ologisk omvärld
Demokrati är för det mesta långsamt och tråkigt. Och så ska det också vara, fastslår Anna-Lena Laurén som skrivit en reportagebok om länder där det här inte ännu riktigt gått hem.
Det fanns en tid då taxichauffören var den jäktade utrikeskorrespondentens ikoniska informant, som fick representera ”folket” var man än råkade befinna sig i världen. Men riktigt så är det inte längre, tänker jag när jag för första gången bläddrar i Anna-Lena Lauréns pinfärska reportagebok Frihetens pris är okänt. Om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan.
För Laurén är det minst lika lätt att komma i samspråk med hotellstäderskor, kvinnliga funktionärer av alla de slag, tanter och gummor när hon navigerar i de nya sköra demokratiernas virvlar; mellan hoppfulla modernitetsdrömmar, ”sovjetmentaliteten” som åberopas som förklaring för än det ena än det andra, och farliga fantasier om nationell renhet.
Vi träffas i skarven mellan Lauréns uppträdande på Akademen och ett seminarium kring hennes bok på Alexanderinstitutet vid Helsingfors universitet. Hon är på snabbvisit från Moskva, där hon för tillfället bor, tjänstledig från Hbl men regelbundet synlig också i våra spalter genom ett frilanskontrakt och på sin blogg.
När jag nämner skiftet från taxichaufför till hotellstäderska, skrattar hon så det smattrar mot mina trumhinnor. Precis som hon skrattat under alla de år hon sprungit in och ut på Hbls redaktion mellan reportageresor, anställningar annanstans och tjänsteledigheter.
– Från taxichaufför till hotellstäderska, komiskt... Det är inget jag tänkt på, det bara faller sig helt naturligt...
Korrespondentens yrkesskada
Och så blir hon snabbt allvarlig igen, för också det är hennes vana.
Hon talar om utrikeskorrespondentens yrkesskada och samvetsplåga – att flänga runt där det händer, oftast hemska saker, och plocka citerbara utsagor av människor som upplevt något förfärligt eller ohjälpligt sitter fast i en hopplös situation.
– Snabbt ska det gå, och det ska vara ”närvarokänsla”... Jag söker mig inte till krig men nån gång har jag hamnat där, som i kriget i Sydossetien där det gällde att få ut någonting ur folk som just varit med om något fruktansvärt, människor som var alldels vilda i ögonen, och som jag ville ha något av utan att kunna ge något i gengäld. Mitt uppdrag var ovedersägligt att snabbt, snabbt förmedla ens något begripligt av det här till omvärlden. Men om det går brukar jag försöka ta mig tid, att lyssna också när jag inte genast förstår vad folk säger.
Jag frågar om det finns något ställe i boken som känns särskilt känsligt i det här avseendet, och svaret handlar inte alls om något särskilt dramatiskt.
– Jag intervjuade en ung tjej som väldigt gärna trots otaliga misslyckade försök ville få jobb vid Kumtor-gruvan vid Issyk Kul. Det var ortens enda arbetsgivare, hon ville inte lämna sin hemby, och hon hoppades så tydligt på att jag på något sätt skulle kunna ordna det för henne. Hur jag än förklarade att jag inte kan hjälpa henne, så kände jag hela tiden att hon ändå hoppades att jag som utlänning skulle ha något slags trollspö och kunna fixa det där jobbet åt henne. Det kändes väldigt sorgligt och pinsamt, det där grundlösa hoppet.
En postkolonial skada?
Å ena sidan handlar det alltså om världar, upplevelser och begrepp som inte möts. Men när jag frågar om varför allt det här faktiskt angår just oss, plockar Laurén snabbt upp ett tema:
– I Finland och i Europa hör man i dag samma oroliga fantasier om ett jungfruligt, endimensionellt, monokulturellt och enspråkigt nationellt förflutet. På samma sätt har man i Ukraina,
Kirgizistan och Georgien en tendens att åberopa ett sådant mytisk förflutet och se det som en modell för framtiden. Men den modellen stämmer inte överens med sanningen, och den kan inte skapas, för dagens verklighet är långt ifrån så enkel! I de här länderna liksom i Europa måste man lära sig att leva med mångfalden, med mångspråkighet och minoriteter.
Det här är inte enkelt här hemma, men ännu svårare i till exempel Ukraina, där en upplyst liberal person kan avfärda den rysktalande minoriteten i landet som en ”postkolonial skada”. Och framhäva elimineringen av tyskan i Tjeckoslovakien som ett positivt exempel:
– Jag frågade honom om han hade en aning om hur sudettyskarna fördrevs ur landet, och att sånt brukar kallas för etnisk utrensning. Han svarade att inte var det nu direkt etnisk utrensning han ville se i Ukraina, men... Det kan vara väldigt svårt att mötas just i minoritetsfrågor.
Vi konstaterar sammanfattningsvis att världen är fullkomligt råddig och ologisk, och så drar Laurén vidare i Helsingforskvällen med sin stora röda rullkappsäck.
Syföreningar och jaktlag
Nästa dag skyndar jag genom korridorerna på Alexanderinstitutet, till seminariet där Lauréns bok behandlas. Jag hör på långt håll författarens röst som – på svenska – talar om syföreningar och sångkörer.
Det visar sig att hon är inne på ämnet demokrati, närmare bestämt den långa vägen till ett demokratiskt samhälle. Den har hos oss gått just via den långsamma framväxten av ett medborgarsamhälle där man övar demokratiska färdigheter på gräsrotsnivå, i syföreningar, arbetarföreningar och jaktlag, på odramatiska möten om stort och smått. Den träningen har det inte funnits plats för i länder som Ukraina, Georgien och Kirgizistan.
– Jag har insett att demokrati är tråkigt och långsamt och skall få vara det, det är seg mötesteknik och erkännande av mångfald och beredskap till kompromisser. Bara sällan är det massdemonstrationer och flaggviftning och jubel. Visst har jag bevittnat sånt också, till exempel i Georgien när Ivanisjvili besegrade Saakasjvili i ett fredligt demokratiskt val i fjol, det var fantastiskt och hoppingivande. Men alla de här känslorna och uppvisningarna måste omvandlas i de där tråkiga tidskrävande processerna för att det ska bli ett samhälle som är demokratiskt, säger Laurén.
– Konsensus och trepartssamarbete är fina saker, dem ska vi vara stolta över att vi har. I de länder jag skriver om ses kompromissvilja som svaghet, medan man beundrar kategoriska tag och dramatik. Jag tycker att Finland håller på att gå åt det georgiska hållet när man efterlyser mera färgstarka politiker och drama i politiken. Det är inget att sukta efter!
När Laurén berättat färdigt, bryter hennes medseminarister, forskaren Hanna Smith och Alexanderinstitutets chef Markku Kangaspuro ut i ampla lovord över boken.
”En ypperligt exempel på god och allmänbildande fackliteratur”, säger Kangaspuro, och ”ett gesällprov på snyggt fältarbete”.
Det är den där mångfalden av människor hon mött, tänker jag, städerskan och alla de andra, fixarna, tolkarna, experterna och alla de ”vanliga människorna” som gått med på att prata med denna intensiva, snabba, nyfikna person.
Och från min bänkgranne Jukka Mallinen, översättare väl förtrogen med mångahanda postsovjetiska motsägelser och ibland också kolumnist i Hbl, hörs ett ilsket väsande:
– Vad då ”gesällprov”? Säg som det är och kalla den ”mästarprov”!
Frihetens pris är okänt. Om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan utkommer på Schildts&Söderströms och recenseras i Hbl inom de närmaste veckorna.